24 juli 2006

Låt oss prata om sex

En av de mest envetna globala myterna idag är myten om västvärldens sexuella frigjordhet. Jämfört med en massa andra efterblivna kulturer runt om i världen har vi, gudskelov, lagt oss till med en mycket upplyst och modern syn på sexualiteten. Tjejer vågar visa tuttarna på stranden och vi har porrbutiker på varje bakgata i våra större städer. Tjoho!

Men jag skulle vilja hävda att detta är just en myt. Det är en Vedertagen Sanning som inte är sann (se föregående artikel). Vi är inte alls sexuellt frigjorda här i väst, vi är snarare sexuellt yrvakna.

Ända till för en sådär 30-40 år sedan levde vi under den kristna kyrkans stövelklack med allt vad det innebar av en totalt neurotisk syn på människokroppen och alla dess funktioner. Sex var något som man bara inte pratade om öppet, och sex före äktenskapet skulle helst inte existera. Så sent som på 50-talet var det amerikanska hemmafruidealet en fager men kysk liten varelse som stod i dörren i ett förkläde och vinkade till sin man när han åkte till jobbet i sin nya Buick. När han kom hem sent på eftermiddagen var äppelpajen färdig i ugnen, och det var knappast samlagsställningar som diskuterades under middagen. (Detta var alltså idealen, märk väl, under ytan bubblade och jäste det såklart.)

Sedan kom Revolutionen på 60-talet. Plötsligt flög locket av kastrullen som stått och kokat alldeles för länge, och en hel våg av "frigjord" sexualitet vällde fram. Så fick vi den situation som vi har idag.

På den ena sidan har vi nu den kristna högern. "Du skall icke" säger de med mörk och allvarlig röst. Sex är fortfarande något fult, ja, det är rent av fulare än någonsin eftersom man numera måste argumentera för det också. Sex före äktenskapet är inte tillåtet. Aborter ska förbjudas. Homosexualitet är en synd. HIV är guds straffdom över sodomiterna. Och så vidare. (Denna tendens är i och för sig betydligt starkare i t.ex. USA än i Sverige, men vi har ju å andra sidan Åke Green, och i vårt grannland Lettland slänger man bajs på prideparaden.)

På den andra sidan har vi porrindustrin och "skönhetsindustrin". Det ska sprutas in silikon överallt, och hela stan ska tapetseras med trådsmala underklädesmodeller. Det ska vara ett yrke vilket som helst för kvinnor att sälja sina kroppar. 10-åriga tjejer ska gå i stringtrosor och 14-åringar ska vara villiga till analsex. Släpp loss kapitalismens krafter, tjäna pengar på kroppsöppningar du inte ens visste att du hade! Livet ska levas med en rejäl ståfräs.

Dessa båda sidor är som USA och terroristerna, de är egentligen inte fiender trots att de bekämpar varandra, de behöver varandra, de lever på varandras existens. "Du skall icke" och Lola's anal gangbang är två sidor av samma mynt. Åke Green är George W Bush och H&M är Al Quaida.

Det finns naturligtvis vettiga krafter i den här soppan också - vi har numera sex och samlevnad på skolschemat (även om det inte är så i en del västländer och i flera amerikanska delstater) och vi kan köpa kondomer i de flesta vanliga affärer (fast nog är det lite skämmigt fortfarande, ungefär som att man inte vill erkänna att man faktiskt har sex ibland). Men allt större energi går idag åt till att lära tonårstjejer återerövra det vackra ordet "nej", och varje gång man sagt "lär er att ni duger som ni är" hundra gånger så kommer H&M och raserar allting med en enda underklädeskampanj.

Detta är typiskt för samhällen där en förändring har gått väldigt fort. För friheten är ny - 40 år är inte lång tid när man levt i mörker så länge. Några avskyr den nya friheten och vill gå tillbaka till det gamla. Andra försöker exploatera den och trycker upp kameran överallt där solen inte skiner. Så småningom kommer förhoppningsvis de som tycker att sex bara är något trevligt och livsnödvändigt att få överhanden, men fram tills dess får vi dras med knäppskallarna från båda sidor.

Det är därför jag hävdar att vi inte alls är frigjorda, bara yrvakna. Vi har inte lärt oss att hantera friheten än. Innerst inne i våra hjärtan tycker vi fortfarande att sex är fult och förbjudet, och därför röstar somliga på KD medan andra onanerar till Långt bak i halsen 3.

