Som man ropar

(Dagens blogg är illustrerad. Inte därför att min haka på något sätt bidrar till att understryka mitt budskap, utan därför att jag ville ladda upp en bild som jag kunde använda på min profil.)

Det är fullständigt omöjligt att hänga med i debatten idag om man inte är medveten om vem eller vilka det är som ställer frågorna. Vad är det egentligen för saker vi diskuterar, och varför?

Om du tillhör en liten, privilegierad elit i ett samhälle som dagens Sverige, så är det en enda sak som gäller: att så långt som möjligt försöka framställa dina egna problem, dina egna bekymmer och dina egna frågeställningar som något som är allmängiltigt, som ligger i allas intresse. Det som är dåligt för dig, är dåligt för alla. Det som är bra för dig, är bra för alla. Lyckas du lura i folk detta, så är hälften redan vunnet.

Så har det blivit idag. Det är en liten minoritet som formulerar problemen, och genom sin kontroll över medierna lyckas de styra vår diskussion så att vi dryftar deras problem och bollar med deras förslag till lösningar, istället för våra egna.

Ett praktexempel på detta är pigdebatten. (Och ja, jag tänker fortsätta kalla den för det. Det heter inte "hushållsnära tjänster", det är en jävla eufemism, ungefär som att kalla en arbetslös människa för "friställd".)

Befinner du dig någonstans nära toppen på pyramiden så är det såklart ett jättebekymmer. Det är svindyrt att anlita någon vitt och lagligt för att göra rent swimmingpoolen. Att betala sociala avgifter för barnflickan kostar pengar som du skulle kunna placera mycket smartare. Och inte ska väl din fru behöva få rynkiga och fula händer av att diska dag ut och dag in?

Men frågan måste ju omformuleras om man ska ha en minsta chans att kunna lirka den förbi de demokratiska instanser som vi ännu inte avskaffat i det EU-anpassade Sverige. Man måste helt enkelt få det att låta lite snyggare! Hur lyckas man med det? Vilka argument ska man använda?

Först och främst kan man ju vädja till medelklassen. Det handlar inte om att anställa tjänstefolk, det handlar om att ha råd med en rörmokare som fixar köksavloppet, en trädgårdsmästare som klipper häcken jämn och fin eller en snickare som reser ett staket så att inte grannens ungar ska drälla över tomtgränsen med sin volleyboll hela tiden.

(Det andra argumentet är nästan för korkat för att jag ska orka ta upp det här, det är det som låter ungefär så här: "Det är så mycket svartjobb inom branschen, men om man tar bort skatter och avgifter så kanske jobben blir vita istället." Det är fullkomligt genialt! Och om man gör det lagligt att misshandla folk så kanske man kan bli kvitt den typen av brottslighet också. Suck.)

Men är detta verkligen vårt största bekymmer? Är det verkligen detta som den stora majoriteten av oss svenskar går och river våra skallar över? (Inom parentes sagt: någonstans runt hälften av oss bor trots allt i hyreslägenheter, och behöver varken rörmokare, trädgårdsmästare eller snickare.)

Vad sägs om detta istället:

Våra två största problem idag är 1) att så många går arbetslösa och 2) att skolan, vården, omsorgen och allt det andra fungerar allt sämre.

Att anställa någon som går arbetslös på heltid i den offentliga sektorn skulle kosta samhället totalt ett par-tre tusenlappar i månaden (nettoskillnaden mellan att betala a-kassa och att betala en vanlig lön). Det motsvarar kanske ett halvt pigavdrag, femtedelen av luften i ena däcket på ett JAS-plan eller en tiondel av dryckeskontot på en genomsnittlig kommunal representationsmiddag.

Att anställa 100.000 arbetslösa inom skolan eller vården skulle kosta ca 4-5 miljarder per år. Det är en tiondel av försvarsbudgeten. Kanske en tjugondel av de årliga aktieutdelningarna i Sverige (5 procent högre skatt på de pengarna, och vi är i hamn!). En fjärdedel av vår årliga medlemsavgift i EU.

När läste du detta i tidningen senast?

Kort och gott: det är fel personer som ställer frågorna idag. Och som man ropar får man svar.

Att se samband, del 1

Face it, vi lever i mörka tider. Från min egen ytterst lilla horisont ser jag hur den svenska skolan skärs ner till oigenkännlighet, termin efter termin, år efter år. Skolpolitiker, tjänstemän och skolledare kör ner den ena sparbudgeten efter den andra i halsen på sin personal, hela tiden under förespeglingen att "bara vi klarar upp de här sparbetingen så blir det bättre sen". Och vi som sitter där, vi som tagit studielån så att vi skulle kunna utbilda oss och lära oss att förstå världen, vi som är i verksamheten varenda dag och ser konsekvenserna, vi bara nickar. Förutom det lilla fåtalet av oss, mig själv inräknad, som sitter längst bak i Oppositionella Hörnet och utbyter blickar och muttrar för oss själva.

Vi lever i världens åttonde rikaste land, om man räknar bort lillefjuttländer och "skatteparadis" som Monaco och Luxemburg (källa: kryptokommunisterna på Utrikespolitiska Institutet). Vi har haft en tillväxt-per-skalle i Sverige varje år med något enstaka undantag de senaste 30 åren.

Jag tänker för säkerhets skull pedagogiskt upprepa det en gång till, extra långsamt: Sverige. Är. Ett. Rikt. Land. Som. Bara. Blir. Rikare. För. Varje. År.

Och ändå ska vi finna oss i att skolan, det kanske viktigaste vi har här i landet, ska strypas långsamt och successivt, under förevändningen att det inte finns pengar? Är det bara jag som är för korkad för att fatta?

Och skolan är inte den enda plats där det här vansinnet fortgår, vi ser det överallt, i alla verksamheter som är till för att göra våra liv drägligare. Vården, omsorgen, socialen, you name it.

Så. Var 17 har pengarna tagit vägen?

Tidigt en morgon för några månader sedan berättade Göteborgsposten helt glatt för mig att aktieutdelningarna i Sverige nått rekordnivåer. Jag minns inte hur många miljarder i arbetsfria inkomster som pytsades ut till vissa bara för att de köpt aktier för de förmögenheter som de ärvt av sina pappor, men mycket var det i alla fall.

Vad har detta med saken att göra? Allt. Det här är pengar som inte betalas in i skatt längre (därför att de rikaste fick en maffig skattesänkning genom skattereformen för ca 15 år sedan) och det är pengar som inte betalas ut i löner till folk längre (därför att svenska företag i decennier ökat sina vinster genom att sparka folk och låta resten jobba hårdare).

Det är en av de viktigaste orsakerna till att den svenska skolan går på knäna idag. Så länge man inte ser sambandet så fattar man ingenting. Då sitter man bara där och nickar.