Angående föregående inlägg.
Jag läste en jätterolig liten notis i Göteborgsposten idag. Man hade frågat en massa människor här i Sverige vilket land som de ansåg utgjorde det största hotet mot freden i världen. Gissa vilket land som kom högst upp på listan?
Just det. Aningen intressantare att notera var att Nordkorea låg bara en enda procentenhet efter USA - 28 procent mot 29 procent. Trea var Iran på 18 procent. Detta säger rätt mycket om hur propaganda fungerar, men också hur den objektiva sanningen ibland kan tränga sig igenom den tjockaste dimridå av skitsnack.
Varför verkar Nordkorea så mycket farligare än Iran, trots att de båda ländernas situation och agerande är näst intill identiska? Naturligtvis därför att Nordkorea var i tidningarna och TV för bara någon vecka sedan, medan Iran är lite äldre nyheter. När medierna slår på trumman som mest går vi runt och fruktar "ondskans axelmakter", men däremellan sjunker vår rädsla tillbaka till mer realistiska nivåer.
Låt oss göra en liten statistisk övning. Under den senaste 10-årsperioden har USA startat tre krig (Jugoslavien -99, Afghanistan -01 och Irak -03), aktivt underblåst minst två inbördeskrig (Kongo-Kinshasa och Somalia) och stöttat militärkupper eller kuppförsök i minst två länder (Pakistan -99 och Venezuela -02). Detta är inte på något sätt en fullständig genomgång, utan bara vad jag kan gräva fram ur minnet utan att titta i historieböckerna. Nordkorea och Iran har inte alls varit lika flitiga, det enda som alls är värt att nämna i sammanhanget är Irans stöd till Hizbollah i Libanon.
Utifrån denna statistik tänkte jag göra något som jag väldigt sällan gör: Jag tänkte fälla en spådom. Detta är vad jag ser i min kristallkula:
Varken Nordkorea eller Iran kommer att starta ett enda krig under den närmaste tioårsperioden. Däremot kommer USA att starta minst ett eller två, kanske tre.
Det är ganska enkel logik, egentligen. Vad sysslar regimerna i Teheran och Pyongyang med as we speak? De skaffar sig kärnvapen. Varför det? Därför att det är det absolut enda som kan avskräcka USA i dagens värld. Budskapet är, kom inte hit för vi kan försvara oss! Både Ahmadinejad och Kim Jong-Il är fullt medvetna om att det absolut värsta som kan hända dem är att krig bryter ut. Titta bara hur det gick för Saddam! Bättre då att skaffa sig en vakthund som bits för att döda. Eller åtminstone en skylt där det står "varning för hunden".
Så 29 procent av det svenska folket har förstått varifrån hotet mot freden kommer. Övriga borde kanske stänga av TV-n och börja tänka mer själva.
Läs artikeln själv här.
30 oktober 2006
24 oktober 2006
Till utrikesministern
Jag läser i dagens Göteborgposten att vår nye utrikesminister Carl Bildt vill förbättra våra relationer till USA. En absolut lysande idé, tycker jag! Det är naturligtvis extremt oroväckande om vårt förhållande till The Land of the Free and the Home of the Brave har kunnat urarta till den milda grad att det behöver bättras på. Man ska självklart inte bråka med den store, brutale killen på skolgården som gillar att spöa upp de små kidsen och sno deras veckopeng.
Eftersom jag gärna vill vara konstruktiv har jag snickrat ihop några konkreta förslag till Calle på hur han skulle kunna gå till väga för att blidka det nya imperiet.
1. Det mest klockrena förslaget är naturligtvis att vi också skickar trupper till Irak. Varför ska bara amerikanska pojkar få skjuta araber i oljebolagens tjänst? Vi vill också vara med! I det läget är dessutom Calle Bildt sällsynt väl skickad att leda oss eftersom han redan har yrkesmässig erfarenhet av att offra människoliv för oljeprofiter.
2. Vi kan stänga ner alla våra kärnkraftverk, ögonabums. Man kan ju gudbevars anrika plutonium till atombomber i våra kärnreaktorer! Och vår politiska ledning befinner ju sig till vänster om George W Bush, vilket per definition gör dem till kommunister, eller åtminstone muslimer. Vem vet vad de skulle kunna hitta på om de fick fatt i kärnvapen? Kanske rent av slänga ner dem på civilbefolkningen i två oskyddade städer? Hugaligen!
