En kommentar till mitt förra inlägg. Och även en kommentar till kommentarerna.
I dagens Metro erkänner ägaren till salladsbaren Wild n' Fresh i en intervju att hon inte alls gett sina anställda bättre villkor än kollektivavtalet, som hon först påstod. Hon medger också att hon inte betalat ut semesterersättningar, vilket hon nu ska göra i efterhand. There you have it.
Slutsatsen man får dra är att Hotell- och restaurangfacket hade rätt från dag ett. Hade de inte agerat som de gjorde hade de anställda på salladsbaren fortfarande inte fått ut någon semesterersättning. Än en gång: facket gjorde för en gångs skull precis vad de skulle. Fredrick Federleys och högerungdomsförbundens ylanden om "maffiametoder" låter så här i efterhand än mer patetiska.
Förklaringen till varför det blivit så fel är inte mindre intressant: "Det är inte så lätt att veta vilka regler som gäller. Det här är en viktig skola för mig", säger ägaren. Bilden klarnar ytterligare av den unga företagaren som, hetsad av Svenskt Näringslivs hysteriska satsa-på-dig-själv-propaganda, givit sig på att driva en egen rörelse utan att ha en susning om vilka skyldigheter en arbetsgivare har. Delvis ligger ansvaret på den fria företagsamhetens ayatollor som redan på högstadiet matar våra skolungdomar med sin oreflekterade individualism, men även facket måste ta på sig skulden - under mina drygt fyra år som högstadielärare har jag flera gånger stött på folk från Svenskt Näringsliv som kommer ut till skolorna och lägger fram sin syn på saker och ting, däremot har jag inte en enda gång sett röken av någon utsänd från facket. Var i helsike håller ni hus någonstans?
Men men. All heder åt HRF som vågade gå ut och ta striden trots att de visste att de skulle få en massa skit för det från medier och högerpolitiker. Tummen ner till tidningar och massmedia som hårdvinklade hela affären och målade upp sitt snyftiga, falska underdogperspektiv med den stackars utsatta arbetsgivaren och stora elaka facket. Och en rejäl spark i arslet på Federley, Centerns ungdomsförbund och alla andra högeryngel som vill urholka arbetande människors rättigheter. Den här ronden förlorade ni.
15 december 2006
12 december 2006
Fack jo!
Det talas mycket om fackföreningsrörelsen i dessa dagar. Salladsbaren Wild n' Fresh i Linnéstaden här i Göteborg har satts i blockad av hotell- och restaurangfacket (HRF) därför att arbetsgivaren vägrar teckna kollektivavtal med sina anställda. Salladsbarens ägare uppger att hon och hennes personal är så nöjda med läget så, och ingen vill ha något kollektivavtal. Media hakar villigt på, och målar samstämmigt upp bilden av en ond och okänslig fackdinosaurie som med maffiametoder sätter sig på en stackars liten näringsidkare som bara vill följa sitt eget huvud.
Jag brukar själv gärna kasta skit på den svenska fackföreningsrörelsen av idag, både LO (som HRF tillhör) och TCO (som jag själv är medlem i). De sitter fullständigt i knäet på en socialdemokrati som begått ideologiskt självmord och som håller på att ruttna sönder inifrån av korruption. De är mesiga och defensiva i debatten när deras röster behövs mer än någonsin, och det ledande skiktet bangar inte ett ögonblick för att svika sina medlemmar om de själva har något att tjäna på det. Minns t.ex. kommunalarna härom året, som blev rejält tasksparkade av sin egen ledning i vad som verkade vara en planerad nederlagsstrejk. Det värker i mitt röda hjärta när jag ser vad som blivit av den en gång så mäktiga svenska arbetarrörelsen.
Men om facket någon gång faktiskt gör precis det de ska, då måste man faktiskt försvara dem. Och där befinner vi oss nu.
Sakfrågan är egentligen helt solklar. Det finns bara en enda anledning att inte teckna kollektivavtal för en arbetsgivare, och det är att han eller hon vill spara pengar någonstans. Kollektivavtalen sätter en miniminivå på löner och andra förmåner. Den arbetsgivare som vill vara mer generös än avtalet stadgar får gärna vara det, mot det finns det inga hinder. Men att lägga sig under är verboten, och det är precis så det ska vara.
Frågan handlar om så oändligt mycket mer än det lilla fåtalet anställda på Wild n' Fresh. De må vara hur glada och nöjda de vill, men de får faktiskt ursäkta. Kollektivavtal är ingen valbar lyx, utan en livsnödvändighet, särskilt i dessa tider. Börjar vi bjuda under varandra är vi kokta. Om det är okej för en endaste person att bjuda under avtalet, så blir det snart okej för alla. Och innan vi vet ordet av har vi fått en låglönearbetsmarknad precis som i USA, där man får jobba dubbla jobb och ändå bo i en pappkartong i parken. Då har "näringslivet" och deras högerregering fått som de vill.
(Sen må det vara en parentes i sammanhanget, men döm om min förvåning när jag slår upp dagens Metro och läser att Wild n' Fresh saknar tillstånd att hantera livsmedel över huvud taget! Allt klarare tonar bilden fram av ännu en företagare av den typ som Svenskt Näringsliv med flera älskar att skjuta framför sig i den politiska debatten - unga, käcka och vackra killar eller tjejer som ojar och jämrar sig över alla regleringar som gör det så svårt att driva eget företag i Sverige. Avskaffa regleringarna, så kan Wild n' Fresh tjäna några tusenlappar och Volvo tjäna miljoner! Så valsas den uttjatade myten om småföretagarna som vår tids motarbetade hjältar ett varv till.)
Dessutom är det inte bara LO och TCO som organisationer som är under attack just nu, utan själva facket som idé. Vi lever i egoismens och hyperindividualismens tidevarv. Du ska profilera dig och marknadsföra dig, pissa ner dig i Big Brother eller knulla en bonde, eller annars göra karriär, tjäna pengar, köpa en villa och skita i världen utanför. Tanken att vanliga, fattiga människor ska organisera sig i tusental på grundval av gemensamma intressen och kräva förändringar är lika hotfull och avskyvärd för eliten idag som för hundra år sedan, och det är därför vi blir indoktrinerade med att vi ska sköta oss själva och skita i alla andra från förlossningsögonblicket och resten av våra naturliga liv. Fackföreningar är farliga, för tänk om de skulle sluta krypa och kräla och börja kämpa och kräva - då sitter de privilegierade löst.
Nu har vi dessutom fått en högerregering som vill lägga ytterligare krokben för facken genom att avskaffa rätten att göra avdrag för fackavgiften, och chockhöja avgiften till A-kassan. Snart blir det med de fackliga rättigheterna som med alla andra "friheter" i ett kapitalistiskt samhälle - vad tjänar det till att ha rätt till något, när man inte har råd med det?
Därför måste vi försvara HRF som facklig organisation när de för en gångs skull sköter sitt jobb. Och i alla andra sammanhang måste vi försvara facket som idé, och våra rättigheter och möjligheter att organisera oss fackligt.
Jag brukar själv gärna kasta skit på den svenska fackföreningsrörelsen av idag, både LO (som HRF tillhör) och TCO (som jag själv är medlem i). De sitter fullständigt i knäet på en socialdemokrati som begått ideologiskt självmord och som håller på att ruttna sönder inifrån av korruption. De är mesiga och defensiva i debatten när deras röster behövs mer än någonsin, och det ledande skiktet bangar inte ett ögonblick för att svika sina medlemmar om de själva har något att tjäna på det. Minns t.ex. kommunalarna härom året, som blev rejält tasksparkade av sin egen ledning i vad som verkade vara en planerad nederlagsstrejk. Det värker i mitt röda hjärta när jag ser vad som blivit av den en gång så mäktiga svenska arbetarrörelsen.
Men om facket någon gång faktiskt gör precis det de ska, då måste man faktiskt försvara dem. Och där befinner vi oss nu.
Sakfrågan är egentligen helt solklar. Det finns bara en enda anledning att inte teckna kollektivavtal för en arbetsgivare, och det är att han eller hon vill spara pengar någonstans. Kollektivavtalen sätter en miniminivå på löner och andra förmåner. Den arbetsgivare som vill vara mer generös än avtalet stadgar får gärna vara det, mot det finns det inga hinder. Men att lägga sig under är verboten, och det är precis så det ska vara.
Frågan handlar om så oändligt mycket mer än det lilla fåtalet anställda på Wild n' Fresh. De må vara hur glada och nöjda de vill, men de får faktiskt ursäkta. Kollektivavtal är ingen valbar lyx, utan en livsnödvändighet, särskilt i dessa tider. Börjar vi bjuda under varandra är vi kokta. Om det är okej för en endaste person att bjuda under avtalet, så blir det snart okej för alla. Och innan vi vet ordet av har vi fått en låglönearbetsmarknad precis som i USA, där man får jobba dubbla jobb och ändå bo i en pappkartong i parken. Då har "näringslivet" och deras högerregering fått som de vill.
(Sen må det vara en parentes i sammanhanget, men döm om min förvåning när jag slår upp dagens Metro och läser att Wild n' Fresh saknar tillstånd att hantera livsmedel över huvud taget! Allt klarare tonar bilden fram av ännu en företagare av den typ som Svenskt Näringsliv med flera älskar att skjuta framför sig i den politiska debatten - unga, käcka och vackra killar eller tjejer som ojar och jämrar sig över alla regleringar som gör det så svårt att driva eget företag i Sverige. Avskaffa regleringarna, så kan Wild n' Fresh tjäna några tusenlappar och Volvo tjäna miljoner! Så valsas den uttjatade myten om småföretagarna som vår tids motarbetade hjältar ett varv till.)
Dessutom är det inte bara LO och TCO som organisationer som är under attack just nu, utan själva facket som idé. Vi lever i egoismens och hyperindividualismens tidevarv. Du ska profilera dig och marknadsföra dig, pissa ner dig i Big Brother eller knulla en bonde, eller annars göra karriär, tjäna pengar, köpa en villa och skita i världen utanför. Tanken att vanliga, fattiga människor ska organisera sig i tusental på grundval av gemensamma intressen och kräva förändringar är lika hotfull och avskyvärd för eliten idag som för hundra år sedan, och det är därför vi blir indoktrinerade med att vi ska sköta oss själva och skita i alla andra från förlossningsögonblicket och resten av våra naturliga liv. Fackföreningar är farliga, för tänk om de skulle sluta krypa och kräla och börja kämpa och kräva - då sitter de privilegierade löst.
Nu har vi dessutom fått en högerregering som vill lägga ytterligare krokben för facken genom att avskaffa rätten att göra avdrag för fackavgiften, och chockhöja avgiften till A-kassan. Snart blir det med de fackliga rättigheterna som med alla andra "friheter" i ett kapitalistiskt samhälle - vad tjänar det till att ha rätt till något, när man inte har råd med det?
Därför måste vi försvara HRF som facklig organisation när de för en gångs skull sköter sitt jobb. Och i alla andra sammanhang måste vi försvara facket som idé, och våra rättigheter och möjligheter att organisera oss fackligt.
06 december 2006
Rätt låt vann!
I själva verket pekar mungiporna uppåt på Hugo Chavez, som kommer att vara Venezuelas president i ytterligare sex år. Heja Latinamerika!!!(Och när jag försökte surfa in på folkpartiets hemsida bara för att se om de hade någon magsur kommentar som jag kunde flina åt så fick jag följande felmeddelande från Firefox: "Kan inte verifiera www.folkpartiet.se identitet som en betrodd webplats." Inte ens min webbläsare litar på folkpartiet längre.)
30 november 2006
Fuskpartiet
Jag hade tänkt att skriva ett inlägg här, för länge, länge sedan. Inlägget var nästan färdigformulerat och klart att knackas ner, redan före valet. Men jag väntade lite med att skriva det, och sen väntade jag lite till, och jag har inte fått gjort det än.
Jag hade tänkt att skriva om "fusket". Om hur medelsvensson hela tiden misstänkliggörs i den politiska debatten. Om hur vi vanliga låg- och medelinkomsttagare ständigt anklagas för att fuska med allt från A-kassan till sjukförsäkringen till vård av sjukt barn till socialbidraget till bostadsbidraget till barnbidraget till vad du vill. Om hur vi utmålas som en nation av myglare, svartjobbare och simulanter.
Jag hade tänkt att ironisera över det faktum att dessa påståenden oftast kommer från vår genomkorruppta, skattefuskande och TV-licensskolkande överhet, genom de medier som de kontrollerar. Jag hade tänkt att spekulera över ifall de kanske helt enkelt projicerar sin egen ruttna rättsuppfattning på alla oss andra, och tror, att bara för att de själva är uppvuxna eller inskolade i en miljö av roffa-åt-dig-så-mycket-som-möjligt och det-enda-som-är-fel-är-att-åka-dit så måste resten av befolkningen vara likadan.
Jag hade tänkt att göra mig lustig över hur liten omfattning fusket i regel verkar ha de gånger som man undersökt saken närmare. Jag hade tänkt att konstatera att genomsnittssvensken överlag är hederlig, gör rätt för sig och bara tar emot det som han eller hon har rätt till.
Men inlägget är lagt på is. Jag kommer antagligen inte att få skrivet det den närmaste framtiden. För för en gångs skull har verkligheten överträffat mina vildaste förväntningar.
Folkpartiet, det parti som skulle bli högerregeringens torpeder mot "fuskarna", partiet som tjatade om moral och etik tills vi bara ville spy, partiet som t.o.m. ville ha en "fuskminister", har nämligen gjort bort sig så kapitalt att fuskfrågan för stunden verkar vara begravd. Fyra av partiets och ungdomsförbundets ledande figurer ska upp i rätten för sitt dataintrång i valrörelsen, en händelse som ibland brukar klassas som ett svenskt Watergate. Leijonborg står i TV och stammar.
Själv njuter jag. Tack så mycket, folkpartiet, nu vet vi vilka de verkliga fuskarna är.
Jag hade tänkt att skriva om "fusket". Om hur medelsvensson hela tiden misstänkliggörs i den politiska debatten. Om hur vi vanliga låg- och medelinkomsttagare ständigt anklagas för att fuska med allt från A-kassan till sjukförsäkringen till vård av sjukt barn till socialbidraget till bostadsbidraget till barnbidraget till vad du vill. Om hur vi utmålas som en nation av myglare, svartjobbare och simulanter.
Jag hade tänkt att ironisera över det faktum att dessa påståenden oftast kommer från vår genomkorruppta, skattefuskande och TV-licensskolkande överhet, genom de medier som de kontrollerar. Jag hade tänkt att spekulera över ifall de kanske helt enkelt projicerar sin egen ruttna rättsuppfattning på alla oss andra, och tror, att bara för att de själva är uppvuxna eller inskolade i en miljö av roffa-åt-dig-så-mycket-som-möjligt och det-enda-som-är-fel-är-att-åka-dit så måste resten av befolkningen vara likadan.
Jag hade tänkt att göra mig lustig över hur liten omfattning fusket i regel verkar ha de gånger som man undersökt saken närmare. Jag hade tänkt att konstatera att genomsnittssvensken överlag är hederlig, gör rätt för sig och bara tar emot det som han eller hon har rätt till.
Men inlägget är lagt på is. Jag kommer antagligen inte att få skrivet det den närmaste framtiden. För för en gångs skull har verkligheten överträffat mina vildaste förväntningar.
Folkpartiet, det parti som skulle bli högerregeringens torpeder mot "fuskarna", partiet som tjatade om moral och etik tills vi bara ville spy, partiet som t.o.m. ville ha en "fuskminister", har nämligen gjort bort sig så kapitalt att fuskfrågan för stunden verkar vara begravd. Fyra av partiets och ungdomsförbundets ledande figurer ska upp i rätten för sitt dataintrång i valrörelsen, en händelse som ibland brukar klassas som ett svenskt Watergate. Leijonborg står i TV och stammar.
Själv njuter jag. Tack så mycket, folkpartiet, nu vet vi vilka de verkliga fuskarna är.
13 november 2006
Segregationsproblemet
Så här dags på året brukar det vara läge för våra riksdagsmän och -kvinnor att lämna in sina motioner. Vem som helst får motionera om vad som helst, och det gör de gärna också. De allra flesta motioner brukar röstas ner och slängas i det runda arkivet relativt obemärkt, men just idag valde Göteborgsposten att odödliggöra en av dem genom att skriva om den.
Veronica Palm, en sosse från Stockholm, motionerar angående den tilltagande segregationen i Sverige. Hon har valt ut en specifik grupp i samhället som hon använder som exempel, och hon beskriver en verklighet av isolation i särskilda bostadsområden, totalt utanförskap och slentrianmässig kriminalitet. Hon har "sett medierna rulla fram det ena mer iögonfallande exemplet efter det andra på brottslighet" inom denna folkgrupp, och hon menar att det kan finnas ett stort mörkertal eftersom gruppen ifråga är så segregerad.