I Khoisan-kulturen i södra Afrika kan en kvinna på över 60 skoja inför ett helt sällskap av alla åldrar och båda könen att "den bästa samlagsställningen är när man blir tagen bakifrån medan man står i dörren till hyddan och spanar efter sin man". (Källa: Lasse Berg, Gryning över Kalahari.) Sex är något fullständigt naturligt i vardagen och inte så jävla dramatiskt. Så vill jag också ha det nån gång, men frågan är om vi hinner ikapp afrikanerna i utvecklingen innan jag dör av ålder.

22 juli 2006

Vedertagna Sanningar

Är det någonting man ska passa sig för, så är det Vedertagna Sanningar.

En Vedertagen Sanning skiljer sig från vanliga sanningar på så sätt att den aldrig egentligen diskuteras. Den finns där, alla Vet att den är Sann, men ingen ifrågasätter den. Och det hade väl kanske inte behövt vara ett problem om det nu vore så att Vedertagna Sanningar verkligen vore sanna. Men de är ju ofta inte det.

En del Vedertagna Sanningar är sedan länge döda och begravda, och dem tycker vi om att småle åt idag. Om du åker västerut över Atlanten så trillar du över kanten och rakt ner i helvetet. Kungen har fått sin makt av gud. Negern är glad, musikalisk och arbetssam.

Andra Vedertagna Sanningar håller på att krackelera, men det finns fortfarande många envetna människor som håller fast vid dem, mest för att slippa tänka för mycket. Om hundra år eller så kommer man att skratta åt allt detta också. USA är en demokrati. Män är mer sexfixerade än kvinnor. Att få röka på allmän plats är en mänsklig rättighet.

Sen har vi de där Vedertagna Sanningarna som folk sväljer rakt av. De som framför allt ansvarar för att sprida dessa Sanningar är våra medier, TV och tidningar mest av allt. Kanske vill de inte att folk ska tänka för mycket.

Min nästa artikel kommer att handla om en av dessa Vedertagna Sanningar. Läs den, den innehåller sex.

08 juli 2006

Skolhärdsmälta

(Tre artiklar på samma dag! Jag skyller på att det har mulnat till därute.)

Nu i sommardagarna är det enligt traditionen politikerjippo i Almedalen, och då tar såklart Lars Leijonborg och Folkpartiet chansen att åka dit och än en gång profilera sig som Partiet Som Är Experter På Skolan. Som vanligt framstår de som mer än lovligt patetiska när de håller på sådär.

Leve pluggskolan, hojtar de (jag får redan rysningar) och sen presenterar de en rad punkter som syftar till att "rädda" den svenska skolan. Till exempel:

1. Mer läxor! Höh? Hur i helsike skulle riksdagen kunna besluta över hur mycket läxor vi lärare ger? Jag trodde att det var vi som hade yrkeskunskapen till att lägga upp vår undervisning, inte Leijonborg? Själv ger jag rätt lite läxor, jag jobbar mycket med projekt eller teman med deadlines. Läxor får man om man inte arbetar på lektionen.

Det finns hur mycket undersökningar som helst som visar att läxor mest gynnar de som redan klarar sig bra. Den som fattar fattar redan på lektionen. Den som inte fattar är inte hjälpt av att sitta ensam hemma och misslyckas en gång till. Den personen behöver annan hjälp.

Sätt det dessutom i ett annat perspektiv: Jag hatar själv att ta med mig jobbet hem, och försöker undvika att göra det så mycket som möjligt. Varför ska jag då tvinga ungdomarna till det? Varför ska just barn och tonåringar tvingas till övertid medan vi vuxna väntar oss rejält extra betalt för samma sak? Och varför ska skolan lassa över sitt ansvar, undervisningen, på hemmet och föräldrarna?

Därmed inte sagt att jag är helt emot läxor. För språkundervisningen, där upprepningen är kunskapens moder, är det bra med glosläxor och liknande. Och även jag ger läxor ibland. Men läxor som självändamål är direkt korkat.

Och framför allt ska inte Leijonborg komma här och tro att han kan peta i min undervisning. Kyss mig baktill!

2. Betyg i uppförande! Jajamensan, ibland kan man damma av ett riktigt gammalt lik och försöka göra det presentabelt igen.