3. Jag vill minnas att jag vid något tillfälle hörde någon sosseminister i den förra regeringen mumla något lite förläget om den amerikanska behandlingen av krigsfångar, och om tortyren som amerikanska militärer utövar på platser som Guantanamo och Abu Ghirayb. Vi kan ta tillbaka alla sådana uttalanden (om jag nu inte bara drömde att de hade uttalats) och genast införa tortyr även på svenska fängelser för att demonstrera vårt stöd för den amerikanska politiken.
4. Vi kan göra USA sällskap och säga upp Kyoto-avtalet med omedelbar verkan (de skrev ju som bekant aldrig på det). Lite koldioxidutsläpp är faktiskt inte så farligt. Och när amerikanska oljebolag vill fortsätta att göra vinster kan man naturligtvis inte låta banaliteter som växthuseffekten komma emellan.
5. Vi kan samla ihop alla människor som någon gång delat en fil över internet och skicka dem till Guantanamo för förvaring utan rättegång.
Vem vet, om vi fjäskar tillräckligt mycket så kanske vi också kan få vara med och dela på vinsterna nästa gång USA ockuperat något fattigt litet land som inte kunnat försvara sig? Både Iran och Norkorea har ju en massa naturtillgångar...
Eftersom jag gärna vill vara konstruktiv har jag snickrat ihop några konkreta förslag till Calle på hur han skulle kunna gå till väga för att blidka det nya imperiet.
1. Det mest klockrena förslaget är naturligtvis att vi också skickar trupper till Irak. Varför ska bara amerikanska pojkar få skjuta araber i oljebolagens tjänst? Vi vill också vara med! I det läget är dessutom Calle Bildt sällsynt väl skickad att leda oss eftersom han redan har yrkesmässig erfarenhet av att offra människoliv för oljeprofiter.
2. Vi kan stänga ner alla våra kärnkraftverk, ögonabums. Man kan ju gudbevars anrika plutonium till atombomber i våra kärnreaktorer! Och vår politiska ledning befinner ju sig till vänster om George W Bush, vilket per definition gör dem till kommunister, eller åtminstone muslimer. Vem vet vad de skulle kunna hitta på om de fick fatt i kärnvapen? Kanske rent av slänga ner dem på civilbefolkningen i två oskyddade städer? Hugaligen!
3. Jag vill minnas att jag vid något tillfälle hörde någon sosseminister i den förra regeringen mumla något lite förläget om den amerikanska behandlingen av krigsfångar, och om tortyren som amerikanska militärer utövar på platser som Guantanamo och Abu Ghirayb. Vi kan ta tillbaka alla sådana uttalanden (om jag nu inte bara drömde att de hade uttalats) och genast införa tortyr även på svenska fängelser för att demonstrera vårt stöd för den amerikanska politiken.
4. Vi kan göra USA sällskap och säga upp Kyoto-avtalet med omedelbar verkan (de skrev ju som bekant aldrig på det). Lite koldioxidutsläpp är faktiskt inte så farligt. Och när amerikanska oljebolag vill fortsätta att göra vinster kan man naturligtvis inte låta banaliteter som växthuseffekten komma emellan.
5. Vi kan samla ihop alla människor som någon gång delat en fil över internet och skicka dem till Guantanamo för förvaring utan rättegång.
Vem vet, om vi fjäskar tillräckligt mycket så kanske vi också kan få vara med och dela på vinsterna nästa gång USA ockuperat något fattigt litet land som inte kunnat försvara sig? Både Iran och Norkorea har ju en massa naturtillgångar...
12 oktober 2006
Omoralens väktare
Och så var det igång.
Knappt har den nya regeringen (redan känd som "skräckkabinettet" where I come from) hunnit inta sina stolar innan de första pikanta avslöjandena kommer. Somliga har inte betalat TV-avgift. Vissa har anlitat svart hemhjälp. Någon har glömt att deklarera dubbla inkomster. Hoppsan hejsan, så det kan bli, när man har mycket i huvudet.
Men vi är ju alla människor, eller hur? Alla kan slarva, alla kan göra fel. Låt den som är utan synd kasta första stenen. Eller?
Så fan heller. När det gäller moralism i politiken finns det en mycket enkel regel: antingen är du fläckfri, eller så håller du käften. Och borgarna har verkligen inte sparat på krutet, de har slagit mynt av precis varenda en av sossarnas affärer, allt ifrån Sahlins parkeringsböter via Freivalds "var ligger Phuket" till Perssons husbyggen. Det underförstådda budskapet var "vi är inte lika korrumperade, vi skulle aldrig göra så här, rösta på oss för vi är hederliga". Och det är det som de nu får käka upp.