Hon fruktar att det t.o.m. kan vara så att det existerar och frodas en brottslig kultur inom denna befolkningsgrupp - bland annat ska en representant för gruppen, en 57-årig man med en till det yttre respektabel position i samhället ha uttalat att brottsligheten "inte är ovanlig" och att han känner "flera som gör så". Palm skriver att "detta förstärker bilden av att brottsligheten kommer in i subkulturer som en följd av segregation och är ännu ett tydligt uttryck för denna folkgrupps brist på integration i samhället".
Hon föreslår bland annat en riktad upplysningskampanj för att informera om "hur Sverige fungerar och vilka lagar vi har att rätta oss efter".
Vilka talar hon om? Kosovoalbanerna, assyrierna eller somalierna? Nej då, hon talar om Sveriges verkliga problembarn. Hon syftar på överklassen i Östermalm, Danderyd, Örgryte och Hovås. TV-licensskolk, utnyttjande av underbetald svart arbetskraft, skattefiffel och bulvanaffärer - och det vi känner till är förmodligen bara toppen av ett isberg.
Jag vet i alla fall att jag aldrig skulle våga promenera genom Örgryte efter mörkrets inbrott. De där människorna är kriminella ju!
Jag är inte stoltare än att jag kan applådera en sosse.
Veronica Palm, en sosse från Stockholm, motionerar angående den tilltagande segregationen i Sverige. Hon har valt ut en specifik grupp i samhället som hon använder som exempel, och hon beskriver en verklighet av isolation i särskilda bostadsområden, totalt utanförskap och slentrianmässig kriminalitet. Hon har "sett medierna rulla fram det ena mer iögonfallande exemplet efter det andra på brottslighet" inom denna folkgrupp, och hon menar att det kan finnas ett stort mörkertal eftersom gruppen ifråga är så segregerad.
Hon fruktar att det t.o.m. kan vara så att det existerar och frodas en brottslig kultur inom denna befolkningsgrupp - bland annat ska en representant för gruppen, en 57-årig man med en till det yttre respektabel position i samhället ha uttalat att brottsligheten "inte är ovanlig" och att han känner "flera som gör så". Palm skriver att "detta förstärker bilden av att brottsligheten kommer in i subkulturer som en följd av segregation och är ännu ett tydligt uttryck för denna folkgrupps brist på integration i samhället".
Hon föreslår bland annat en riktad upplysningskampanj för att informera om "hur Sverige fungerar och vilka lagar vi har att rätta oss efter".
Vilka talar hon om? Kosovoalbanerna, assyrierna eller somalierna? Nej då, hon talar om Sveriges verkliga problembarn. Hon syftar på överklassen i Östermalm, Danderyd, Örgryte och Hovås. TV-licensskolk, utnyttjande av underbetald svart arbetskraft, skattefiffel och bulvanaffärer - och det vi känner till är förmodligen bara toppen av ett isberg.
Jag vet i alla fall att jag aldrig skulle våga promenera genom Örgryte efter mörkrets inbrott. De där människorna är kriminella ju!
Jag är inte stoltare än att jag kan applådera en sosse.
30 oktober 2006
Verkliga och overkliga hot
Angående föregående inlägg.
Jag läste en jätterolig liten notis i Göteborgsposten idag. Man hade frågat en massa människor här i Sverige vilket land som de ansåg utgjorde det största hotet mot freden i världen. Gissa vilket land som kom högst upp på listan?
Just det. Aningen intressantare att notera var att Nordkorea låg bara en enda procentenhet efter USA - 28 procent mot 29 procent. Trea var Iran på 18 procent. Detta säger rätt mycket om hur propaganda fungerar, men också hur den objektiva sanningen ibland kan tränga sig igenom den tjockaste dimridå av skitsnack.
Varför verkar Nordkorea så mycket farligare än Iran, trots att de båda ländernas situation och agerande är näst intill identiska? Naturligtvis därför att Nordkorea var i tidningarna och TV för bara någon vecka sedan, medan Iran är lite äldre nyheter. När medierna slår på trumman som mest går vi runt och fruktar "ondskans axelmakter", men däremellan sjunker vår rädsla tillbaka till mer realistiska nivåer.
Låt oss göra en liten statistisk övning. Under den senaste 10-årsperioden har USA startat tre krig (Jugoslavien -99, Afghanistan -01 och Irak -03), aktivt underblåst minst två inbördeskrig (Kongo-Kinshasa och Somalia) och stöttat militärkupper eller kuppförsök i minst två länder (Pakistan -99 och Venezuela -02). Detta är inte på något sätt en fullständig genomgång, utan bara vad jag kan gräva fram ur minnet utan att titta i historieböckerna. Nordkorea och Iran har inte alls varit lika flitiga, det enda som alls är värt att nämna i sammanhanget är Irans stöd till Hizbollah i Libanon.
Utifrån denna statistik tänkte jag göra något som jag väldigt sällan gör: Jag tänkte fälla en spådom. Detta är vad jag ser i min kristallkula:
Varken Nordkorea eller Iran kommer att starta ett enda krig under den närmaste tioårsperioden. Däremot kommer USA att starta minst ett eller två, kanske tre.
Det är ganska enkel logik, egentligen. Vad sysslar regimerna i Teheran och Pyongyang med as we speak? De skaffar sig kärnvapen. Varför det? Därför att det är det absolut enda som kan avskräcka USA i dagens värld. Budskapet är, kom inte hit för vi kan försvara oss! Både Ahmadinejad och Kim Jong-Il är fullt medvetna om att det absolut värsta som kan hända dem är att krig bryter ut. Titta bara hur det gick för Saddam! Bättre då att skaffa sig en vakthund som bits för att döda. Eller åtminstone en skylt där det står "varning för hunden".
Så 29 procent av det svenska folket har förstått varifrån hotet mot freden kommer. Övriga borde kanske stänga av TV-n och börja tänka mer själva.
Läs artikeln själv här.
Jag läste en jätterolig liten notis i Göteborgsposten idag. Man hade frågat en massa människor här i Sverige vilket land som de ansåg utgjorde det största hotet mot freden i världen. Gissa vilket land som kom högst upp på listan?
Just det. Aningen intressantare att notera var att Nordkorea låg bara en enda procentenhet efter USA - 28 procent mot 29 procent. Trea var Iran på 18 procent. Detta säger rätt mycket om hur propaganda fungerar, men också hur den objektiva sanningen ibland kan tränga sig igenom den tjockaste dimridå av skitsnack.
Varför verkar Nordkorea så mycket farligare än Iran, trots att de båda ländernas situation och agerande är näst intill identiska? Naturligtvis därför att Nordkorea var i tidningarna och TV för bara någon vecka sedan, medan Iran är lite äldre nyheter. När medierna slår på trumman som mest går vi runt och fruktar "ondskans axelmakter", men däremellan sjunker vår rädsla tillbaka till mer realistiska nivåer.
Låt oss göra en liten statistisk övning. Under den senaste 10-årsperioden har USA startat tre krig (Jugoslavien -99, Afghanistan -01 och Irak -03), aktivt underblåst minst två inbördeskrig (Kongo-Kinshasa och Somalia) och stöttat militärkupper eller kuppförsök i minst två länder (Pakistan -99 och Venezuela -02). Detta är inte på något sätt en fullständig genomgång, utan bara vad jag kan gräva fram ur minnet utan att titta i historieböckerna. Nordkorea och Iran har inte alls varit lika flitiga, det enda som alls är värt att nämna i sammanhanget är Irans stöd till Hizbollah i Libanon.
Utifrån denna statistik tänkte jag göra något som jag väldigt sällan gör: Jag tänkte fälla en spådom. Detta är vad jag ser i min kristallkula:
Varken Nordkorea eller Iran kommer att starta ett enda krig under den närmaste tioårsperioden. Däremot kommer USA att starta minst ett eller två, kanske tre.
Det är ganska enkel logik, egentligen. Vad sysslar regimerna i Teheran och Pyongyang med as we speak? De skaffar sig kärnvapen. Varför det? Därför att det är det absolut enda som kan avskräcka USA i dagens värld. Budskapet är, kom inte hit för vi kan försvara oss! Både Ahmadinejad och Kim Jong-Il är fullt medvetna om att det absolut värsta som kan hända dem är att krig bryter ut. Titta bara hur det gick för Saddam! Bättre då att skaffa sig en vakthund som bits för att döda. Eller åtminstone en skylt där det står "varning för hunden".
Så 29 procent av det svenska folket har förstått varifrån hotet mot freden kommer. Övriga borde kanske stänga av TV-n och börja tänka mer själva.
Läs artikeln själv här.
24 oktober 2006
Till utrikesministern
Jag läser i dagens Göteborgposten att vår nye utrikesminister Carl Bildt vill förbättra våra relationer till USA. En absolut lysande idé, tycker jag! Det är naturligtvis extremt oroväckande om vårt förhållande till The Land of the Free and the Home of the Brave har kunnat urarta till den milda grad att det behöver bättras på. Man ska självklart inte bråka med den store, brutale killen på skolgården som gillar att spöa upp de små kidsen och sno deras veckopeng.
Eftersom jag gärna vill vara konstruktiv har jag snickrat ihop några konkreta förslag till Calle på hur han skulle kunna gå till väga för att blidka det nya imperiet.
1. Det mest klockrena förslaget är naturligtvis att vi också skickar trupper till Irak. Varför ska bara amerikanska pojkar få skjuta araber i oljebolagens tjänst? Vi vill också vara med! I det läget är dessutom Calle Bildt sällsynt väl skickad att leda oss eftersom han redan har yrkesmässig erfarenhet av att offra människoliv för oljeprofiter.
2. Vi kan stänga ner alla våra kärnkraftverk, ögonabums. Man kan ju gudbevars anrika plutonium till atombomber i våra kärnreaktorer! Och vår politiska ledning befinner ju sig till vänster om George W Bush, vilket per definition gör dem till kommunister, eller åtminstone muslimer. Vem vet vad de skulle kunna hitta på om de fick fatt i kärnvapen? Kanske rent av slänga ner dem på civilbefolkningen i två oskyddade städer? Hugaligen!
3. Jag vill minnas att jag vid något tillfälle hörde någon sosseminister i den förra regeringen mumla något lite förläget om den amerikanska behandlingen av krigsfångar, och om tortyren som amerikanska militärer utövar på platser som Guantanamo och Abu Ghirayb. Vi kan ta tillbaka alla sådana uttalanden (om jag nu inte bara drömde att de hade uttalats) och genast införa tortyr även på svenska fängelser för att demonstrera vårt stöd för den amerikanska politiken.
4. Vi kan göra USA sällskap och säga upp Kyoto-avtalet med omedelbar verkan (de skrev ju som bekant aldrig på det). Lite koldioxidutsläpp är faktiskt inte så farligt. Och när amerikanska oljebolag vill fortsätta att göra vinster kan man naturligtvis inte låta banaliteter som växthuseffekten komma emellan.
5. Vi kan samla ihop alla människor som någon gång delat en fil över internet och skicka dem till Guantanamo för förvaring utan rättegång.
Vem vet, om vi fjäskar tillräckligt mycket så kanske vi också kan få vara med och dela på vinsterna nästa gång USA ockuperat något fattigt litet land som inte kunnat försvara sig? Både Iran och Norkorea har ju en massa naturtillgångar...
Eftersom jag gärna vill vara konstruktiv har jag snickrat ihop några konkreta förslag till Calle på hur han skulle kunna gå till väga för att blidka det nya imperiet.
1. Det mest klockrena förslaget är naturligtvis att vi också skickar trupper till Irak. Varför ska bara amerikanska pojkar få skjuta araber i oljebolagens tjänst? Vi vill också vara med! I det läget är dessutom Calle Bildt sällsynt väl skickad att leda oss eftersom han redan har yrkesmässig erfarenhet av att offra människoliv för oljeprofiter.
2. Vi kan stänga ner alla våra kärnkraftverk, ögonabums. Man kan ju gudbevars anrika plutonium till atombomber i våra kärnreaktorer! Och vår politiska ledning befinner ju sig till vänster om George W Bush, vilket per definition gör dem till kommunister, eller åtminstone muslimer. Vem vet vad de skulle kunna hitta på om de fick fatt i kärnvapen? Kanske rent av slänga ner dem på civilbefolkningen i två oskyddade städer? Hugaligen!
3. Jag vill minnas att jag vid något tillfälle hörde någon sosseminister i den förra regeringen mumla något lite förläget om den amerikanska behandlingen av krigsfångar, och om tortyren som amerikanska militärer utövar på platser som Guantanamo och Abu Ghirayb. Vi kan ta tillbaka alla sådana uttalanden (om jag nu inte bara drömde att de hade uttalats) och genast införa tortyr även på svenska fängelser för att demonstrera vårt stöd för den amerikanska politiken.
4. Vi kan göra USA sällskap och säga upp Kyoto-avtalet med omedelbar verkan (de skrev ju som bekant aldrig på det). Lite koldioxidutsläpp är faktiskt inte så farligt. Och när amerikanska oljebolag vill fortsätta att göra vinster kan man naturligtvis inte låta banaliteter som växthuseffekten komma emellan.
5. Vi kan samla ihop alla människor som någon gång delat en fil över internet och skicka dem till Guantanamo för förvaring utan rättegång.
Vem vet, om vi fjäskar tillräckligt mycket så kanske vi också kan få vara med och dela på vinsterna nästa gång USA ockuperat något fattigt litet land som inte kunnat försvara sig? Både Iran och Norkorea har ju en massa naturtillgångar...
12 oktober 2006
Omoralens väktare
Och så var det igång.
Knappt har den nya regeringen (redan känd som "skräckkabinettet" where I come from) hunnit inta sina stolar innan de första pikanta avslöjandena kommer. Somliga har inte betalat TV-avgift. Vissa har anlitat svart hemhjälp. Någon har glömt att deklarera dubbla inkomster. Hoppsan hejsan, så det kan bli, när man har mycket i huvudet.
Men vi är ju alla människor, eller hur? Alla kan slarva, alla kan göra fel. Låt den som är utan synd kasta första stenen. Eller?
Så fan heller. När det gäller moralism i politiken finns det en mycket enkel regel: antingen är du fläckfri, eller så håller du käften. Och borgarna har verkligen inte sparat på krutet, de har slagit mynt av precis varenda en av sossarnas affärer, allt ifrån Sahlins parkeringsböter via Freivalds "var ligger Phuket" till Perssons husbyggen. Det underförstådda budskapet var "vi är inte lika korrumperade, vi skulle aldrig göra så här, rösta på oss för vi är hederliga". Och det är det som de nu får käka upp.
Det finns en del intressanta dimensioner i detta. Flera av sosseministrarna verkade gilla att fiffla och bete sig allmänt oetiskt åt - det handlade oftast om att mygla till sig någon liten fördel här och sno åt sig en liten slant där. Det är det vi kallar ohederlighet, och det bestraffas olika på olika nivåer i samhället: är man en liten skurk hamnar man i fängelse, är man en stor skurk får man kalla till presskonferens och avgå som minister. Men det som vissa av våra nya ministrar ägnat sig åt är egentligen inte slarv eller fusk - det är politik.
När en kulturminister som härstammar från det nyliberala propagandaförlaget Timbro skitit i TV-licensen i 16 år och dessutom anlitat hemhjälp svart, då är det ett politiskt ställningstagande. Hon tillhör en grupp människor som tycker att det är så samhället borde vara organiserat. Public service är äcklig socialism, skatt och sociala avgifter på arbete är bara onödigt krångel, och barnflickor och hembiträden ska inte kosta för mycket. Nu när hon är minister passar det sig inte längre att bete sig på det viset, nu är det rättning i ledet som gäller, men hon har inte bytt åsikter, hon har bara bytt fasad.
Och den värsta av alla skandalerna har inte ens hamnat i tidningarna än. Carl Bildt satt ända till nyligen i styrelsen för Lundin Oil, ett bolag som länge bedrivit skumraskaffärer i folkmordets Sudan. Några tusen döda negrer senare har han avgått och ska strax sälja ut sitt aktieinnehav i bolaget, "för att undvika intressekonflikter". Händerna är nu tvättade rena från blod och han kan ta plats i den nya regeringen. Allt är glömt och förlåtet.
Det kommer bli mig ett sant nöje att motarbeta de här människorna under de närmsta fyra åren.
Knappt har den nya regeringen (redan känd som "skräckkabinettet" where I come from) hunnit inta sina stolar innan de första pikanta avslöjandena kommer. Somliga har inte betalat TV-avgift. Vissa har anlitat svart hemhjälp. Någon har glömt att deklarera dubbla inkomster. Hoppsan hejsan, så det kan bli, när man har mycket i huvudet.