Jag har redan sagt det i lärarrummet, och nu säger jag det här också: om de inför uppförandebetyg i den svenska skolan kommer jag konsekvent att sätta MVG på alla mina elever. Om någon frågar "men hur kan du sätta MVG på honom, han som uppför sig så illa" så kommer jag bara le oskyldigt och säga "på mina lektioner är han exemplarisk".

Jag vägrar att betygsätta disciplin och lydnad! I mitt klassrum får man ifrågasätta och protestera hur mycket man vill, så länge man har något att komma med. Och ibland känner jag beundran för de ungdomar som vågar sticka ut och uppföra sig utanför ramarna: Som t.ex. killen nu på europadagen i våras som, när eleverna skulle få en "objektiv EU-information" som visade sig vara en fånig propagandafilm, ropade "vad är detta för skit" och stormade ut ur salen. Det är MVG på det.

Nej, förslaget andas unken 1800-talskonservatism.

3. Tydliga befogenheter för lärarna att upprätthålla ordningen i klassrummet! Den här är nog min personliga favorit.

Vi har redan de befogenheter vi behöver. Vi har arbetsmiljöansvar, vi får avvisa stökiga elever, vi har full rätt att ingripa vid våld och skadegörelse och liknande. Det är inte det som är felet.

Felet är att vi stressar från den ena lektionen till den andra, utan nån chans till andhämtning och eftertanke. På mitt senaste schema, nu i våras, hade jag från och med måndag lunch 13 lektioner på raken måndag, tisdag och onsdag utan några längre raster emellan. Det är nog inte så ovanligt för dagens lärare.

För att kunna leda 20-25 ungdomar i något slags meningsfullt arbete så måste man vara utvilad, klar i huvet och motiverad. Är man trött, stressad och håglös tappar man lätt kontrollen. Det är den viktigaste förklaringen till stöket i svenska klassrum.

Vilka fler befogenheter vill Leijonborg att vi ska ha? Tänk om han kunde precisera sig istället för att bara vara sådär hotfullt vag, vad kul det skulle kunna bli. Vill han att jag ska kunna tvinga eleverna att lägga fingrarna på katedern och rappa till med linjalen?

Nej, för att sammanfatta: Det var detta jag flaggade för i min förra artikel, detta är den andra skillnaden mellan sossar och borgare. Borgarnas skolpolitik är direkt sjuk och skadlig. Sossarnas kan sammanfattas med orden "öh, va", det vill säga, de har ingen.

Jag väljer sossarnas inkompetens framför Leijonborgs 1800-tal när som helst.

Det bästa av två onda ting

Det är ju val snart, som säkert ingen har kunnat missa. Och för en gångs skull tänker jag faktiskt rösta i riksdagsvalet. Det händer att jag får frågan, "hur kommer det sig att du som är så politiskt intresserad aldrig röstar till riksdagen", och då brukar jag svara, "just därför". Men i år är det alltså ändring på det.

Hur jag ska rösta vet jag redan, jag ska strax tala om det. Men först tänkte jag berätta varför. I grund och botten handlar det för mig inte om att rösta för något, utan att till varje pris rösta mot en borgerlig regering.

Jag har för det första inga som helst illusioner om sossarna. De är ett borgerligt parti, precis lika blå som de blå själva. De är motståndare till den offentliga sektorn (hur kan man annars förklara att skolan och vården hela tiden skurits ner under tolv års sosseregering trots att Sverige bara blivit rikare under tiden), de är anhängare till EU och de gynnar de rika och framgångsrika på bekostnad av alla oss andra. Blåare än så blir det inte. August Palm, Per-Albin, Erlander och alla de andra gamla sosseledarna må rotera i sina gravar bäst de vill, men så är det.

Göran Persson är dessutom extremt olämplig som ledare för ett land, han visar alla tendenser till att belöna de lydiga ja-sägarna och bestraffa de som kritiserar honom, och det verkar som att man måste ha badat bastu med honom minst en gång för att bli utnämnd till en högre statlig post i Sverige idag.

Men. Det finns en skillnad kvar mellan sossarna och borgarna, och den är helt och hållet taktisk. För även om partierna verkar ha flutit samman till en enda jämnblå smet, och även om de alla representerar samma lilla elit, så är det desto större skillnad på deras väljare. Den genomsnittliga sosseväljaren är ungefär som jag, en låg- till medelinkomsttagare, boende i hyreslägenhet, som i första hand bekymrar sig över arbetslöshet, löner, nedskärningar och bostadsbrist. Den gemomsnittliga borgerliga väljaren är en medel- till höginkomsttagare, kanske egenföretagare, boende i villa, som gnäller över skatter och anställningsskydd och som vill kunna köpa sig förbi vårdköer och sätta sina barn i en fin privatskola.