Det finns en del intressanta dimensioner i detta. Flera av sosseministrarna verkade gilla att fiffla och bete sig allmänt oetiskt åt - det handlade oftast om att mygla till sig någon liten fördel här och sno åt sig en liten slant där. Det är det vi kallar ohederlighet, och det bestraffas olika på olika nivåer i samhället: är man en liten skurk hamnar man i fängelse, är man en stor skurk får man kalla till presskonferens och avgå som minister. Men det som vissa av våra nya ministrar ägnat sig åt är egentligen inte slarv eller fusk - det är politik.
När en kulturminister som härstammar från det nyliberala propagandaförlaget Timbro skitit i TV-licensen i 16 år och dessutom anlitat hemhjälp svart, då är det ett politiskt ställningstagande. Hon tillhör en grupp människor som tycker att det är så samhället borde vara organiserat. Public service är äcklig socialism, skatt och sociala avgifter på arbete är bara onödigt krångel, och barnflickor och hembiträden ska inte kosta för mycket. Nu när hon är minister passar det sig inte längre att bete sig på det viset, nu är det rättning i ledet som gäller, men hon har inte bytt åsikter, hon har bara bytt fasad.
Och den värsta av alla skandalerna har inte ens hamnat i tidningarna än. Carl Bildt satt ända till nyligen i styrelsen för Lundin Oil, ett bolag som länge bedrivit skumraskaffärer i folkmordets Sudan. Några tusen döda negrer senare har han avgått och ska strax sälja ut sitt aktieinnehav i bolaget, "för att undvika intressekonflikter". Händerna är nu tvättade rena från blod och han kan ta plats i den nya regeringen. Allt är glömt och förlåtet.
Det kommer bli mig ett sant nöje att motarbeta de här människorna under de närmsta fyra åren.
Knappt har den nya regeringen (redan känd som "skräckkabinettet" where I come from) hunnit inta sina stolar innan de första pikanta avslöjandena kommer. Somliga har inte betalat TV-avgift. Vissa har anlitat svart hemhjälp. Någon har glömt att deklarera dubbla inkomster. Hoppsan hejsan, så det kan bli, när man har mycket i huvudet.
Men vi är ju alla människor, eller hur? Alla kan slarva, alla kan göra fel. Låt den som är utan synd kasta första stenen. Eller?
Så fan heller. När det gäller moralism i politiken finns det en mycket enkel regel: antingen är du fläckfri, eller så håller du käften. Och borgarna har verkligen inte sparat på krutet, de har slagit mynt av precis varenda en av sossarnas affärer, allt ifrån Sahlins parkeringsböter via Freivalds "var ligger Phuket" till Perssons husbyggen. Det underförstådda budskapet var "vi är inte lika korrumperade, vi skulle aldrig göra så här, rösta på oss för vi är hederliga". Och det är det som de nu får käka upp.
Det finns en del intressanta dimensioner i detta. Flera av sosseministrarna verkade gilla att fiffla och bete sig allmänt oetiskt åt - det handlade oftast om att mygla till sig någon liten fördel här och sno åt sig en liten slant där. Det är det vi kallar ohederlighet, och det bestraffas olika på olika nivåer i samhället: är man en liten skurk hamnar man i fängelse, är man en stor skurk får man kalla till presskonferens och avgå som minister. Men det som vissa av våra nya ministrar ägnat sig åt är egentligen inte slarv eller fusk - det är politik.
När en kulturminister som härstammar från det nyliberala propagandaförlaget Timbro skitit i TV-licensen i 16 år och dessutom anlitat hemhjälp svart, då är det ett politiskt ställningstagande. Hon tillhör en grupp människor som tycker att det är så samhället borde vara organiserat. Public service är äcklig socialism, skatt och sociala avgifter på arbete är bara onödigt krångel, och barnflickor och hembiträden ska inte kosta för mycket. Nu när hon är minister passar det sig inte längre att bete sig på det viset, nu är det rättning i ledet som gäller, men hon har inte bytt åsikter, hon har bara bytt fasad.
Och den värsta av alla skandalerna har inte ens hamnat i tidningarna än. Carl Bildt satt ända till nyligen i styrelsen för Lundin Oil, ett bolag som länge bedrivit skumraskaffärer i folkmordets Sudan. Några tusen döda negrer senare har han avgått och ska strax sälja ut sitt aktieinnehav i bolaget, "för att undvika intressekonflikter". Händerna är nu tvättade rena från blod och han kan ta plats i den nya regeringen. Allt är glömt och förlåtet.
Det kommer bli mig ett sant nöje att motarbeta de här människorna under de närmsta fyra åren.