Men vi är ju alla människor, eller hur? Alla kan slarva, alla kan göra fel. Låt den som är utan synd kasta första stenen. Eller?
Så fan heller. När det gäller moralism i politiken finns det en mycket enkel regel: antingen är du fläckfri, eller så håller du käften. Och borgarna har verkligen inte sparat på krutet, de har slagit mynt av precis varenda en av sossarnas affärer, allt ifrån Sahlins parkeringsböter via Freivalds "var ligger Phuket" till Perssons husbyggen. Det underförstådda budskapet var "vi är inte lika korrumperade, vi skulle aldrig göra så här, rösta på oss för vi är hederliga". Och det är det som de nu får käka upp.
Det finns en del intressanta dimensioner i detta. Flera av sosseministrarna verkade gilla att fiffla och bete sig allmänt oetiskt åt - det handlade oftast om att mygla till sig någon liten fördel här och sno åt sig en liten slant där. Det är det vi kallar ohederlighet, och det bestraffas olika på olika nivåer i samhället: är man en liten skurk hamnar man i fängelse, är man en stor skurk får man kalla till presskonferens och avgå som minister. Men det som vissa av våra nya ministrar ägnat sig åt är egentligen inte slarv eller fusk - det är politik.
När en kulturminister som härstammar från det nyliberala propagandaförlaget Timbro skitit i TV-licensen i 16 år och dessutom anlitat hemhjälp svart, då är det ett politiskt ställningstagande. Hon tillhör en grupp människor som tycker att det är så samhället borde vara organiserat. Public service är äcklig socialism, skatt och sociala avgifter på arbete är bara onödigt krångel, och barnflickor och hembiträden ska inte kosta för mycket. Nu när hon är minister passar det sig inte längre att bete sig på det viset, nu är det rättning i ledet som gäller, men hon har inte bytt åsikter, hon har bara bytt fasad.
Och den värsta av alla skandalerna har inte ens hamnat i tidningarna än. Carl Bildt satt ända till nyligen i styrelsen för Lundin Oil, ett bolag som länge bedrivit skumraskaffärer i folkmordets Sudan. Några tusen döda negrer senare har han avgått och ska strax sälja ut sitt aktieinnehav i bolaget, "för att undvika intressekonflikter". Händerna är nu tvättade rena från blod och han kan ta plats i den nya regeringen. Allt är glömt och förlåtet.
Det kommer bli mig ett sant nöje att motarbeta de här människorna under de närmsta fyra åren.
08 oktober 2006
Gud och Göran Persson
Om du levde på medeltiden och ville irritera en munk eller präst, så var kanske det bästa sättet att fråga honom om teodicéproblemet. Detta är en av filosofins mer klassiska tankenötter, och lyder ungefär så här: hur kan gud både vara allsmäktig och god på en och samma gång, när det samtidigt finns så mycket ondska i världen? Antingen vill gud utplåna ondskan men kan inte, och är alltså inte allsmäktig, eller så kan han utplåna den men vill inte, och är alltså inte god. Här skulle vår genomsnittlige kyrkans man antagligen lagt pannan i djupa veck, eller kanske börjat samla ved till ett stort bål.
Vi som lever i Sverige nådens år 2006, så här strax efter valet, har ett annat teodicéproblem att ta ställning till. Det gäller sossarna. Det socialdemokratiska teodicéproblemet lyder såhär: sossarna kan inte både ha talat sanning, varit kompetenta och haft verklig kontroll över händelseutvecklingen de senaste tolv åren. Då hade inte samhället sett ut som det gör.
Det står utom alla tvivel att det är sossarnas fel att vi nu sitter med en blå regering. Och då syftar jag inte på deras misslyckade valrörelse där de försökte vifta bort arbetslöshetsproblemet - jag syftar på tolv år av att säga en sak och göra något helt annat, tolv år av prat om solidaritet och rättvisa samtidigt som klyftorna ökat, den offentliga sektorn har slaktats och livet för vanligt folk har hårdnat.
Och det är det som gör det socialdemokratiska partiet till ett enda stort teodicéproblem. För hur kan ett parti bestående av så rutinerade och skolade politiker stå och peka med hela handen åt ett håll, samtidigt som hela samhällsutvecklingen vänder på klacken och stadigt marscherar iväg åt andra hållet? Vad är problemet, ljuger de om sina avsikter, är de dumma i huvet eller har de bara inte alls haft så mycket makt som de velat ge sken av?
Kompetensfrågan är faktiskt den som är lättast att avfärda, trots allt snack som varit om den-och-den sosseministerns duglighet eller högskolepoäng under åren (som om högskolepoäng skulle vara en indikation på hur lämpad man är att styra ett land - tillåt mig fnysa, mina egna tvåhundrafyrtioelva högskolepoäng till trots). Överlag gäller det ändå, att man inte kan vara helt dum i huvudet om man ska bli minister. Undantagen finns alltid (var det någon som viskade "Ringholm"?) men Sahlin var knappast dum, bara nonchalant, Bodström var inte korkad, bara ett hot mot allas vårt privatliv och vår integritet, och Pagrotsky kunde till och med göra bra saker någon gång ibland. Och mycket ont kan sägas om Göran Persson själv, men inte sjutton är han någon förlorare - nu får han ju dra sig tillbaka till sitt gods i lugn och ro, och med lite tur genomför borgarna pigavdraget snart så han dessutom kan skaffa sig lite billigt tjänstefolk. Det brukar inte ofta vara dumma människor förunnat att få gråta hela vägen till banken. Återstår de andra två förklaringarna, med andra ord.
Själv är jag övertygad om att lögnen utgör en del av mysteriets lösning. Persson och de övriga ledande sossarna ljuger. När de går till val och lovar oss att Sverige ska bli mer solidariskt och rättvist så är de fullt medvetna om att de fyra år senare kommer att regera över ett land som blivit ingetdera - tvärtom. Lögnen är en del av spelet, av den politiska dansen, särskilt i valtider. Sossarna som parti är inte ensamma om detta, men eftersom de befunnit sig i hetluften och haft makten så länge är deras lögner mer uppenbara än andras.
Men det är inte hela svaret. Det handlar nämligen om makt också. Hur mycket kan våra svenska politiker egentligen uträtta, när vi är med i EU? Har de någon handlingsfrihet kvar efter att de konvergenskrav, utgiftstak och upphandlingsregler som Bryssel dikterat har blivit uppfyllda? Spelar det någon roll vad sossarna vill, om det kolliderar med vad EU vill? Jag tror faktiskt inte det. Hade sossarna varit ett ärligt vänsterparti hade de sagt så. Vi skulle vilja men vi kan inte. Vi får inte för EU. Låt folk dra sina egna slutsatser av detta. Men det har de inte gjort, utan de har spelat med, skarvat, ljugit, förnekat och förhalat - och därför har de förlorat makten.
Det finns många bra sossar, oftast gräsrötter. Jag känner några av dem, och när jag diskuterar med dem brukar det aldrig vara särskilt svårt att enas om de grundläggande värdena, humanism och socialism. När (jag säger "när", inte "om") den svenska vänstern kommer igen på allvar så kommer dessa människor förmodligen att vara med. Däremot kommer deras nuvarande parti inte att vara det. Och godsägare Persson kommer då sannerligen inte vara inblandad på något sätt, förutom kanske som motståndare.
Då kommer vi att ha ett teodicéproblem mindre kvar att lösa.
Vi som lever i Sverige nådens år 2006, så här strax efter valet, har ett annat teodicéproblem att ta ställning till. Det gäller sossarna. Det socialdemokratiska teodicéproblemet lyder såhär: sossarna kan inte både ha talat sanning, varit kompetenta och haft verklig kontroll över händelseutvecklingen de senaste tolv åren. Då hade inte samhället sett ut som det gör.
Det står utom alla tvivel att det är sossarnas fel att vi nu sitter med en blå regering. Och då syftar jag inte på deras misslyckade valrörelse där de försökte vifta bort arbetslöshetsproblemet - jag syftar på tolv år av att säga en sak och göra något helt annat, tolv år av prat om solidaritet och rättvisa samtidigt som klyftorna ökat, den offentliga sektorn har slaktats och livet för vanligt folk har hårdnat.
Och det är det som gör det socialdemokratiska partiet till ett enda stort teodicéproblem. För hur kan ett parti bestående av så rutinerade och skolade politiker stå och peka med hela handen åt ett håll, samtidigt som hela samhällsutvecklingen vänder på klacken och stadigt marscherar iväg åt andra hållet? Vad är problemet, ljuger de om sina avsikter, är de dumma i huvet eller har de bara inte alls haft så mycket makt som de velat ge sken av?
Kompetensfrågan är faktiskt den som är lättast att avfärda, trots allt snack som varit om den-och-den sosseministerns duglighet eller högskolepoäng under åren (som om högskolepoäng skulle vara en indikation på hur lämpad man är att styra ett land - tillåt mig fnysa, mina egna tvåhundrafyrtioelva högskolepoäng till trots). Överlag gäller det ändå, att man inte kan vara helt dum i huvudet om man ska bli minister. Undantagen finns alltid (var det någon som viskade "Ringholm"?) men Sahlin var knappast dum, bara nonchalant, Bodström var inte korkad, bara ett hot mot allas vårt privatliv och vår integritet, och Pagrotsky kunde till och med göra bra saker någon gång ibland. Och mycket ont kan sägas om Göran Persson själv, men inte sjutton är han någon förlorare - nu får han ju dra sig tillbaka till sitt gods i lugn och ro, och med lite tur genomför borgarna pigavdraget snart så han dessutom kan skaffa sig lite billigt tjänstefolk. Det brukar inte ofta vara dumma människor förunnat att få gråta hela vägen till banken. Återstår de andra två förklaringarna, med andra ord.
Själv är jag övertygad om att lögnen utgör en del av mysteriets lösning. Persson och de övriga ledande sossarna ljuger. När de går till val och lovar oss att Sverige ska bli mer solidariskt och rättvist så är de fullt medvetna om att de fyra år senare kommer att regera över ett land som blivit ingetdera - tvärtom. Lögnen är en del av spelet, av den politiska dansen, särskilt i valtider. Sossarna som parti är inte ensamma om detta, men eftersom de befunnit sig i hetluften och haft makten så länge är deras lögner mer uppenbara än andras.
Men det är inte hela svaret. Det handlar nämligen om makt också. Hur mycket kan våra svenska politiker egentligen uträtta, när vi är med i EU? Har de någon handlingsfrihet kvar efter att de konvergenskrav, utgiftstak och upphandlingsregler som Bryssel dikterat har blivit uppfyllda? Spelar det någon roll vad sossarna vill, om det kolliderar med vad EU vill? Jag tror faktiskt inte det. Hade sossarna varit ett ärligt vänsterparti hade de sagt så. Vi skulle vilja men vi kan inte. Vi får inte för EU. Låt folk dra sina egna slutsatser av detta. Men det har de inte gjort, utan de har spelat med, skarvat, ljugit, förnekat och förhalat - och därför har de förlorat makten.
Det finns många bra sossar, oftast gräsrötter. Jag känner några av dem, och när jag diskuterar med dem brukar det aldrig vara särskilt svårt att enas om de grundläggande värdena, humanism och socialism. När (jag säger "när", inte "om") den svenska vänstern kommer igen på allvar så kommer dessa människor förmodligen att vara med. Däremot kommer deras nuvarande parti inte att vara det. Och godsägare Persson kommer då sannerligen inte vara inblandad på något sätt, förutom kanske som motståndare.
Då kommer vi att ha ett teodicéproblem mindre kvar att lösa.
24 september 2006
Fyra år av skam
I Israel jublar man över regeringsskiftet i Sverige, stod det i GP i fredags. Enligt Jerusalem Post var det "några i det israeliska regeringskansliet som glädjedansade" när Reinfeldt och hans vänner fick i uppdrag att bilda regering efter segervalet.
Zvi Mazel, f.d. israelisk ambassadör i Sverige och hobbyhuligan (han är mest känd för att ha försökt vandalisera ett israelkritiskt konstverk på Historiska museet i Stockholm) kommenterar att den nya regeringen antagligen kommer att vara "mindre kritisk". Jajamensan! Döda en libanes, eller döda hundra, det gör ingenting - Fredde är ändå din polare.
Vad hundratals år av jantelag och tolv år av socialdemokratiskt svek har misslyckats med, det har borgarna lyckats åstadkomma på en enda vecka. Jag har börjat skämmas för mitt land.
Zvi Mazel, f.d. israelisk ambassadör i Sverige och hobbyhuligan (han är mest känd för att ha försökt vandalisera ett israelkritiskt konstverk på Historiska museet i Stockholm) kommenterar att den nya regeringen antagligen kommer att vara "mindre kritisk". Jajamensan! Döda en libanes, eller döda hundra, det gör ingenting - Fredde är ändå din polare.
Vad hundratals år av jantelag och tolv år av socialdemokratiskt svek har misslyckats med, det har borgarna lyckats åstadkomma på en enda vecka. Jag har börjat skämmas för mitt land.
14 september 2006
Att se samband, del 2
Jag skrev för ett tag sedan om arbetslösheten. Om hur den inte är en partipolitisk fråga. Om att det inte spelar någon roll vilket av de två blocken som vinner valet, arbetslösheten kommer att finnas kvar ändå. Om att varken sossarna eller borgarna sitter inne med någon lösning på problemet.
Jag håller fast vid det jag sa, men jag måste faktiskt revidera mig lite på en punkt. Borgarna har faktiskt en slags lösning. Det gäller bara att se sambandet mellan två av deras förslag.
1. De vill sänka A-kassan.
Varför vill man göra något sådant? Argumentet är att det idag inte lönar sig att arbeta, att A-kassan är så generös att folk inte tar de jobb som de blir anvisade. Här går vi och dräller allihop och lever lyxliv för statliga bidrag, samtidigt som vi överöses med arbetserbjudanden som vi säger nej till. Alla som har minsta kontakt med verkligheten vet att detta är skitsnack, men då kvarstår ju frågan: varför vill borgarna egentligen sänka A-kassan?
Svaret är, för att kunna sänka folks löneanspråk. Idag verkar en massa människor ha fått för sig att en lön ska vara en summa pengar som man kan leva på, betala hyra och mat och kanske lite kläder också. Denna villfarelse måste man naturligtvis ta ur dem. Om A-kassan är på 9000 kronor kommer inte en jävel att vilja ta ett jobb som ger t.ex. 8000 - men tänk om A-kassan sänks till 7000! Då minsann blir det fart på folk.
2. De vill införa skatteavdrag för hushållsnära tjänster, d.v.s. pigavdrag.
Det ska bli billigare att anställa folk som kommer hem till oss och dammsuger, diskar och skurar toaletten. "Det är en jämställdhetsfråga av stora mått att vanliga människor ska kunna köpa de här tjänsterna för kanske 150 kronor i timmen" säger Maud Olofsson, och det är inte utan att man undrar vilka dessa "vanliga människor" är. Du och jag och alla andra låginkomsttagare? Knappast. När hade du senast pengar över till en piga? Spelar det nån roll om städhjälpen kostar 150 eller 250 kronor per timme, när pengarna jämt tar slut innan månaden gör det? Naturligtvis inte.
Det är helt andra som gynnas av pigavdraget. Det är den övre medelklassen och överklassen, människorna i karriären, folk som har så mycket pengar över att de kan använda dem till att köpa sig fria från sådana trivialiteter som att laga sin egen mat eller byta blöjor på sina egna ungar. Det är dessa som är de "vanliga människorna" i Maud Olofssons skruvade lilla värld. Ledaren för det Nya Moderata Arbetarpartiet, Fredrik Reinfeldt, vill gärna föregå med gott exempel, därför har han under en längre tid anlitat en litauisk barnflicka för 3500 kronor i månaden, enligt SVT:s uppdrag granskning.
Lägger man ihop två plus två så får man fyra. Lägger man ihop de här två förslagen så får man fram borgarnas politik mot arbetslösheten. Först ska vi pressas till att vilja ta vilka skitjobb som helst, och sen ska vi erbjudas att komma hem till Reinfeldt och skura dass. Borgarna vill skapa ett ny klass av lågavlönat tjänstefolk som får i uppgift att torka upp de rikas skit, snyta deras ungar och klippa deras gräsmattor.
I ärlighetens namn får man ju medge att detta säkert skulle skapa några tusen nya skitjobb. Men varför inte använda de pengar som pigavdraget skulle kosta till att anställa folk inom den kommunala äldrevården istället? Varför inte hjälpa de som verkligen behöver hjälp, istället för de som valt bort hemmet för att kunna göra karriär? Det skulle kunna ge minst lika många, men bättre avlönade och värdigare, jobb.
Varför är det ingen enda journalist som ställer de här frågorna till den oljade smilfinken och "arbetarledaren" Reinfeldt, och avslöjar honom som den överklassarroganta stropp han är?