Jag vet att jag generaliserar grovt nu. Men skillnaden finns där, tro mig, och om inte annat så är partiernas egna strateger i högsta grad medvetna om den.

Alltså måste sossarna, nån gång ibland, oftast när det är valår, göra något litet som faktiskt gynnar såna som mig. Eller så låter de åtminstone bli att göra något direkt skadligt - de skulle t.ex. bara våga sänka a-kassan, det försökte de en gång och det blev ett ramaskri som fick nyss nämnda döda sosseledare att slå skallen i insidan av kistlocket.

Det är det som gör att sossarna kan framstå som lite handlingsförlamade ibland. De är ett borgerligt parti som, av rädsla för de egna väljarna, inte vågar föra en borgerlig politik fullt ut. Och den handlingsförlamningen gillar jag.

Med en blå regering, däremot, så är alla hämningar borta, och den värld som de tänker skapa vill jag inte ha. Det är den enda skillnaden.

(Eller, det finns en skillnad till, men den tar jag i nästa artikel.)

Så vilka ska jag rösta på då? Jag tänker hur som helst inte lägga min röst på Persson själv, det skulle mitt tarmsystem aldrig palla med.

Nej, jag tänkte rösta på miljöpartiet. De är nämligen ansvariga för en av de extremt få bra saker som faktiskt klubbats igenom i Sverige på senare tid: friåret. I ett samhälle där vissa jobbar ihjäl sig medan andra inte får jobba alls genomförde de en reform som låter några av de som jobbar bli lediga medan de som inte jobbar får jobba istället. Lysande i all sin enkelhet.

Så tyckte jag redan innan, men nu fick jag dessutom jobb tack vare detta: jag ska nämligen vikariera nästa läsår för en person som gått på friår. Så jag tänkte ta intryck av de blå och låta det nakna egenintresset tala: leve miljöpartiet, som hjälpt mig fixa ett jobb!

Att utrota ett folk

Det pågår ett krig till i Mellanöstern, förutom Irak då. Eller gör det verkligen det?

I Göteborgsposten idag fanns en liten sammanfattning av dödssiffrorna så här långt efter den israeliska arméns offensiv mot Gazaremsan. 30 döda palestinier, en död israelisk soldat. Som historielärare har jag även lite amatörkunskaper i militärhistoria, och även om de flesta professionella mördare skulle anse mig rätt obildad så tror jag mig kunna slå fast följande sanning:

Det finns bara ett sätt att nå oddsen 30 mot 1 i förluster i krig. Det är om motståndaren är i stort sett obeväpnad. Och då kallas det visst inte krig längre, utan folkmord.

Hittills har israelerna sprängt Gazaremsans enda kraftverk i luften, vilket bland annat inneburit att de nyfödda barnen i kuvöserna på al-Nassr-sjukhuset ligger och dör. De har kidnappat runt 60 politiker från det folkvalda palestinska Hamaspartiet. Detta förutom de 30 dödsoffren. Och offensiven fortsätter. Hur många fler har hunnit dö medan jag skrivit det här?

Det började med att några militanta palestinier kidnappade en israelisk soldat, enligt GP. Det gjorde det inte alls! Det började med att den israeliska armén körde bort miljoner palestinier från hem där de levt och bott i generationer. Det började med att man föste samman tusentals hemlösa, fördrivna och förnedrade människor i flyktingläger till en tillvaro utan hopp och framtid. Det började med att ett helt folk fråntogs rätten att existera. Det är fortfarande samma konflikt.

Lite land har palestinerna fått tillbaka, men det är den sämsta marken och de har den bara på nåder: om de, till exempel, råkar välja fel parti till att leda deras regering i ett "demokratiskt" val så dras tumskruvarna åt igen och terrorn trappas upp.

Det talas om att man jagar terrorister, men dessa finns som bekant på närmare håll: den israeliska regeringen och den israeliska armén kryllar av dem, om inte annat. Inget annat land, någonsin i historien, har fått så många FN-resolutioner emot sig som Israel. Ändå hycklar man om Israel som "mellanösterns enda demokrati", istället för att kalla det för vad det är: en olaglig terrorregim, beväpnad till tänderna.