08 oktober 2006
Gud och Göran Persson
Om du levde på medeltiden och ville irritera en munk eller präst, så var kanske det bästa sättet att fråga honom om teodicéproblemet. Detta är en av filosofins mer klassiska tankenötter, och lyder ungefär så här: hur kan gud både vara allsmäktig och god på en och samma gång, när det samtidigt finns så mycket ondska i världen? Antingen vill gud utplåna ondskan men kan inte, och är alltså inte allsmäktig, eller så kan han utplåna den men vill inte, och är alltså inte god. Här skulle vår genomsnittlige kyrkans man antagligen lagt pannan i djupa veck, eller kanske börjat samla ved till ett stort bål.
Vi som lever i Sverige nådens år 2006, så här strax efter valet, har ett annat teodicéproblem att ta ställning till. Det gäller sossarna. Det socialdemokratiska teodicéproblemet lyder såhär: sossarna kan inte både ha talat sanning, varit kompetenta och haft verklig kontroll över händelseutvecklingen de senaste tolv åren. Då hade inte samhället sett ut som det gör.
Det står utom alla tvivel att det är sossarnas fel att vi nu sitter med en blå regering. Och då syftar jag inte på deras misslyckade valrörelse där de försökte vifta bort arbetslöshetsproblemet - jag syftar på tolv år av att säga en sak och göra något helt annat, tolv år av prat om solidaritet och rättvisa samtidigt som klyftorna ökat, den offentliga sektorn har slaktats och livet för vanligt folk har hårdnat.
Och det är det som gör det socialdemokratiska partiet till ett enda stort teodicéproblem. För hur kan ett parti bestående av så rutinerade och skolade politiker stå och peka med hela handen åt ett håll, samtidigt som hela samhällsutvecklingen vänder på klacken och stadigt marscherar iväg åt andra hållet? Vad är problemet, ljuger de om sina avsikter, är de dumma i huvet eller har de bara inte alls haft så mycket makt som de velat ge sken av?
Kompetensfrågan är faktiskt den som är lättast att avfärda, trots allt snack som varit om den-och-den sosseministerns duglighet eller högskolepoäng under åren (som om högskolepoäng skulle vara en indikation på hur lämpad man är att styra ett land - tillåt mig fnysa, mina egna tvåhundrafyrtioelva högskolepoäng till trots). Överlag gäller det ändå, att man inte kan vara helt dum i huvudet om man ska bli minister. Undantagen finns alltid (var det någon som viskade "Ringholm"?) men Sahlin var knappast dum, bara nonchalant, Bodström var inte korkad, bara ett hot mot allas vårt privatliv och vår integritet, och Pagrotsky kunde till och med göra bra saker någon gång ibland. Och mycket ont kan sägas om Göran Persson själv, men inte sjutton är han någon förlorare - nu får han ju dra sig tillbaka till sitt gods i lugn och ro, och med lite tur genomför borgarna pigavdraget snart så han dessutom kan skaffa sig lite billigt tjänstefolk. Det brukar inte ofta vara dumma människor förunnat att få gråta hela vägen till banken. Återstår de andra två förklaringarna, med andra ord.
Själv är jag övertygad om att lögnen utgör en del av mysteriets lösning. Persson och de övriga ledande sossarna ljuger. När de går till val och lovar oss att Sverige ska bli mer solidariskt och rättvist så är de fullt medvetna om att de fyra år senare kommer att regera över ett land som blivit ingetdera - tvärtom. Lögnen är en del av spelet, av den politiska dansen, särskilt i valtider. Sossarna som parti är inte ensamma om detta, men eftersom de befunnit sig i hetluften och haft makten så länge är deras lögner mer uppenbara än andras.
Men det är inte hela svaret. Det handlar nämligen om makt också. Hur mycket kan våra svenska politiker egentligen uträtta, när vi är med i EU? Har de någon handlingsfrihet kvar efter att de konvergenskrav, utgiftstak och upphandlingsregler som Bryssel dikterat har blivit uppfyllda? Spelar det någon roll vad sossarna vill, om det kolliderar med vad EU vill? Jag tror faktiskt inte det. Hade sossarna varit ett ärligt vänsterparti hade de sagt så. Vi skulle vilja men vi kan inte. Vi får inte för EU. Låt folk dra sina egna slutsatser av detta. Men det har de inte gjort, utan de har spelat med, skarvat, ljugit, förnekat och förhalat - och därför har de förlorat makten.
Det finns många bra sossar, oftast gräsrötter. Jag känner några av dem, och när jag diskuterar med dem brukar det aldrig vara särskilt svårt att enas om de grundläggande värdena, humanism och socialism. När (jag säger "när", inte "om") den svenska vänstern kommer igen på allvar så kommer dessa människor förmodligen att vara med. Däremot kommer deras nuvarande parti inte att vara det. Och godsägare Persson kommer då sannerligen inte vara inblandad på något sätt, förutom kanske som motståndare.