Jag håller fast vid det jag sa, men jag måste faktiskt revidera mig lite på en punkt. Borgarna har faktiskt en slags lösning. Det gäller bara att se sambandet mellan två av deras förslag.
1. De vill sänka A-kassan.
Varför vill man göra något sådant? Argumentet är att det idag inte lönar sig att arbeta, att A-kassan är så generös att folk inte tar de jobb som de blir anvisade. Här går vi och dräller allihop och lever lyxliv för statliga bidrag, samtidigt som vi överöses med arbetserbjudanden som vi säger nej till. Alla som har minsta kontakt med verkligheten vet att detta är skitsnack, men då kvarstår ju frågan: varför vill borgarna egentligen sänka A-kassan?
Svaret är, för att kunna sänka folks löneanspråk. Idag verkar en massa människor ha fått för sig att en lön ska vara en summa pengar som man kan leva på, betala hyra och mat och kanske lite kläder också. Denna villfarelse måste man naturligtvis ta ur dem. Om A-kassan är på 9000 kronor kommer inte en jävel att vilja ta ett jobb som ger t.ex. 8000 - men tänk om A-kassan sänks till 7000! Då minsann blir det fart på folk.
2. De vill införa skatteavdrag för hushållsnära tjänster, d.v.s. pigavdrag.
Det ska bli billigare att anställa folk som kommer hem till oss och dammsuger, diskar och skurar toaletten. "Det är en jämställdhetsfråga av stora mått att vanliga människor ska kunna köpa de här tjänsterna för kanske 150 kronor i timmen" säger Maud Olofsson, och det är inte utan att man undrar vilka dessa "vanliga människor" är. Du och jag och alla andra låginkomsttagare? Knappast. När hade du senast pengar över till en piga? Spelar det nån roll om städhjälpen kostar 150 eller 250 kronor per timme, när pengarna jämt tar slut innan månaden gör det? Naturligtvis inte.
Det är helt andra som gynnas av pigavdraget. Det är den övre medelklassen och överklassen, människorna i karriären, folk som har så mycket pengar över att de kan använda dem till att köpa sig fria från sådana trivialiteter som att laga sin egen mat eller byta blöjor på sina egna ungar. Det är dessa som är de "vanliga människorna" i Maud Olofssons skruvade lilla värld. Ledaren för det Nya Moderata Arbetarpartiet, Fredrik Reinfeldt, vill gärna föregå med gott exempel, därför har han under en längre tid anlitat en litauisk barnflicka för 3500 kronor i månaden, enligt SVT:s uppdrag granskning.
Lägger man ihop två plus två så får man fyra. Lägger man ihop de här två förslagen så får man fram borgarnas politik mot arbetslösheten. Först ska vi pressas till att vilja ta vilka skitjobb som helst, och sen ska vi erbjudas att komma hem till Reinfeldt och skura dass. Borgarna vill skapa ett ny klass av lågavlönat tjänstefolk som får i uppgift att torka upp de rikas skit, snyta deras ungar och klippa deras gräsmattor.
I ärlighetens namn får man ju medge att detta säkert skulle skapa några tusen nya skitjobb. Men varför inte använda de pengar som pigavdraget skulle kosta till att anställa folk inom den kommunala äldrevården istället? Varför inte hjälpa de som verkligen behöver hjälp, istället för de som valt bort hemmet för att kunna göra karriär? Det skulle kunna ge minst lika många, men bättre avlönade och värdigare, jobb.
Varför är det ingen enda journalist som ställer de här frågorna till den oljade smilfinken och "arbetarledaren" Reinfeldt, och avslöjar honom som den överklassarroganta stropp han är?
27 augusti 2006
Den kravmärkta medborgaren
Egentligen hajade jag inte till speciellt mycket när integrationsminister Orback häromdagen plöstligt gick ut och började tala om villkorade bidrag för invandrare. Det luktade folkparti lång väg om förslaget, och det är ju ett känt faktum sedan ett tjugotal år att socialdemokratisk politik inte är något annat än borgerlig politik med ca fem års fördröjning. Detta i takt med att den politiska skalan i Sverige ständigt och successivt förskjuts åt höger.
Jag tänker inte ens gå i polemik med Orback i själva sakfrågan. Det är egentligen inte den som är mest intressant, jag vet att det bara handlar om att sossarna vill sno tillbaka en del av de väljare som gått över till sverigedemokraterna. Jag tänker istället försöka se frågan i ett betydligt större perspektiv. Just det, jag tänker göra ett generellt och principiellt ställningstagande. Ducka, för här kommer det:
- Jag är svuren motståndare till alla förslag som syftar till att ställa högre krav och lägga större ansvar på den enskilda individen. Jag är bestämt emot allt skitsnack om att folk "minsann måste lära sig att ta lite ansvar själva också" och att vi bara "lägger allting på samhället hela tiden". Det är inte sant. Det är till och med så förbannat in i helvete fel.
Låt oss rekapitulera lite snabbt vilka krav som idag ställs på en genomsnittlig medborgare i vårt avlånga land.
För det första ska du fixa ditt jobb, i ur och skur. 47 veckor av 52 varje år ska du varje vardag tvinga upp dig själv ur sängen på morgonen, oavsett hur mycket din kropp skriker ut i protest. Hårdast är tempot under vintermånaderna, vilket är lustigt med tanke på att vi människor rent biologiskt är skapta för motsatsen: att vara aktiva på sommaren och vila oss på vintern. Redan själva arbetslivet ställer alltså krav på oss som strider mot själva vår grundläggande natur.
Samtidigt ökar stressen på jobbet hela tiden, som ett direkt resultat av "rationaliseringar" inom den privata sektorn och nedskärningar inom den offentliga. Efter varje dust med räknenissarna och deras ekonomiska kalkyler finns färre personer kvar att göra samma jobb. Samhället ställer alltså kravet på oss att vi ständigt ska orka mer på mindre tid, år efter år. Utan att få högre lön för besväret, märk väl.
Vi ska betala våra räkningar, obönhörligen. Allt, allt, allt kostar pengar, från rätten att ha tak över huvudet, vattnet, elen, värmen, resorna till och från jobbet, eventuella mediciner vi behöver ta för att orka, fackavgifter, telefonen, internet, allt. Räkningarna väntar inte och de som vill ha dina pengar tar inte hänsyn till om du har pengar eller inte - du måste betala på utsatt datum. Alla som någon gång haft räkningar större än inkomsterna någon månad vet mycket väl hur det känns att inte kunna leva upp till det kravet.
Sen har vi på senare tid blivit välsignade med en massa ny underbar "valfrihet", vilket inte är något annat än en förskönande omskrivning för en massa nya krav som ställs på oss. Vi ska välja energibolag, pensionsfond, telefonabonnemang och en massa annat. Vi har att välja mellan att hålla oss informerade hela tiden, eller välja i blindo. Hur vi än gör är ansvaret helt vårt eget - vi har bara oss själva och ingen annan att skylla på om vi väljer fel.
Har du barn blir det ännu värre. Du ska försörja dem på den lön som din arbetsgivare är nådig nog att betala dig för ditt slit, och efter att du kommit hem från ett jobb som suger allt mer energi ur dig ska du hämta från dagis och skola, mata, skjutsa till träningar och kompisar, hämta igen och ansvara för att de gör sina läxor och för att de lägger sig i tid. Du ska också orka att vara en bra förälder, ge kärlek, stöd och förståelse och uppfostra väl. Och om något skulle gå snett, som t.ex. att din dotter drabbas av ätstörningar, så står du där med hela ansvaret och hela skammen, medan de storföretag som med miljardresurser bombarderar försvarslösa barn med sjuka ideal står och ser helt oskyldiga ut, hävdar att de inte har något med saken att göra, att det inte är deras fel utan ditt.
Vi har också kravet på oss att hålla oss friska. En vanlig influensa kan kosta en sjuksköterska eller ett butiksbiträde en tusenlapp i förlorad inkomst, vilket kan vara nog så förödande när man i vanliga fall har en tio-tolv tusen att klara sig på varje månad. Ännu värre blir det om kroppen eller psyket plötsligt säger stopp och du inte orkar alls längre - risken är stor att försäkringskassan för statistikens skull väljer att inte betala ut ett öre till dig, så att du mister alla möjligheter att försörja dig. Alltså måste du äta nyttigt, leva nyttigt, träna och hålla dig i form för att kunna göra dina plikter och aldrig visa tecken på svaghet. Det är ditt eget ansvar om du inte klarar det, och den enda som drabbas är du själv, och möjligen dina barn, som är beroende av dig för att klara sig.
När som helst kan du, p.g.a. omständigheter som du inte har någon kontroll över, förlora ditt arbete. Då faller det helt och hållet på ditt eget ansvar att hitta ett nytt. Medan du söker tickar klockan obönhörligt: du får bara ersättning en begränsad tid och den ersättning du får är ännu snålare än din lön. Arbetsförmedlingen hjälper dig inte, de håller bara koll på dig så att du inte försöker smita undan kraven eller ditt personliga ansvar, och för statistik över dig och dina likar, och med jämna mellanrum tvingar de in dig på aktiviteter för att förnedra dig ordentligt.
Är du invandrare har du allt ovanstående att leva upp till. Dessutom ska du lära dig språket och anpassa dig till kulturen inklusive alla de oskrivna reglerna och koderna, samtidigt som du måste hålla liv i ditt ursprung för att inte bli alldeles rotlös. Du måste skaffa dig nya vänner bland en massa människor som till en början kanske inte ens förstår vad du säger, samtidigt som du ska bevara kontakten med vänner och släktingar därhemma. Du ansvarar för att du och din familj lyckas ta sig ifrån ett grått betonggetto där 70-80 procent av dina landsmän är arbetslösa och du ansvarar för att dina barn inte spårar ur i skolan eller hamnar i kriminella gäng. Har du kanske flytt från krig och lider av trauman? Det är ditt eget problem och ditt eget ansvar, psykvården i Sverige är nedlagd. Misslyckas du, får du dessutom stå ut med att sverigedemokrater, numera i sällskap av sossar, folkpartister och andra, står och pekar på dig med anklagande pekfingrar och hävdar att det är ditt fel att integrationen misslyckats.
Är inte allt detta tillräckligt mycket krav att ställa på en stackars människa?
Våra makthavare är dessutom på väg att skärpa kraven ännu mer. Snart kanske små barn kommer att få betyg från tidig ålder, arbetslösa kanske kommer att pressas ännu hårdare med sänkta bidrag, föräldrar kanske kommer pressas med sänkt föräldrapenning och de sjukskrivna kanske kommer att stämplas som fuskare än en gång och jagas ännu hårdare. Om en fem år eller så om vi röstar på sossarna, kanske redan idag om vi röstar borgerligt.
Vi behöver mindre krav och mindre ansvar, inte mer. Vi ligger redan farligt nära toppen i självmordsligan och vi har redan hundratusentals långtidssjukskrivna i det här landet. Människan befinner sig redan nära bristningsgränsen, märkt av alla krav och dignande under allt ansvar. Det räcker så här, tack så mycket.
Vänsterpolitik är att ge människan lite slack. Högerpolitik är att pressa ännu hårdare, tills ingenting finns kvar.
Jag tänker inte ens gå i polemik med Orback i själva sakfrågan. Det är egentligen inte den som är mest intressant, jag vet att det bara handlar om att sossarna vill sno tillbaka en del av de väljare som gått över till sverigedemokraterna. Jag tänker istället försöka se frågan i ett betydligt större perspektiv. Just det, jag tänker göra ett generellt och principiellt ställningstagande. Ducka, för här kommer det:
- Jag är svuren motståndare till alla förslag som syftar till att ställa högre krav och lägga större ansvar på den enskilda individen. Jag är bestämt emot allt skitsnack om att folk "minsann måste lära sig att ta lite ansvar själva också" och att vi bara "lägger allting på samhället hela tiden". Det är inte sant. Det är till och med så förbannat in i helvete fel.
Låt oss rekapitulera lite snabbt vilka krav som idag ställs på en genomsnittlig medborgare i vårt avlånga land.
För det första ska du fixa ditt jobb, i ur och skur. 47 veckor av 52 varje år ska du varje vardag tvinga upp dig själv ur sängen på morgonen, oavsett hur mycket din kropp skriker ut i protest. Hårdast är tempot under vintermånaderna, vilket är lustigt med tanke på att vi människor rent biologiskt är skapta för motsatsen: att vara aktiva på sommaren och vila oss på vintern. Redan själva arbetslivet ställer alltså krav på oss som strider mot själva vår grundläggande natur.
Samtidigt ökar stressen på jobbet hela tiden, som ett direkt resultat av "rationaliseringar" inom den privata sektorn och nedskärningar inom den offentliga. Efter varje dust med räknenissarna och deras ekonomiska kalkyler finns färre personer kvar att göra samma jobb. Samhället ställer alltså kravet på oss att vi ständigt ska orka mer på mindre tid, år efter år. Utan att få högre lön för besväret, märk väl.
Vi ska betala våra räkningar, obönhörligen. Allt, allt, allt kostar pengar, från rätten att ha tak över huvudet, vattnet, elen, värmen, resorna till och från jobbet, eventuella mediciner vi behöver ta för att orka, fackavgifter, telefonen, internet, allt. Räkningarna väntar inte och de som vill ha dina pengar tar inte hänsyn till om du har pengar eller inte - du måste betala på utsatt datum. Alla som någon gång haft räkningar större än inkomsterna någon månad vet mycket väl hur det känns att inte kunna leva upp till det kravet.
Sen har vi på senare tid blivit välsignade med en massa ny underbar "valfrihet", vilket inte är något annat än en förskönande omskrivning för en massa nya krav som ställs på oss. Vi ska välja energibolag, pensionsfond, telefonabonnemang och en massa annat. Vi har att välja mellan att hålla oss informerade hela tiden, eller välja i blindo. Hur vi än gör är ansvaret helt vårt eget - vi har bara oss själva och ingen annan att skylla på om vi väljer fel.
Har du barn blir det ännu värre. Du ska försörja dem på den lön som din arbetsgivare är nådig nog att betala dig för ditt slit, och efter att du kommit hem från ett jobb som suger allt mer energi ur dig ska du hämta från dagis och skola, mata, skjutsa till träningar och kompisar, hämta igen och ansvara för att de gör sina läxor och för att de lägger sig i tid. Du ska också orka att vara en bra förälder, ge kärlek, stöd och förståelse och uppfostra väl. Och om något skulle gå snett, som t.ex. att din dotter drabbas av ätstörningar, så står du där med hela ansvaret och hela skammen, medan de storföretag som med miljardresurser bombarderar försvarslösa barn med sjuka ideal står och ser helt oskyldiga ut, hävdar att de inte har något med saken att göra, att det inte är deras fel utan ditt.
Vi har också kravet på oss att hålla oss friska. En vanlig influensa kan kosta en sjuksköterska eller ett butiksbiträde en tusenlapp i förlorad inkomst, vilket kan vara nog så förödande när man i vanliga fall har en tio-tolv tusen att klara sig på varje månad. Ännu värre blir det om kroppen eller psyket plötsligt säger stopp och du inte orkar alls längre - risken är stor att försäkringskassan för statistikens skull väljer att inte betala ut ett öre till dig, så att du mister alla möjligheter att försörja dig. Alltså måste du äta nyttigt, leva nyttigt, träna och hålla dig i form för att kunna göra dina plikter och aldrig visa tecken på svaghet. Det är ditt eget ansvar om du inte klarar det, och den enda som drabbas är du själv, och möjligen dina barn, som är beroende av dig för att klara sig.
När som helst kan du, p.g.a. omständigheter som du inte har någon kontroll över, förlora ditt arbete. Då faller det helt och hållet på ditt eget ansvar att hitta ett nytt. Medan du söker tickar klockan obönhörligt: du får bara ersättning en begränsad tid och den ersättning du får är ännu snålare än din lön. Arbetsförmedlingen hjälper dig inte, de håller bara koll på dig så att du inte försöker smita undan kraven eller ditt personliga ansvar, och för statistik över dig och dina likar, och med jämna mellanrum tvingar de in dig på aktiviteter för att förnedra dig ordentligt.
Är du invandrare har du allt ovanstående att leva upp till. Dessutom ska du lära dig språket och anpassa dig till kulturen inklusive alla de oskrivna reglerna och koderna, samtidigt som du måste hålla liv i ditt ursprung för att inte bli alldeles rotlös. Du måste skaffa dig nya vänner bland en massa människor som till en början kanske inte ens förstår vad du säger, samtidigt som du ska bevara kontakten med vänner och släktingar därhemma. Du ansvarar för att du och din familj lyckas ta sig ifrån ett grått betonggetto där 70-80 procent av dina landsmän är arbetslösa och du ansvarar för att dina barn inte spårar ur i skolan eller hamnar i kriminella gäng. Har du kanske flytt från krig och lider av trauman? Det är ditt eget problem och ditt eget ansvar, psykvården i Sverige är nedlagd. Misslyckas du, får du dessutom stå ut med att sverigedemokrater, numera i sällskap av sossar, folkpartister och andra, står och pekar på dig med anklagande pekfingrar och hävdar att det är ditt fel att integrationen misslyckats.