Historien om palestinierna börjar likna de nordamerikanska indianernas öde. Även de hade bott i sina hemländer i hundratals år när de plötsligt kördes bort. De var också "överflödiga", "i vägen" och trängdes ihop på den sämsta jorden där de fick dö av svält bäst de ville. Även de utsattes för angrepp med jämna mellanrum, och demoniserades eller förlöjligades av de som försökte utplåna dem. Och även de utsattes för exempellös terror varje gång de hade fräckheten att försöka försvara sig med vapen i hand.

Kommer man att säga samma sak om palestinierna om ett par-tre hundra år, att det som hände dem var något hemskt som inte får hända igen?

Eller kommer man att säga att vi satte stopp för det innan det var för sent?

04 juli 2006

Soldatens klagan

















(Bakgrund: jag skrev den här texten efter att ha läst en notis i dagens Göteborgsposten, som handlade om att en amerikansk soldat skickats hem från Irak eftersom han led av en "personlighetsstörning". Han hade nämligen, tillsammans med sina kamrater, först skjutit ihjäl tre civila, sedan hade han våldtagit en 15-årig flicka, och efter det skjutit ihjäl henne också. Uppenbarligen var det våldtäkten som låg till grund för den psykiatriska diagnosen. Resten är ju rutin bland amerikanska soldater i Irak. Min text handlar inte om samma incident, den handlar om den mer bekanta massakern i Haditha, där 24 civila irakier skjöts ihjäl i sina hem av amerikanska marinsoldater som gick bärsärk.)

Det kan inte vara lätt att vara amerikansk soldat.

För det första förväntas du att lyda order. När din regering har bestämt sig för att föra krig mot civilbefolkningen i ett fattigt land långt borta, så skickas du dit. Och på alla möjliga tider på dygnet förväntas du göra som du blir tillsagd: Åk dit! Skjut ihjäl de där människorna! Spräng de där bostadshusen!

På förläggningen, när du är ledig, är det inte precis människors lika värde och lika rättigheter som diskuteras. Det är psykologiskt otänkbart för en människa att kallblodigt skjuta på folk om måltavlorna är människor av kött och blod, med anhöriga som väntar på dem hemma och som gråter om de aldrig kommer hem mer. Nej, ska man kunna skjuta när man får order om det så måste de tänkta offren avhumaniseras. Alla araber är "towelheads" som pratar konstigt och gestikulerar mycket, som luktar illa och klär sig fult och som i tid och otid faller ner på knä på en filt och mumlar nåt om "allahkbar". En sexåring kan vara en terrorist med en bomb fastsatt runt midjan. Överallt runt dig sitter hatet, uppblandat med rädsla, i väggarna.

Men eftersom du är en stolt soldat som slåss för världens mäktigaste demokrati så gör du utan knot som du blir tillsagd. Dag ut och dag in. Ända tills det oväntade händer.

Det börjar som en helt vanlig dag. Lite ovanligt är att två av dina kamrater blir dödade i en explosion - reaktionen på detta är däremot ren rutin. Ni går in i första bästa bostadsområde, stormar in i några av husen, skjuter ihjäl hela familjer som sitter och gör ingenting särskilt. 24 civila dödar ni, och sen lägger ni kropparna bland offren för morgonens explosion, så att det ska se ut som att alla blev dödade när bomben small. Ännu en vanlig dag på jobbet, med andra ord.

Bara det att den här gången är det nån journalist som snokar lite för mycket. Hittar kulhål i dödsoffer som påstås ha dödats i en explosion. Ställer frågor till befolkningen i området runt omkring. Sätter ihop en bild av vad som egentligen hänt. Och, helt utan respekt för demokrati, frihet och oljeprofiter, kablar han iväg nyheten.

Och nu tar det hus i helvete. Du ska ställas inför rätta, får du veta. Du riskerar dödsstraff. Samma människor som på daglig basis givit dig order om att åka dit, skjuta ihjäl de där människorna och spränga de där bostadshusen blir plötsligt väldigt upprörda, och lovar dyrt och heligt resten av världen att du, ja just du, ska bestraffas för det fruktansvärda brott som begåtts.

Och så får du, i skymf och vanära, åka tillbaka till USA till en osäker framtid, antingen i något av landets överfulla fängelser, eller på death row i väntan på giftinjektionen.

Samtidigt fortsätter kriget i Irak precis som innan. Åk dit! Skjut ihjäl de där människorna! Spräng de där bostadshusen!

En bonde har offrats, men spelet fortsätter.