Då kommer vi att ha ett teodicéproblem mindre kvar att lösa.
Vi som lever i Sverige nådens år 2006, så här strax efter valet, har ett annat teodicéproblem att ta ställning till. Det gäller sossarna. Det socialdemokratiska teodicéproblemet lyder såhär: sossarna kan inte både ha talat sanning, varit kompetenta och haft verklig kontroll över händelseutvecklingen de senaste tolv åren. Då hade inte samhället sett ut som det gör.
Det står utom alla tvivel att det är sossarnas fel att vi nu sitter med en blå regering. Och då syftar jag inte på deras misslyckade valrörelse där de försökte vifta bort arbetslöshetsproblemet - jag syftar på tolv år av att säga en sak och göra något helt annat, tolv år av prat om solidaritet och rättvisa samtidigt som klyftorna ökat, den offentliga sektorn har slaktats och livet för vanligt folk har hårdnat.
Och det är det som gör det socialdemokratiska partiet till ett enda stort teodicéproblem. För hur kan ett parti bestående av så rutinerade och skolade politiker stå och peka med hela handen åt ett håll, samtidigt som hela samhällsutvecklingen vänder på klacken och stadigt marscherar iväg åt andra hållet? Vad är problemet, ljuger de om sina avsikter, är de dumma i huvet eller har de bara inte alls haft så mycket makt som de velat ge sken av?
Kompetensfrågan är faktiskt den som är lättast att avfärda, trots allt snack som varit om den-och-den sosseministerns duglighet eller högskolepoäng under åren (som om högskolepoäng skulle vara en indikation på hur lämpad man är att styra ett land - tillåt mig fnysa, mina egna tvåhundrafyrtioelva högskolepoäng till trots). Överlag gäller det ändå, att man inte kan vara helt dum i huvudet om man ska bli minister. Undantagen finns alltid (var det någon som viskade "Ringholm"?) men Sahlin var knappast dum, bara nonchalant, Bodström var inte korkad, bara ett hot mot allas vårt privatliv och vår integritet, och Pagrotsky kunde till och med göra bra saker någon gång ibland. Och mycket ont kan sägas om Göran Persson själv, men inte sjutton är han någon förlorare - nu får han ju dra sig tillbaka till sitt gods i lugn och ro, och med lite tur genomför borgarna pigavdraget snart så han dessutom kan skaffa sig lite billigt tjänstefolk. Det brukar inte ofta vara dumma människor förunnat att få gråta hela vägen till banken. Återstår de andra två förklaringarna, med andra ord.
Själv är jag övertygad om att lögnen utgör en del av mysteriets lösning. Persson och de övriga ledande sossarna ljuger. När de går till val och lovar oss att Sverige ska bli mer solidariskt och rättvist så är de fullt medvetna om att de fyra år senare kommer att regera över ett land som blivit ingetdera - tvärtom. Lögnen är en del av spelet, av den politiska dansen, särskilt i valtider. Sossarna som parti är inte ensamma om detta, men eftersom de befunnit sig i hetluften och haft makten så länge är deras lögner mer uppenbara än andras.
Men det är inte hela svaret. Det handlar nämligen om makt också. Hur mycket kan våra svenska politiker egentligen uträtta, när vi är med i EU? Har de någon handlingsfrihet kvar efter att de konvergenskrav, utgiftstak och upphandlingsregler som Bryssel dikterat har blivit uppfyllda? Spelar det någon roll vad sossarna vill, om det kolliderar med vad EU vill? Jag tror faktiskt inte det. Hade sossarna varit ett ärligt vänsterparti hade de sagt så. Vi skulle vilja men vi kan inte. Vi får inte för EU. Låt folk dra sina egna slutsatser av detta. Men det har de inte gjort, utan de har spelat med, skarvat, ljugit, förnekat och förhalat - och därför har de förlorat makten.
Det finns många bra sossar, oftast gräsrötter. Jag känner några av dem, och när jag diskuterar med dem brukar det aldrig vara särskilt svårt att enas om de grundläggande värdena, humanism och socialism. När (jag säger "när", inte "om") den svenska vänstern kommer igen på allvar så kommer dessa människor förmodligen att vara med. Däremot kommer deras nuvarande parti inte att vara det. Och godsägare Persson kommer då sannerligen inte vara inblandad på något sätt, förutom kanske som motståndare.
Då kommer vi att ha ett teodicéproblem mindre kvar att lösa.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