Är inte allt detta tillräckligt mycket krav att ställa på en stackars människa?
Våra makthavare är dessutom på väg att skärpa kraven ännu mer. Snart kanske små barn kommer att få betyg från tidig ålder, arbetslösa kanske kommer att pressas ännu hårdare med sänkta bidrag, föräldrar kanske kommer pressas med sänkt föräldrapenning och de sjukskrivna kanske kommer att stämplas som fuskare än en gång och jagas ännu hårdare. Om en fem år eller så om vi röstar på sossarna, kanske redan idag om vi röstar borgerligt.
Vi behöver mindre krav och mindre ansvar, inte mer. Vi ligger redan farligt nära toppen i självmordsligan och vi har redan hundratusentals långtidssjukskrivna i det här landet. Människan befinner sig redan nära bristningsgränsen, märkt av alla krav och dignande under allt ansvar. Det räcker så här, tack så mycket.
Vänsterpolitik är att ge människan lite slack. Högerpolitik är att pressa ännu hårdare, tills ingenting finns kvar.
20 augusti 2006
Är du arbetslös, lille vän?
Är du arbetslös? Det är ett tufft öde, jag vet. Jag har själv varit sommararbetslös många gånger, och så sent som i juni var jag på arbetsförmedlingen senast. Jag hade en obeskrivlig, helsikes tur, för jag fick jobb - det är inte alla som är så lyckligt lottade.
Jag förstår att du själv har fått nobben många gånger, så många att du börjar tappa sugen lite grann. För att inte du ska lyckas återfå någon känsla av att du har ett värde som människa så tvingar arbetsförmedlingen dig dessutom till ideliga "åtgärder", den ena mer förnedrande än den andra - söka-jobb-kurser där du blir idiotförklarad och får sitta och analysera om det är något i ditt eget beteende som hindrar dig från att få jobb. Det måste kännas riktigt vidrigt, du vet ju att du gör allt du kan, söker alla jobb du kan hitta, även de som inte verkar alls lockande. Och under tiden, medan du söker, klarar du dig på de kaffepengar som A-kassan betalar ut, vänder på slantarna flera gånger om och väljer bort ett biobesök eller en kväll ute med kompisarna för att ha råd med mjölk månaden ut.
Du är bekymrad över framtiden, antar jag. Både din egen framtid, och Sveriges. Det är ju val om några veckor, gudbevars, och det är meningen att vi ska lägga en liten lapp i en låda och sedan snällt luta oss tillbaka i fyra år till och hoppas att andra löser våra problem åt oss. Visst vore det fantastiskt om Sverige fick en regering efter valet som fixade så att du fick ett jobb, inte sant! Jag vet att du tänker så ibland, att du tillåter dig själv att hoppas.
Jag förstår om du är hjärtligt trött på Persson och sossarna. Det är de flesta av oss. I tolv år har de haft makten nu, och har de gjort någonting alls för dig? Inte ett skit. Faktum är, att bland det första de gjorde när de fick makten igen -94 var att de försökte sänka A-kassan. Jajamensan! Det enda du har, de ynkliga små summor som du hankar dig fram på, försökte de sänka från 80 procent av en lön till 75 procent. Nu blev det en sådan respektingivande explosion av folklig ilska mot det beslutet, att det revs upp igen. De fegade ur. Och tur är väl det, man får ju glädjas åt det lilla.
Hoppas du på Reinfeldt? Jag kan nästan förstå det också. Han är åtminstone ett nytt, fräscht ansikte i sammanhanget. Han är ingen dryg, pösig godsägare som ljugit i tolv år i sträck, utan en till synes ganska trevlig prick, kanske precis vad du och Sverige behöver? Men tyvärr, jag har dåliga nyheter.
Reinfeldt skiter i dig. Han fiser i din riktning. Han kommer inte att sänka arbetslösheten i Sverige med en enda tiondels procentenhet. Faktum är, att det enda han planerar att göra som på något sätt kommer att påverka ditt liv, är att sänka A-kassan! Yes box. Känns det igen? Och den här gången kommer ingenting att kunna stoppa det, för vad bryr sig Reinfeldt om folklig ilska - han väntar sig att LO och andra ska protestera mot allting han gör, det är hans livsluft. Det är det som gör honom till den människa han är, och moderaterna till det parti de är. Så jag hoppas att du har lagt undan en liten slant till efter valet, för det verkar som att Reinfeldt kommer att bli statsminister, som det ser ut just nu. Om du inte är så naiv att du tror att det på ett magiskt sätt kommer att skapas en massa jobb om du får det litet sämre, samtidigt som förmögenhetsskatten och fastighetsskatten avskaffas.
Det är någonting här som inte stämmer, tänker du nu. Alla snackar ju om att sänka arbetslösheten, men ingenting händer? Sossarna sitter bevisligen inte inne med lösningen på problemet, och inte borgarna heller? Om arbetslösheten inte försvinner för att man sparkar på de som redan ligger ner, hur försvinner den då? Vad är orsaken till arbetslösheten?
Det ska jag tala om för dig.
Arbetslöshet är något bra, lär dig det. Det är inte bara bra, det är helt genialt, det är, som man säger inom "näringslivet", lysande affärer. Inte för dig då (det hade du nog redan räknat ut), men för marknaden. För den ekonomiska eliten. De som tjänar de riktigt stora pengarna på det slit som vissa av dina kompisar, de som har ett jobb, ägnar sig åt.
Med en halv miljon arbetslösa i Sverige lär vi oss alla att tacka, bocka och ta emot. Tack, snälla, för att jag har ett arbete. Är lönen låg, jobbet stressigt och chefen ett svin? Det gör inget, jag gör vad som helst för att åtminstone ha ett jobb. Så jag slipper att ha det som du. Utan arbetslösheten hade aldrig reallönerna kunnat sänkas i Sverige så mycket som man har gjort (Jasså, du vill ha 18000? Nisse här nöjer sig minsann med 16000!). Utan arbetslösheten hade aldrig nedskärningarna i skolan och vården gått att genomföra (håll klaffen, annars sparkar vi dig också!). Utan arbetslösheten hade aldrig ett fåtal människor kunnat bli snuskigt rika, medan du har blivit så fattig.
Kom ihåg, att de vansinniga vinster som de svenska storföretagen gör idag, det är pengarna som du, och alla andra som du, skulle kunnat få i lön om vi inte hade haft så hög arbetslöshet!
Så glöm Persson, och glöm Reinfeldt. Ingen av dem kommer någonsin att hjälpa dig ur din situation. Arbeslösheten står över partipolitik. Den är inte beslutad av riksdagen, den är beslutad av marknaden. Av kapitalet.
Och dem kan vi inte rösta bort.
Notera fetstilen.
Jag förstår att du själv har fått nobben många gånger, så många att du börjar tappa sugen lite grann. För att inte du ska lyckas återfå någon känsla av att du har ett värde som människa så tvingar arbetsförmedlingen dig dessutom till ideliga "åtgärder", den ena mer förnedrande än den andra - söka-jobb-kurser där du blir idiotförklarad och får sitta och analysera om det är något i ditt eget beteende som hindrar dig från att få jobb. Det måste kännas riktigt vidrigt, du vet ju att du gör allt du kan, söker alla jobb du kan hitta, även de som inte verkar alls lockande. Och under tiden, medan du söker, klarar du dig på de kaffepengar som A-kassan betalar ut, vänder på slantarna flera gånger om och väljer bort ett biobesök eller en kväll ute med kompisarna för att ha råd med mjölk månaden ut.
Du är bekymrad över framtiden, antar jag. Både din egen framtid, och Sveriges. Det är ju val om några veckor, gudbevars, och det är meningen att vi ska lägga en liten lapp i en låda och sedan snällt luta oss tillbaka i fyra år till och hoppas att andra löser våra problem åt oss. Visst vore det fantastiskt om Sverige fick en regering efter valet som fixade så att du fick ett jobb, inte sant! Jag vet att du tänker så ibland, att du tillåter dig själv att hoppas.
Jag förstår om du är hjärtligt trött på Persson och sossarna. Det är de flesta av oss. I tolv år har de haft makten nu, och har de gjort någonting alls för dig? Inte ett skit. Faktum är, att bland det första de gjorde när de fick makten igen -94 var att de försökte sänka A-kassan. Jajamensan! Det enda du har, de ynkliga små summor som du hankar dig fram på, försökte de sänka från 80 procent av en lön till 75 procent. Nu blev det en sådan respektingivande explosion av folklig ilska mot det beslutet, att det revs upp igen. De fegade ur. Och tur är väl det, man får ju glädjas åt det lilla.
Hoppas du på Reinfeldt? Jag kan nästan förstå det också. Han är åtminstone ett nytt, fräscht ansikte i sammanhanget. Han är ingen dryg, pösig godsägare som ljugit i tolv år i sträck, utan en till synes ganska trevlig prick, kanske precis vad du och Sverige behöver? Men tyvärr, jag har dåliga nyheter.
Reinfeldt skiter i dig. Han fiser i din riktning. Han kommer inte att sänka arbetslösheten i Sverige med en enda tiondels procentenhet. Faktum är, att det enda han planerar att göra som på något sätt kommer att påverka ditt liv, är att sänka A-kassan! Yes box. Känns det igen? Och den här gången kommer ingenting att kunna stoppa det, för vad bryr sig Reinfeldt om folklig ilska - han väntar sig att LO och andra ska protestera mot allting han gör, det är hans livsluft. Det är det som gör honom till den människa han är, och moderaterna till det parti de är. Så jag hoppas att du har lagt undan en liten slant till efter valet, för det verkar som att Reinfeldt kommer att bli statsminister, som det ser ut just nu. Om du inte är så naiv att du tror att det på ett magiskt sätt kommer att skapas en massa jobb om du får det litet sämre, samtidigt som förmögenhetsskatten och fastighetsskatten avskaffas.
Det är någonting här som inte stämmer, tänker du nu. Alla snackar ju om att sänka arbetslösheten, men ingenting händer? Sossarna sitter bevisligen inte inne med lösningen på problemet, och inte borgarna heller? Om arbetslösheten inte försvinner för att man sparkar på de som redan ligger ner, hur försvinner den då? Vad är orsaken till arbetslösheten?
Det ska jag tala om för dig.
Arbetslöshet är något bra, lär dig det. Det är inte bara bra, det är helt genialt, det är, som man säger inom "näringslivet", lysande affärer. Inte för dig då (det hade du nog redan räknat ut), men för marknaden. För den ekonomiska eliten. De som tjänar de riktigt stora pengarna på det slit som vissa av dina kompisar, de som har ett jobb, ägnar sig åt.
Med en halv miljon arbetslösa i Sverige lär vi oss alla att tacka, bocka och ta emot. Tack, snälla, för att jag har ett arbete. Är lönen låg, jobbet stressigt och chefen ett svin? Det gör inget, jag gör vad som helst för att åtminstone ha ett jobb. Så jag slipper att ha det som du. Utan arbetslösheten hade aldrig reallönerna kunnat sänkas i Sverige så mycket som man har gjort (Jasså, du vill ha 18000? Nisse här nöjer sig minsann med 16000!). Utan arbetslösheten hade aldrig nedskärningarna i skolan och vården gått att genomföra (håll klaffen, annars sparkar vi dig också!). Utan arbetslösheten hade aldrig ett fåtal människor kunnat bli snuskigt rika, medan du har blivit så fattig.
Kom ihåg, att de vansinniga vinster som de svenska storföretagen gör idag, det är pengarna som du, och alla andra som du, skulle kunnat få i lön om vi inte hade haft så hög arbetslöshet!
Så glöm Persson, och glöm Reinfeldt. Ingen av dem kommer någonsin att hjälpa dig ur din situation. Arbeslösheten står över partipolitik. Den är inte beslutad av riksdagen, den är beslutad av marknaden. Av kapitalet.
Och dem kan vi inte rösta bort.
Notera fetstilen.
14 augusti 2006
Den bestämda demokratin
Den som inte avled av grammatikundervisningen på grundskolan eller gymnasiet minns kanske att en av de saker som man pratade om där var obestämd och bestämd form. Äpple och äpplet. Stol och Stolen. Och så vidare. De flesta av oss känner mycket väl till fenomenet, men hur många har funderat över vad bestämd artikel egentligen betyder?
Det var först på universitetet som vi ställde den frågan, och med hjälp av folk som är kloka på området kom vi fram till att bestämd artikel betyder "du vet vilken jag menar". Jag blev omkörd av en röd bil igår. Jasså, ja visst dräller det av röda bilar? Men: Jag tog bilen till jobbet igår. Vilken bil? Min egen bil såklart. Pucko.
Men det finns tillfällen då bestämd artikel inte betyder "du vet vilken jag menar" utan något helt annat. När det betyder "tänk inte, fundera inte, ställ inga jobbiga frågor". När det betyder "tig, sitt still i båten och ro". Varför inte belysa detta genom att jämföra ett alldeles speciellt ord i obestämd och bestämd form?
Demokrati. Ett ganska schysst ord ändå, klingar rent och fint i mina öron. Jag ser framför mig engagerade människor som gör sina röster hörda i tidningar och TV, på sina arbetsplatser och på möten på gator och torg och i parlament. Jag ser svartvita journalbilder på en arbetarrörelse som under röda fanor (fast de ser ju mörkgrå ut på film) demonstrerar för rösträtt och 8-timmarsdag, medan polis, militär och överhet slår och skjuter på dem. Jag ser friheten för mig att skriva den här bloggen och peka på vad jag tycker är fel med vårt samhälle utan att polisen kommer och hämtar mig mitt i natten.
Men jag ser också något levande som hela tiden förändras, därför att det måste förändras. Något som hela tiden hotar att glida oss ur händerna, om vi inte är vaksamma. Något som hela tiden måste hitta sig nya former, och som hela tiden måste byggas på nytt. Något som mer är ett ideal som man aldrig får sluta sträva mot, än något som man en gång för alla uppnått och därefter kan vara nöjd med.
Demokratin. Nu ser jag något annat. Jag ser en liten elit som anklagar alla som ifrågasätter den för att vara emot just "demokratin". Jag ser ledarsidor på stora dagstidningar som spyr galla över fattigt folk för att de protesterar mot politiska beslut som de tycker är orättfärdiga, och inte accepterar "demokratin". Jag ser justitieministrar som vill bugga folk i hemlighet, för att försvara "demokratin". Och jag ser en amerikansk president som skickar soldater till andra sidan jordklotet för att skjuta på civila "because they hate our freedom."
Jag ser något dött och stelnande, något som bara är en tom fasad. Något som fullständigt glidit oss ur händerna, därför att vi inte var vaksamma. Något som lanseras som det enda sanna, rätta och riktiga, som något som inte får ifrågasättas. Något som är själva motsatsen till demokrati.
Man får inte ifrågasätta styrelseskicket i vårt land utan att bli skälld för att vara motståndare till demokratin. Man får inte peka på det märkliga i att somliga föds till ärvda förmögenheter som de ogenerat använder för att öva utpressning på hela samhället ("får jag inte som jag vill så sticker jag utomlands!"), medan andra sliter häcken av sig för att betala hyran och sen blir ställda på bar backe av försäkringskassan när kroppen går sönder. Vi får välja vilka som bestämmer om en skola eller ett sjukhus ska byggas eller läggas ner, men inte vilka som ska bestämma om SAAB i Trollhättan ska finnas kvar eller inte. Vi får säga vad vi tycker om vad vi vill till vem vi vill, förutom mellan 9 och 5 - då bestämmer din arbetsgivare diktatoriskt, och du kan möjligen klaga, om du har tur, men rösta? Aldrig.
Reagerar du på något av allt detta? Passa dig, du är motståndare till demokratin!
Demokrati i obestämd form är något som kan förändras, något som kan se ut på många olika sätt, något som vi själva bestämmer över.
Demokratin i bestämd form är något stelt och en gång för alla fastslaget, något som skyr förändringar och ifrågasättande.
Så har logiken blivit så bakvänd, att demokratin, med bestämd artikel, blivit raka motsatsen till demokrati, med obestämd.
Tänk att en enda bokstav kan göra en sån helsikes skillnad.
Det var först på universitetet som vi ställde den frågan, och med hjälp av folk som är kloka på området kom vi fram till att bestämd artikel betyder "du vet vilken jag menar". Jag blev omkörd av en röd bil igår. Jasså, ja visst dräller det av röda bilar? Men: Jag tog bilen till jobbet igår. Vilken bil? Min egen bil såklart. Pucko.
Men det finns tillfällen då bestämd artikel inte betyder "du vet vilken jag menar" utan något helt annat. När det betyder "tänk inte, fundera inte, ställ inga jobbiga frågor". När det betyder "tig, sitt still i båten och ro". Varför inte belysa detta genom att jämföra ett alldeles speciellt ord i obestämd och bestämd form?
Demokrati. Ett ganska schysst ord ändå, klingar rent och fint i mina öron. Jag ser framför mig engagerade människor som gör sina röster hörda i tidningar och TV, på sina arbetsplatser och på möten på gator och torg och i parlament. Jag ser svartvita journalbilder på en arbetarrörelse som under röda fanor (fast de ser ju mörkgrå ut på film) demonstrerar för rösträtt och 8-timmarsdag, medan polis, militär och överhet slår och skjuter på dem. Jag ser friheten för mig att skriva den här bloggen och peka på vad jag tycker är fel med vårt samhälle utan att polisen kommer och hämtar mig mitt i natten.
Men jag ser också något levande som hela tiden förändras, därför att det måste förändras. Något som hela tiden hotar att glida oss ur händerna, om vi inte är vaksamma. Något som hela tiden måste hitta sig nya former, och som hela tiden måste byggas på nytt. Något som mer är ett ideal som man aldrig får sluta sträva mot, än något som man en gång för alla uppnått och därefter kan vara nöjd med.
Demokratin. Nu ser jag något annat. Jag ser en liten elit som anklagar alla som ifrågasätter den för att vara emot just "demokratin". Jag ser ledarsidor på stora dagstidningar som spyr galla över fattigt folk för att de protesterar mot politiska beslut som de tycker är orättfärdiga, och inte accepterar "demokratin". Jag ser justitieministrar som vill bugga folk i hemlighet, för att försvara "demokratin". Och jag ser en amerikansk president som skickar soldater till andra sidan jordklotet för att skjuta på civila "because they hate our freedom."
Jag ser något dött och stelnande, något som bara är en tom fasad. Något som fullständigt glidit oss ur händerna, därför att vi inte var vaksamma. Något som lanseras som det enda sanna, rätta och riktiga, som något som inte får ifrågasättas. Något som är själva motsatsen till demokrati.
Man får inte ifrågasätta styrelseskicket i vårt land utan att bli skälld för att vara motståndare till demokratin. Man får inte peka på det märkliga i att somliga föds till ärvda förmögenheter som de ogenerat använder för att öva utpressning på hela samhället ("får jag inte som jag vill så sticker jag utomlands!"), medan andra sliter häcken av sig för att betala hyran och sen blir ställda på bar backe av försäkringskassan när kroppen går sönder. Vi får välja vilka som bestämmer om en skola eller ett sjukhus ska byggas eller läggas ner, men inte vilka som ska bestämma om SAAB i Trollhättan ska finnas kvar eller inte. Vi får säga vad vi tycker om vad vi vill till vem vi vill, förutom mellan 9 och 5 - då bestämmer din arbetsgivare diktatoriskt, och du kan möjligen klaga, om du har tur, men rösta? Aldrig.
Reagerar du på något av allt detta? Passa dig, du är motståndare till demokratin!
Demokrati i obestämd form är något som kan förändras, något som kan se ut på många olika sätt, något som vi själva bestämmer över.
Demokratin i bestämd form är något stelt och en gång för alla fastslaget, något som skyr förändringar och ifrågasättande.
Så har logiken blivit så bakvänd, att demokratin, med bestämd artikel, blivit raka motsatsen till demokrati, med obestämd.
Tänk att en enda bokstav kan göra en sån helsikes skillnad.
24 juli 2006
Låt oss prata om sex
En av de mest envetna globala myterna idag är myten om västvärldens sexuella frigjordhet. Jämfört med en massa andra efterblivna kulturer runt om i världen har vi, gudskelov, lagt oss till med en mycket upplyst och modern syn på sexualiteten. Tjejer vågar visa tuttarna på stranden och vi har porrbutiker på varje bakgata i våra större städer. Tjoho!
Men jag skulle vilja hävda att detta är just en myt. Det är en Vedertagen Sanning som inte är sann (se föregående artikel). Vi är inte alls sexuellt frigjorda här i väst, vi är snarare sexuellt yrvakna.
Ända till för en sådär 30-40 år sedan levde vi under den kristna kyrkans stövelklack med allt vad det innebar av en totalt neurotisk syn på människokroppen och alla dess funktioner. Sex var något som man bara inte pratade om öppet, och sex före äktenskapet skulle helst inte existera. Så sent som på 50-talet var det amerikanska hemmafruidealet en fager men kysk liten varelse som stod i dörren i ett förkläde och vinkade till sin man när han åkte till jobbet i sin nya Buick. När han kom hem sent på eftermiddagen var äppelpajen färdig i ugnen, och det var knappast samlagsställningar som diskuterades under middagen. (Detta var alltså idealen, märk väl, under ytan bubblade och jäste det såklart.)
Sedan kom Revolutionen på 60-talet. Plötsligt flög locket av kastrullen som stått och kokat alldeles för länge, och en hel våg av "frigjord" sexualitet vällde fram. Så fick vi den situation som vi har idag.
På den ena sidan har vi nu den kristna högern. "Du skall icke" säger de med mörk och allvarlig röst. Sex är fortfarande något fult, ja, det är rent av fulare än någonsin eftersom man numera måste argumentera för det också. Sex före äktenskapet är inte tillåtet. Aborter ska förbjudas. Homosexualitet är en synd. HIV är guds straffdom över sodomiterna. Och så vidare. (Denna tendens är i och för sig betydligt starkare i t.ex. USA än i Sverige, men vi har ju å andra sidan Åke Green, och i vårt grannland Lettland slänger man bajs på prideparaden.)
På den andra sidan har vi porrindustrin och "skönhetsindustrin". Det ska sprutas in silikon överallt, och hela stan ska tapetseras med trådsmala underklädesmodeller. Det ska vara ett yrke vilket som helst för kvinnor att sälja sina kroppar. 10-åriga tjejer ska gå i stringtrosor och 14-åringar ska vara villiga till analsex. Släpp loss kapitalismens krafter, tjäna pengar på kroppsöppningar du inte ens visste att du hade! Livet ska levas med en rejäl ståfräs.
Dessa båda sidor är som USA och terroristerna, de är egentligen inte fiender trots att de bekämpar varandra, de behöver varandra, de lever på varandras existens. "Du skall icke" och Lola's anal gangbang är två sidor av samma mynt. Åke Green är George W Bush och H&M är Al Quaida.
Det finns naturligtvis vettiga krafter i den här soppan också - vi har numera sex och samlevnad på skolschemat (även om det inte är så i en del västländer och i flera amerikanska delstater) och vi kan köpa kondomer i de flesta vanliga affärer (fast nog är det lite skämmigt fortfarande, ungefär som att man inte vill erkänna att man faktiskt har sex ibland). Men allt större energi går idag åt till att lära tonårstjejer återerövra det vackra ordet "nej", och varje gång man sagt "lär er att ni duger som ni är" hundra gånger så kommer H&M och raserar allting med en enda underklädeskampanj.
Detta är typiskt för samhällen där en förändring har gått väldigt fort. För friheten är ny - 40 år är inte lång tid när man levt i mörker så länge. Några avskyr den nya friheten och vill gå tillbaka till det gamla. Andra försöker exploatera den och trycker upp kameran överallt där solen inte skiner. Så småningom kommer förhoppningsvis de som tycker att sex bara är något trevligt och livsnödvändigt att få överhanden, men fram tills dess får vi dras med knäppskallarna från båda sidor.
Det är därför jag hävdar att vi inte alls är frigjorda, bara yrvakna. Vi har inte lärt oss att hantera friheten än. Innerst inne i våra hjärtan tycker vi fortfarande att sex är fult och förbjudet, och därför röstar somliga på KD medan andra onanerar till Långt bak i halsen 3.
I Khoisan-kulturen i södra Afrika kan en kvinna på över 60 skoja inför ett helt sällskap av alla åldrar och båda könen att "den bästa samlagsställningen är när man blir tagen bakifrån medan man står i dörren till hyddan och spanar efter sin man". (Källa: Lasse Berg, Gryning över Kalahari.) Sex är något fullständigt naturligt i vardagen och inte så jävla dramatiskt. Så vill jag också ha det nån gång, men frågan är om vi hinner ikapp afrikanerna i utvecklingen innan jag dör av ålder.
Men jag skulle vilja hävda att detta är just en myt. Det är en Vedertagen Sanning som inte är sann (se föregående artikel). Vi är inte alls sexuellt frigjorda här i väst, vi är snarare sexuellt yrvakna.
Ända till för en sådär 30-40 år sedan levde vi under den kristna kyrkans stövelklack med allt vad det innebar av en totalt neurotisk syn på människokroppen och alla dess funktioner. Sex var något som man bara inte pratade om öppet, och sex före äktenskapet skulle helst inte existera. Så sent som på 50-talet var det amerikanska hemmafruidealet en fager men kysk liten varelse som stod i dörren i ett förkläde och vinkade till sin man när han åkte till jobbet i sin nya Buick. När han kom hem sent på eftermiddagen var äppelpajen färdig i ugnen, och det var knappast samlagsställningar som diskuterades under middagen. (Detta var alltså idealen, märk väl, under ytan bubblade och jäste det såklart.)
Sedan kom Revolutionen på 60-talet. Plötsligt flög locket av kastrullen som stått och kokat alldeles för länge, och en hel våg av "frigjord" sexualitet vällde fram. Så fick vi den situation som vi har idag.
På den ena sidan har vi nu den kristna högern. "Du skall icke" säger de med mörk och allvarlig röst. Sex är fortfarande något fult, ja, det är rent av fulare än någonsin eftersom man numera måste argumentera för det också. Sex före äktenskapet är inte tillåtet. Aborter ska förbjudas. Homosexualitet är en synd. HIV är guds straffdom över sodomiterna. Och så vidare. (Denna tendens är i och för sig betydligt starkare i t.ex. USA än i Sverige, men vi har ju å andra sidan Åke Green, och i vårt grannland Lettland slänger man bajs på prideparaden.)
På den andra sidan har vi porrindustrin och "skönhetsindustrin". Det ska sprutas in silikon överallt, och hela stan ska tapetseras med trådsmala underklädesmodeller. Det ska vara ett yrke vilket som helst för kvinnor att sälja sina kroppar. 10-åriga tjejer ska gå i stringtrosor och 14-åringar ska vara villiga till analsex. Släpp loss kapitalismens krafter, tjäna pengar på kroppsöppningar du inte ens visste att du hade! Livet ska levas med en rejäl ståfräs.
Dessa båda sidor är som USA och terroristerna, de är egentligen inte fiender trots att de bekämpar varandra, de behöver varandra, de lever på varandras existens. "Du skall icke" och Lola's anal gangbang är två sidor av samma mynt. Åke Green är George W Bush och H&M är Al Quaida.
Det finns naturligtvis vettiga krafter i den här soppan också - vi har numera sex och samlevnad på skolschemat (även om det inte är så i en del västländer och i flera amerikanska delstater) och vi kan köpa kondomer i de flesta vanliga affärer (fast nog är det lite skämmigt fortfarande, ungefär som att man inte vill erkänna att man faktiskt har sex ibland). Men allt större energi går idag åt till att lära tonårstjejer återerövra det vackra ordet "nej", och varje gång man sagt "lär er att ni duger som ni är" hundra gånger så kommer H&M och raserar allting med en enda underklädeskampanj.
Detta är typiskt för samhällen där en förändring har gått väldigt fort. För friheten är ny - 40 år är inte lång tid när man levt i mörker så länge. Några avskyr den nya friheten och vill gå tillbaka till det gamla. Andra försöker exploatera den och trycker upp kameran överallt där solen inte skiner. Så småningom kommer förhoppningsvis de som tycker att sex bara är något trevligt och livsnödvändigt att få överhanden, men fram tills dess får vi dras med knäppskallarna från båda sidor.
Det är därför jag hävdar att vi inte alls är frigjorda, bara yrvakna. Vi har inte lärt oss att hantera friheten än. Innerst inne i våra hjärtan tycker vi fortfarande att sex är fult och förbjudet, och därför röstar somliga på KD medan andra onanerar till Långt bak i halsen 3.
I Khoisan-kulturen i södra Afrika kan en kvinna på över 60 skoja inför ett helt sällskap av alla åldrar och båda könen att "den bästa samlagsställningen är när man blir tagen bakifrån medan man står i dörren till hyddan och spanar efter sin man". (Källa: Lasse Berg, Gryning över Kalahari.) Sex är något fullständigt naturligt i vardagen och inte så jävla dramatiskt. Så vill jag också ha det nån gång, men frågan är om vi hinner ikapp afrikanerna i utvecklingen innan jag dör av ålder.
22 juli 2006
Vedertagna Sanningar
Är det någonting man ska passa sig för, så är det Vedertagna Sanningar.
En Vedertagen Sanning skiljer sig från vanliga sanningar på så sätt att den aldrig egentligen diskuteras. Den finns där, alla Vet att den är Sann, men ingen ifrågasätter den. Och det hade väl kanske inte behövt vara ett problem om det nu vore så att Vedertagna Sanningar verkligen vore sanna. Men de är ju ofta inte det.
En del Vedertagna Sanningar är sedan länge döda och begravda, och dem tycker vi om att småle åt idag. Om du åker västerut över Atlanten så trillar du över kanten och rakt ner i helvetet. Kungen har fått sin makt av gud. Negern är glad, musikalisk och arbetssam.
Andra Vedertagna Sanningar håller på att krackelera, men det finns fortfarande många envetna människor som håller fast vid dem, mest för att slippa tänka för mycket. Om hundra år eller så kommer man att skratta åt allt detta också. USA är en demokrati. Män är mer sexfixerade än kvinnor. Att få röka på allmän plats är en mänsklig rättighet.
Sen har vi de där Vedertagna Sanningarna som folk sväljer rakt av. De som framför allt ansvarar för att sprida dessa Sanningar är våra medier, TV och tidningar mest av allt. Kanske vill de inte att folk ska tänka för mycket.
Min nästa artikel kommer att handla om en av dessa Vedertagna Sanningar. Läs den, den innehåller sex.
En Vedertagen Sanning skiljer sig från vanliga sanningar på så sätt att den aldrig egentligen diskuteras. Den finns där, alla Vet att den är Sann, men ingen ifrågasätter den. Och det hade väl kanske inte behövt vara ett problem om det nu vore så att Vedertagna Sanningar verkligen vore sanna. Men de är ju ofta inte det.
En del Vedertagna Sanningar är sedan länge döda och begravda, och dem tycker vi om att småle åt idag. Om du åker västerut över Atlanten så trillar du över kanten och rakt ner i helvetet. Kungen har fått sin makt av gud. Negern är glad, musikalisk och arbetssam.
Andra Vedertagna Sanningar håller på att krackelera, men det finns fortfarande många envetna människor som håller fast vid dem, mest för att slippa tänka för mycket. Om hundra år eller så kommer man att skratta åt allt detta också. USA är en demokrati. Män är mer sexfixerade än kvinnor. Att få röka på allmän plats är en mänsklig rättighet.
Sen har vi de där Vedertagna Sanningarna som folk sväljer rakt av. De som framför allt ansvarar för att sprida dessa Sanningar är våra medier, TV och tidningar mest av allt. Kanske vill de inte att folk ska tänka för mycket.
Min nästa artikel kommer att handla om en av dessa Vedertagna Sanningar. Läs den, den innehåller sex.
08 juli 2006
Skolhärdsmälta
(Tre artiklar på samma dag! Jag skyller på att det har mulnat till därute.)
Nu i sommardagarna är det enligt traditionen politikerjippo i Almedalen, och då tar såklart Lars Leijonborg och Folkpartiet chansen att åka dit och än en gång profilera sig som Partiet Som Är Experter På Skolan. Som vanligt framstår de som mer än lovligt patetiska när de håller på sådär.
Leve pluggskolan, hojtar de (jag får redan rysningar) och sen presenterar de en rad punkter som syftar till att "rädda" den svenska skolan. Till exempel:
1. Mer läxor! Höh? Hur i helsike skulle riksdagen kunna besluta över hur mycket läxor vi lärare ger? Jag trodde att det var vi som hade yrkeskunskapen till att lägga upp vår undervisning, inte Leijonborg? Själv ger jag rätt lite läxor, jag jobbar mycket med projekt eller teman med deadlines. Läxor får man om man inte arbetar på lektionen.
Det finns hur mycket undersökningar som helst som visar att läxor mest gynnar de som redan klarar sig bra. Den som fattar fattar redan på lektionen. Den som inte fattar är inte hjälpt av att sitta ensam hemma och misslyckas en gång till. Den personen behöver annan hjälp.
Sätt det dessutom i ett annat perspektiv: Jag hatar själv att ta med mig jobbet hem, och försöker undvika att göra det så mycket som möjligt. Varför ska jag då tvinga ungdomarna till det? Varför ska just barn och tonåringar tvingas till övertid medan vi vuxna väntar oss rejält extra betalt för samma sak? Och varför ska skolan lassa över sitt ansvar, undervisningen, på hemmet och föräldrarna?
Därmed inte sagt att jag är helt emot läxor. För språkundervisningen, där upprepningen är kunskapens moder, är det bra med glosläxor och liknande. Och även jag ger läxor ibland. Men läxor som självändamål är direkt korkat.
Och framför allt ska inte Leijonborg komma här och tro att han kan peta i min undervisning. Kyss mig baktill!
2. Betyg i uppförande! Jajamensan, ibland kan man damma av ett riktigt gammalt lik och försöka göra det presentabelt igen.
Jag har redan sagt det i lärarrummet, och nu säger jag det här också: om de inför uppförandebetyg i den svenska skolan kommer jag konsekvent att sätta MVG på alla mina elever. Om någon frågar "men hur kan du sätta MVG på honom, han som uppför sig så illa" så kommer jag bara le oskyldigt och säga "på mina lektioner är han exemplarisk".
Jag vägrar att betygsätta disciplin och lydnad! I mitt klassrum får man ifrågasätta och protestera hur mycket man vill, så länge man har något att komma med. Och ibland känner jag beundran för de ungdomar som vågar sticka ut och uppföra sig utanför ramarna: Som t.ex. killen nu på europadagen i våras som, när eleverna skulle få en "objektiv EU-information" som visade sig vara en fånig propagandafilm, ropade "vad är detta för skit" och stormade ut ur salen. Det är MVG på det.
Nej, förslaget andas unken 1800-talskonservatism.
3. Tydliga befogenheter för lärarna att upprätthålla ordningen i klassrummet! Den här är nog min personliga favorit.
Vi har redan de befogenheter vi behöver. Vi har arbetsmiljöansvar, vi får avvisa stökiga elever, vi har full rätt att ingripa vid våld och skadegörelse och liknande. Det är inte det som är felet.
Felet är att vi stressar från den ena lektionen till den andra, utan nån chans till andhämtning och eftertanke. På mitt senaste schema, nu i våras, hade jag från och med måndag lunch 13 lektioner på raken måndag, tisdag och onsdag utan några längre raster emellan. Det är nog inte så ovanligt för dagens lärare.
För att kunna leda 20-25 ungdomar i något slags meningsfullt arbete så måste man vara utvilad, klar i huvet och motiverad. Är man trött, stressad och håglös tappar man lätt kontrollen. Det är den viktigaste förklaringen till stöket i svenska klassrum.
Vilka fler befogenheter vill Leijonborg att vi ska ha? Tänk om han kunde precisera sig istället för att bara vara sådär hotfullt vag, vad kul det skulle kunna bli. Vill han att jag ska kunna tvinga eleverna att lägga fingrarna på katedern och rappa till med linjalen?
Nej, för att sammanfatta: Det var detta jag flaggade för i min förra artikel, detta är den andra skillnaden mellan sossar och borgare. Borgarnas skolpolitik är direkt sjuk och skadlig. Sossarnas kan sammanfattas med orden "öh, va", det vill säga, de har ingen.
Jag väljer sossarnas inkompetens framför Leijonborgs 1800-tal när som helst.
Nu i sommardagarna är det enligt traditionen politikerjippo i Almedalen, och då tar såklart Lars Leijonborg och Folkpartiet chansen att åka dit och än en gång profilera sig som Partiet Som Är Experter På Skolan. Som vanligt framstår de som mer än lovligt patetiska när de håller på sådär.
Leve pluggskolan, hojtar de (jag får redan rysningar) och sen presenterar de en rad punkter som syftar till att "rädda" den svenska skolan. Till exempel:
1. Mer läxor! Höh? Hur i helsike skulle riksdagen kunna besluta över hur mycket läxor vi lärare ger? Jag trodde att det var vi som hade yrkeskunskapen till att lägga upp vår undervisning, inte Leijonborg? Själv ger jag rätt lite läxor, jag jobbar mycket med projekt eller teman med deadlines. Läxor får man om man inte arbetar på lektionen.
Det finns hur mycket undersökningar som helst som visar att läxor mest gynnar de som redan klarar sig bra. Den som fattar fattar redan på lektionen. Den som inte fattar är inte hjälpt av att sitta ensam hemma och misslyckas en gång till. Den personen behöver annan hjälp.
Sätt det dessutom i ett annat perspektiv: Jag hatar själv att ta med mig jobbet hem, och försöker undvika att göra det så mycket som möjligt. Varför ska jag då tvinga ungdomarna till det? Varför ska just barn och tonåringar tvingas till övertid medan vi vuxna väntar oss rejält extra betalt för samma sak? Och varför ska skolan lassa över sitt ansvar, undervisningen, på hemmet och föräldrarna?
Därmed inte sagt att jag är helt emot läxor. För språkundervisningen, där upprepningen är kunskapens moder, är det bra med glosläxor och liknande. Och även jag ger läxor ibland. Men läxor som självändamål är direkt korkat.
Och framför allt ska inte Leijonborg komma här och tro att han kan peta i min undervisning. Kyss mig baktill!
2. Betyg i uppförande! Jajamensan, ibland kan man damma av ett riktigt gammalt lik och försöka göra det presentabelt igen.
Jag har redan sagt det i lärarrummet, och nu säger jag det här också: om de inför uppförandebetyg i den svenska skolan kommer jag konsekvent att sätta MVG på alla mina elever. Om någon frågar "men hur kan du sätta MVG på honom, han som uppför sig så illa" så kommer jag bara le oskyldigt och säga "på mina lektioner är han exemplarisk".
Jag vägrar att betygsätta disciplin och lydnad! I mitt klassrum får man ifrågasätta och protestera hur mycket man vill, så länge man har något att komma med. Och ibland känner jag beundran för de ungdomar som vågar sticka ut och uppföra sig utanför ramarna: Som t.ex. killen nu på europadagen i våras som, när eleverna skulle få en "objektiv EU-information" som visade sig vara en fånig propagandafilm, ropade "vad är detta för skit" och stormade ut ur salen. Det är MVG på det.
Nej, förslaget andas unken 1800-talskonservatism.
3. Tydliga befogenheter för lärarna att upprätthålla ordningen i klassrummet! Den här är nog min personliga favorit.
Vi har redan de befogenheter vi behöver. Vi har arbetsmiljöansvar, vi får avvisa stökiga elever, vi har full rätt att ingripa vid våld och skadegörelse och liknande. Det är inte det som är felet.
Felet är att vi stressar från den ena lektionen till den andra, utan nån chans till andhämtning och eftertanke. På mitt senaste schema, nu i våras, hade jag från och med måndag lunch 13 lektioner på raken måndag, tisdag och onsdag utan några längre raster emellan. Det är nog inte så ovanligt för dagens lärare.
För att kunna leda 20-25 ungdomar i något slags meningsfullt arbete så måste man vara utvilad, klar i huvet och motiverad. Är man trött, stressad och håglös tappar man lätt kontrollen. Det är den viktigaste förklaringen till stöket i svenska klassrum.
Vilka fler befogenheter vill Leijonborg att vi ska ha? Tänk om han kunde precisera sig istället för att bara vara sådär hotfullt vag, vad kul det skulle kunna bli. Vill han att jag ska kunna tvinga eleverna att lägga fingrarna på katedern och rappa till med linjalen?
Nej, för att sammanfatta: Det var detta jag flaggade för i min förra artikel, detta är den andra skillnaden mellan sossar och borgare. Borgarnas skolpolitik är direkt sjuk och skadlig. Sossarnas kan sammanfattas med orden "öh, va", det vill säga, de har ingen.
Jag väljer sossarnas inkompetens framför Leijonborgs 1800-tal när som helst.
Det bästa av två onda ting
Det är ju val snart, som säkert ingen har kunnat missa. Och för en gångs skull tänker jag faktiskt rösta i riksdagsvalet. Det händer att jag får frågan, "hur kommer det sig att du som är så politiskt intresserad aldrig röstar till riksdagen", och då brukar jag svara, "just därför". Men i år är det alltså ändring på det.
Hur jag ska rösta vet jag redan, jag ska strax tala om det. Men först tänkte jag berätta varför. I grund och botten handlar det för mig inte om att rösta för något, utan att till varje pris rösta mot en borgerlig regering.
Jag har för det första inga som helst illusioner om sossarna. De är ett borgerligt parti, precis lika blå som de blå själva. De är motståndare till den offentliga sektorn (hur kan man annars förklara att skolan och vården hela tiden skurits ner under tolv års sosseregering trots att Sverige bara blivit rikare under tiden), de är anhängare till EU och de gynnar de rika och framgångsrika på bekostnad av alla oss andra. Blåare än så blir det inte. August Palm, Per-Albin, Erlander och alla de andra gamla sosseledarna må rotera i sina gravar bäst de vill, men så är det.
Göran Persson är dessutom extremt olämplig som ledare för ett land, han visar alla tendenser till att belöna de lydiga ja-sägarna och bestraffa de som kritiserar honom, och det verkar som att man måste ha badat bastu med honom minst en gång för att bli utnämnd till en högre statlig post i Sverige idag.
Men. Det finns en skillnad kvar mellan sossarna och borgarna, och den är helt och hållet taktisk. För även om partierna verkar ha flutit samman till en enda jämnblå smet, och även om de alla representerar samma lilla elit, så är det desto större skillnad på deras väljare. Den genomsnittliga sosseväljaren är ungefär som jag, en låg- till medelinkomsttagare, boende i hyreslägenhet, som i första hand bekymrar sig över arbetslöshet, löner, nedskärningar och bostadsbrist. Den gemomsnittliga borgerliga väljaren är en medel- till höginkomsttagare, kanske egenföretagare, boende i villa, som gnäller över skatter och anställningsskydd och som vill kunna köpa sig förbi vårdköer och sätta sina barn i en fin privatskola.
Jag vet att jag generaliserar grovt nu. Men skillnaden finns där, tro mig, och om inte annat så är partiernas egna strateger i högsta grad medvetna om den.
Alltså måste sossarna, nån gång ibland, oftast när det är valår, göra något litet som faktiskt gynnar såna som mig. Eller så låter de åtminstone bli att göra något direkt skadligt - de skulle t.ex. bara våga sänka a-kassan, det försökte de en gång och det blev ett ramaskri som fick nyss nämnda döda sosseledare att slå skallen i insidan av kistlocket.
Det är det som gör att sossarna kan framstå som lite handlingsförlamade ibland. De är ett borgerligt parti som, av rädsla för de egna väljarna, inte vågar föra en borgerlig politik fullt ut. Och den handlingsförlamningen gillar jag.
Med en blå regering, däremot, så är alla hämningar borta, och den värld som de tänker skapa vill jag inte ha. Det är den enda skillnaden.
(Eller, det finns en skillnad till, men den tar jag i nästa artikel.)
Så vilka ska jag rösta på då? Jag tänker hur som helst inte lägga min röst på Persson själv, det skulle mitt tarmsystem aldrig palla med.
Nej, jag tänkte rösta på miljöpartiet. De är nämligen ansvariga för en av de extremt få bra saker som faktiskt klubbats igenom i Sverige på senare tid: friåret. I ett samhälle där vissa jobbar ihjäl sig medan andra inte får jobba alls genomförde de en reform som låter några av de som jobbar bli lediga medan de som inte jobbar får jobba istället. Lysande i all sin enkelhet.
Så tyckte jag redan innan, men nu fick jag dessutom jobb tack vare detta: jag ska nämligen vikariera nästa läsår för en person som gått på friår. Så jag tänkte ta intryck av de blå och låta det nakna egenintresset tala: leve miljöpartiet, som hjälpt mig fixa ett jobb!
Hur jag ska rösta vet jag redan, jag ska strax tala om det. Men först tänkte jag berätta varför. I grund och botten handlar det för mig inte om att rösta för något, utan att till varje pris rösta mot en borgerlig regering.
Jag har för det första inga som helst illusioner om sossarna. De är ett borgerligt parti, precis lika blå som de blå själva. De är motståndare till den offentliga sektorn (hur kan man annars förklara att skolan och vården hela tiden skurits ner under tolv års sosseregering trots att Sverige bara blivit rikare under tiden), de är anhängare till EU och de gynnar de rika och framgångsrika på bekostnad av alla oss andra. Blåare än så blir det inte. August Palm, Per-Albin, Erlander och alla de andra gamla sosseledarna må rotera i sina gravar bäst de vill, men så är det.
Göran Persson är dessutom extremt olämplig som ledare för ett land, han visar alla tendenser till att belöna de lydiga ja-sägarna och bestraffa de som kritiserar honom, och det verkar som att man måste ha badat bastu med honom minst en gång för att bli utnämnd till en högre statlig post i Sverige idag.
Men. Det finns en skillnad kvar mellan sossarna och borgarna, och den är helt och hållet taktisk. För även om partierna verkar ha flutit samman till en enda jämnblå smet, och även om de alla representerar samma lilla elit, så är det desto större skillnad på deras väljare. Den genomsnittliga sosseväljaren är ungefär som jag, en låg- till medelinkomsttagare, boende i hyreslägenhet, som i första hand bekymrar sig över arbetslöshet, löner, nedskärningar och bostadsbrist. Den gemomsnittliga borgerliga väljaren är en medel- till höginkomsttagare, kanske egenföretagare, boende i villa, som gnäller över skatter och anställningsskydd och som vill kunna köpa sig förbi vårdköer och sätta sina barn i en fin privatskola.
Jag vet att jag generaliserar grovt nu. Men skillnaden finns där, tro mig, och om inte annat så är partiernas egna strateger i högsta grad medvetna om den.
Alltså måste sossarna, nån gång ibland, oftast när det är valår, göra något litet som faktiskt gynnar såna som mig. Eller så låter de åtminstone bli att göra något direkt skadligt - de skulle t.ex. bara våga sänka a-kassan, det försökte de en gång och det blev ett ramaskri som fick nyss nämnda döda sosseledare att slå skallen i insidan av kistlocket.
Det är det som gör att sossarna kan framstå som lite handlingsförlamade ibland. De är ett borgerligt parti som, av rädsla för de egna väljarna, inte vågar föra en borgerlig politik fullt ut. Och den handlingsförlamningen gillar jag.
Med en blå regering, däremot, så är alla hämningar borta, och den värld som de tänker skapa vill jag inte ha. Det är den enda skillnaden.
(Eller, det finns en skillnad till, men den tar jag i nästa artikel.)
Så vilka ska jag rösta på då? Jag tänker hur som helst inte lägga min röst på Persson själv, det skulle mitt tarmsystem aldrig palla med.
Nej, jag tänkte rösta på miljöpartiet. De är nämligen ansvariga för en av de extremt få bra saker som faktiskt klubbats igenom i Sverige på senare tid: friåret. I ett samhälle där vissa jobbar ihjäl sig medan andra inte får jobba alls genomförde de en reform som låter några av de som jobbar bli lediga medan de som inte jobbar får jobba istället. Lysande i all sin enkelhet.
Så tyckte jag redan innan, men nu fick jag dessutom jobb tack vare detta: jag ska nämligen vikariera nästa läsår för en person som gått på friår. Så jag tänkte ta intryck av de blå och låta det nakna egenintresset tala: leve miljöpartiet, som hjälpt mig fixa ett jobb!
Att utrota ett folk
Det pågår ett krig till i Mellanöstern, förutom Irak då. Eller gör det verkligen det?
I Göteborgsposten idag fanns en liten sammanfattning av dödssiffrorna så här långt efter den israeliska arméns offensiv mot Gazaremsan. 30 döda palestinier, en död israelisk soldat. Som historielärare har jag även lite amatörkunskaper i militärhistoria, och även om de flesta professionella mördare skulle anse mig rätt obildad så tror jag mig kunna slå fast följande sanning:
Det finns bara ett sätt att nå oddsen 30 mot 1 i förluster i krig. Det är om motståndaren är i stort sett obeväpnad. Och då kallas det visst inte krig längre, utan folkmord.
Hittills har israelerna sprängt Gazaremsans enda kraftverk i luften, vilket bland annat inneburit att de nyfödda barnen i kuvöserna på al-Nassr-sjukhuset ligger och dör. De har kidnappat runt 60 politiker från det folkvalda palestinska Hamaspartiet. Detta förutom de 30 dödsoffren. Och offensiven fortsätter. Hur många fler har hunnit dö medan jag skrivit det här?
Det började med att några militanta palestinier kidnappade en israelisk soldat, enligt GP. Det gjorde det inte alls! Det började med att den israeliska armén körde bort miljoner palestinier från hem där de levt och bott i generationer. Det började med att man föste samman tusentals hemlösa, fördrivna och förnedrade människor i flyktingläger till en tillvaro utan hopp och framtid. Det började med att ett helt folk fråntogs rätten att existera. Det är fortfarande samma konflikt.
Lite land har palestinerna fått tillbaka, men det är den sämsta marken och de har den bara på nåder: om de, till exempel, råkar välja fel parti till att leda deras regering i ett "demokratiskt" val så dras tumskruvarna åt igen och terrorn trappas upp.
Det talas om att man jagar terrorister, men dessa finns som bekant på närmare håll: den israeliska regeringen och den israeliska armén kryllar av dem, om inte annat. Inget annat land, någonsin i historien, har fått så många FN-resolutioner emot sig som Israel. Ändå hycklar man om Israel som "mellanösterns enda demokrati", istället för att kalla det för vad det är: en olaglig terrorregim, beväpnad till tänderna.
Historien om palestinierna börjar likna de nordamerikanska indianernas öde. Även de hade bott i sina hemländer i hundratals år när de plötsligt kördes bort. De var också "överflödiga", "i vägen" och trängdes ihop på den sämsta jorden där de fick dö av svält bäst de ville. Även de utsattes för angrepp med jämna mellanrum, och demoniserades eller förlöjligades av de som försökte utplåna dem. Och även de utsattes för exempellös terror varje gång de hade fräckheten att försöka försvara sig med vapen i hand.
Kommer man att säga samma sak om palestinierna om ett par-tre hundra år, att det som hände dem var något hemskt som inte får hända igen?
Eller kommer man att säga att vi satte stopp för det innan det var för sent?
I Göteborgsposten idag fanns en liten sammanfattning av dödssiffrorna så här långt efter den israeliska arméns offensiv mot Gazaremsan. 30 döda palestinier, en död israelisk soldat. Som historielärare har jag även lite amatörkunskaper i militärhistoria, och även om de flesta professionella mördare skulle anse mig rätt obildad så tror jag mig kunna slå fast följande sanning:
Det finns bara ett sätt att nå oddsen 30 mot 1 i förluster i krig. Det är om motståndaren är i stort sett obeväpnad. Och då kallas det visst inte krig längre, utan folkmord.
Hittills har israelerna sprängt Gazaremsans enda kraftverk i luften, vilket bland annat inneburit att de nyfödda barnen i kuvöserna på al-Nassr-sjukhuset ligger och dör. De har kidnappat runt 60 politiker från det folkvalda palestinska Hamaspartiet. Detta förutom de 30 dödsoffren. Och offensiven fortsätter. Hur många fler har hunnit dö medan jag skrivit det här?
Det började med att några militanta palestinier kidnappade en israelisk soldat, enligt GP. Det gjorde det inte alls! Det började med att den israeliska armén körde bort miljoner palestinier från hem där de levt och bott i generationer. Det började med att man föste samman tusentals hemlösa, fördrivna och förnedrade människor i flyktingläger till en tillvaro utan hopp och framtid. Det började med att ett helt folk fråntogs rätten att existera. Det är fortfarande samma konflikt.
Lite land har palestinerna fått tillbaka, men det är den sämsta marken och de har den bara på nåder: om de, till exempel, råkar välja fel parti till att leda deras regering i ett "demokratiskt" val så dras tumskruvarna åt igen och terrorn trappas upp.
Det talas om att man jagar terrorister, men dessa finns som bekant på närmare håll: den israeliska regeringen och den israeliska armén kryllar av dem, om inte annat. Inget annat land, någonsin i historien, har fått så många FN-resolutioner emot sig som Israel. Ändå hycklar man om Israel som "mellanösterns enda demokrati", istället för att kalla det för vad det är: en olaglig terrorregim, beväpnad till tänderna.
Historien om palestinierna börjar likna de nordamerikanska indianernas öde. Även de hade bott i sina hemländer i hundratals år när de plötsligt kördes bort. De var också "överflödiga", "i vägen" och trängdes ihop på den sämsta jorden där de fick dö av svält bäst de ville. Även de utsattes för angrepp med jämna mellanrum, och demoniserades eller förlöjligades av de som försökte utplåna dem. Och även de utsattes för exempellös terror varje gång de hade fräckheten att försöka försvara sig med vapen i hand.
Kommer man att säga samma sak om palestinierna om ett par-tre hundra år, att det som hände dem var något hemskt som inte får hända igen?
Eller kommer man att säga att vi satte stopp för det innan det var för sent?
04 juli 2006
Soldatens klagan
(Bakgrund: jag skrev den här texten efter att ha läst en notis i dagens Göteborgsposten, som handlade om att en amerikansk soldat skickats hem från Irak eftersom han led av en "personlighetsstörning". Han hade nämligen, tillsammans med sina kamrater, först skjutit ihjäl tre civila, sedan hade han våldtagit en 15-årig flicka, och efter det skjutit ihjäl henne också. Uppenbarligen var det våldtäkten som låg till grund för den psykiatriska diagnosen. Resten är ju rutin bland amerikanska soldater i Irak. Min text handlar inte om samma incident, den handlar om den mer bekanta massakern i Haditha, där 24 civila irakier skjöts ihjäl i sina hem av amerikanska marinsoldater som gick bärsärk.)
Det kan inte vara lätt att vara amerikansk soldat.
För det första förväntas du att lyda order. När din regering har bestämt sig för att föra krig mot civilbefolkningen i ett fattigt land långt borta, så skickas du dit. Och på alla möjliga tider på dygnet förväntas du göra som du blir tillsagd: Åk dit! Skjut ihjäl de där människorna! Spräng de där bostadshusen!
På förläggningen, när du är ledig, är det inte precis människors lika värde och lika rättigheter som diskuteras. Det är psykologiskt otänkbart för en människa att kallblodigt skjuta på folk om måltavlorna är människor av kött och blod, med anhöriga som väntar på dem hemma och som gråter om de aldrig kommer hem mer. Nej, ska man kunna skjuta när man får order om det så måste de tänkta offren avhumaniseras. Alla araber är "towelheads" som pratar konstigt och gestikulerar mycket, som luktar illa och klär sig fult och som i tid och otid faller ner på knä på en filt och mumlar nåt om "allahkbar". En sexåring kan vara en terrorist med en bomb fastsatt runt midjan. Överallt runt dig sitter hatet, uppblandat med rädsla, i väggarna.
Men eftersom du är en stolt soldat som slåss för världens mäktigaste demokrati så gör du utan knot som du blir tillsagd. Dag ut och dag in. Ända tills det oväntade händer.
Det börjar som en helt vanlig dag. Lite ovanligt är att två av dina kamrater blir dödade i en explosion - reaktionen på detta är däremot ren rutin. Ni går in i första bästa bostadsområde, stormar in i några av husen, skjuter ihjäl hela familjer som sitter och gör ingenting särskilt. 24 civila dödar ni, och sen lägger ni kropparna bland offren för morgonens explosion, så att det ska se ut som att alla blev dödade när bomben small. Ännu en vanlig dag på jobbet, med andra ord.
Bara det att den här gången är det nån journalist som snokar lite för mycket. Hittar kulhål i dödsoffer som påstås ha dödats i en explosion. Ställer frågor till befolkningen i området runt omkring. Sätter ihop en bild av vad som egentligen hänt. Och, helt utan respekt för demokrati, frihet och oljeprofiter, kablar han iväg nyheten.
Och nu tar det hus i helvete. Du ska ställas inför rätta, får du veta. Du riskerar dödsstraff. Samma människor som på daglig basis givit dig order om att åka dit, skjuta ihjäl de där människorna och spränga de där bostadshusen blir plötsligt väldigt upprörda, och lovar dyrt och heligt resten av världen att du, ja just du, ska bestraffas för det fruktansvärda brott som begåtts.
Och så får du, i skymf och vanära, åka tillbaka till USA till en osäker framtid, antingen i något av landets överfulla fängelser, eller på death row i väntan på giftinjektionen.
Samtidigt fortsätter kriget i Irak precis som innan. Åk dit! Skjut ihjäl de där människorna! Spräng de där bostadshusen!
En bonde har offrats, men spelet fortsätter.
21 juni 2006
Som man ropar
(Dagens blogg är illustrerad. Inte därför att min haka på något sätt bidrar till att understryka mitt budskap, utan därför att jag ville ladda upp en bild som jag kunde använda på min profil.)Det är fullständigt omöjligt att hänga med i debatten idag om man inte är medveten om vem eller vilka det är som ställer frågorna. Vad är det egentligen för saker vi diskuterar, och varför?
Om du tillhör en liten, privilegierad elit i ett samhälle som dagens Sverige, så är det en enda sak som gäller: att så långt som möjligt försöka framställa dina egna problem, dina egna bekymmer och dina egna frågeställningar som något som är allmängiltigt, som ligger i allas intresse. Det som är dåligt för dig, är dåligt för alla. Det som är bra för dig, är bra för alla. Lyckas du lura i folk detta, så är hälften redan vunnet.
Så har det blivit idag. Det är en liten minoritet som formulerar problemen, och genom sin kontroll över medierna lyckas de styra vår diskussion så att vi dryftar deras problem och bollar med deras förslag till lösningar, istället för våra egna.
Ett praktexempel på detta är pigdebatten. (Och ja, jag tänker fortsätta kalla den för det. Det heter inte "hushållsnära tjänster", det är en jävla eufemism, ungefär som att kalla en arbetslös människa för "friställd".)
Befinner du dig någonstans nära toppen på pyramiden så är det såklart ett jättebekymmer. Det är svindyrt att anlita någon vitt och lagligt för att göra rent swimmingpoolen. Att betala sociala avgifter för barnflickan kostar pengar som du skulle kunna placera mycket smartare. Och inte ska väl din fru behöva få rynkiga och fula händer av att diska dag ut och dag in?
Men frågan måste ju omformuleras om man ska ha en minsta chans att kunna lirka den förbi de demokratiska instanser som vi ännu inte avskaffat i det EU-anpassade Sverige. Man måste helt enkelt få det att låta lite snyggare! Hur lyckas man med det? Vilka argument ska man använda?
Först och främst kan man ju vädja till medelklassen. Det handlar inte om att anställa tjänstefolk, det handlar om att ha råd med en rörmokare som fixar köksavloppet, en trädgårdsmästare som klipper häcken jämn och fin eller en snickare som reser ett staket så att inte grannens ungar ska drälla över tomtgränsen med sin volleyboll hela tiden.
(Det andra argumentet är nästan för korkat för att jag ska orka ta upp det här, det är det som låter ungefär så här: "Det är så mycket svartjobb inom branschen, men om man tar bort skatter och avgifter så kanske jobben blir vita istället." Det är fullkomligt genialt! Och om man gör det lagligt att misshandla folk så kanske man kan bli kvitt den typen av brottslighet också. Suck.)
Men är detta verkligen vårt största bekymmer? Är det verkligen detta som den stora majoriteten av oss svenskar går och river våra skallar över? (Inom parentes sagt: någonstans runt hälften av oss bor trots allt i hyreslägenheter, och behöver varken rörmokare, trädgårdsmästare eller snickare.)
Vad sägs om detta istället:
Våra två största problem idag är 1) att så många går arbetslösa och 2) att skolan, vården, omsorgen och allt det andra fungerar allt sämre.
Att anställa någon som går arbetslös på heltid i den offentliga sektorn skulle kosta samhället totalt ett par-tre tusenlappar i månaden (nettoskillnaden mellan att betala a-kassa och att betala en vanlig lön). Det motsvarar kanske ett halvt pigavdrag, femtedelen av luften i ena däcket på ett JAS-plan eller en tiondel av dryckeskontot på en genomsnittlig kommunal representationsmiddag.
Att anställa 100.000 arbetslösa inom skolan eller vården skulle kosta ca 4-5 miljarder per år. Det är en tiondel av försvarsbudgeten. Kanske en tjugondel av de årliga aktieutdelningarna i Sverige (5 procent högre skatt på de pengarna, och vi är i hamn!). En fjärdedel av vår årliga medlemsavgift i EU.
När läste du detta i tidningen senast?
Kort och gott: det är fel personer som ställer frågorna idag. Och som man ropar får man svar.
20 juni 2006
Att se samband, del 1
Face it, vi lever i mörka tider. Från min egen ytterst lilla horisont ser jag hur den svenska skolan skärs ner till oigenkännlighet, termin efter termin, år efter år. Skolpolitiker, tjänstemän och skolledare kör ner den ena sparbudgeten efter den andra i halsen på sin personal, hela tiden under förespeglingen att "bara vi klarar upp de här sparbetingen så blir det bättre sen". Och vi som sitter där, vi som tagit studielån så att vi skulle kunna utbilda oss och lära oss att förstå världen, vi som är i verksamheten varenda dag och ser konsekvenserna, vi bara nickar. Förutom det lilla fåtalet av oss, mig själv inräknad, som sitter längst bak i Oppositionella Hörnet och utbyter blickar och muttrar för oss själva.
Vi lever i världens åttonde rikaste land, om man räknar bort lillefjuttländer och "skatteparadis" som Monaco och Luxemburg (källa: kryptokommunisterna på Utrikespolitiska Institutet). Vi har haft en tillväxt-per-skalle i Sverige varje år med något enstaka undantag de senaste 30 åren.
Jag tänker för säkerhets skull pedagogiskt upprepa det en gång till, extra långsamt: Sverige. Är. Ett. Rikt. Land. Som. Bara. Blir. Rikare. För. Varje. År.
Och ändå ska vi finna oss i att skolan, det kanske viktigaste vi har här i landet, ska strypas långsamt och successivt, under förevändningen att det inte finns pengar? Är det bara jag som är för korkad för att fatta?
Och skolan är inte den enda plats där det här vansinnet fortgår, vi ser det överallt, i alla verksamheter som är till för att göra våra liv drägligare. Vården, omsorgen, socialen, you name it.
Så. Var 17 har pengarna tagit vägen?
Tidigt en morgon för några månader sedan berättade Göteborgsposten helt glatt för mig att aktieutdelningarna i Sverige nått rekordnivåer. Jag minns inte hur många miljarder i arbetsfria inkomster som pytsades ut till vissa bara för att de köpt aktier för de förmögenheter som de ärvt av sina pappor, men mycket var det i alla fall.
Vad har detta med saken att göra? Allt. Det här är pengar som inte betalas in i skatt längre (därför att de rikaste fick en maffig skattesänkning genom skattereformen för ca 15 år sedan) och det är pengar som inte betalas ut i löner till folk längre (därför att svenska företag i decennier ökat sina vinster genom att sparka folk och låta resten jobba hårdare).
Det är en av de viktigaste orsakerna till att den svenska skolan går på knäna idag. Så länge man inte ser sambandet så fattar man ingenting. Då sitter man bara där och nickar.
Vi lever i världens åttonde rikaste land, om man räknar bort lillefjuttländer och "skatteparadis" som Monaco och Luxemburg (källa: kryptokommunisterna på Utrikespolitiska Institutet). Vi har haft en tillväxt-per-skalle i Sverige varje år med något enstaka undantag de senaste 30 åren.
Jag tänker för säkerhets skull pedagogiskt upprepa det en gång till, extra långsamt: Sverige. Är. Ett. Rikt. Land. Som. Bara. Blir. Rikare. För. Varje. År.
Och ändå ska vi finna oss i att skolan, det kanske viktigaste vi har här i landet, ska strypas långsamt och successivt, under förevändningen att det inte finns pengar? Är det bara jag som är för korkad för att fatta?
Och skolan är inte den enda plats där det här vansinnet fortgår, vi ser det överallt, i alla verksamheter som är till för att göra våra liv drägligare. Vården, omsorgen, socialen, you name it.
Så. Var 17 har pengarna tagit vägen?
Tidigt en morgon för några månader sedan berättade Göteborgsposten helt glatt för mig att aktieutdelningarna i Sverige nått rekordnivåer. Jag minns inte hur många miljarder i arbetsfria inkomster som pytsades ut till vissa bara för att de köpt aktier för de förmögenheter som de ärvt av sina pappor, men mycket var det i alla fall.
Vad har detta med saken att göra? Allt. Det här är pengar som inte betalas in i skatt längre (därför att de rikaste fick en maffig skattesänkning genom skattereformen för ca 15 år sedan) och det är pengar som inte betalas ut i löner till folk längre (därför att svenska företag i decennier ökat sina vinster genom att sparka folk och låta resten jobba hårdare).
Det är en av de viktigaste orsakerna till att den svenska skolan går på knäna idag. Så länge man inte ser sambandet så fattar man ingenting. Då sitter man bara där och nickar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
