Den kravmärkta medborgaren

Egentligen hajade jag inte till speciellt mycket när integrationsminister Orback häromdagen plöstligt gick ut och började tala om villkorade bidrag för invandrare. Det luktade folkparti lång väg om förslaget, och det är ju ett känt faktum sedan ett tjugotal år att socialdemokratisk politik inte är något annat än borgerlig politik med ca fem års fördröjning. Detta i takt med att den politiska skalan i Sverige ständigt och successivt förskjuts åt höger.

Jag tänker inte ens gå i polemik med Orback i själva sakfrågan. Det är egentligen inte den som är mest intressant, jag vet att det bara handlar om att sossarna vill sno tillbaka en del av de väljare som gått över till sverigedemokraterna. Jag tänker istället försöka se frågan i ett betydligt större perspektiv. Just det, jag tänker göra ett generellt och principiellt ställningstagande. Ducka, för här kommer det:

- Jag är svuren motståndare till alla förslag som syftar till att ställa högre krav och lägga större ansvar på den enskilda individen. Jag är bestämt emot allt skitsnack om att folk "minsann måste lära sig att ta lite ansvar själva också" och att vi bara "lägger allting på samhället hela tiden". Det är inte sant. Det är till och med så förbannat in i helvete fel.

Låt oss rekapitulera lite snabbt vilka krav som idag ställs på en genomsnittlig medborgare i vårt avlånga land.

För det första ska du fixa ditt jobb, i ur och skur. 47 veckor av 52 varje år ska du varje vardag tvinga upp dig själv ur sängen på morgonen, oavsett hur mycket din kropp skriker ut i protest. Hårdast är tempot under vintermånaderna, vilket är lustigt med tanke på att vi människor rent biologiskt är skapta för motsatsen: att vara aktiva på sommaren och vila oss på vintern. Redan själva arbetslivet ställer alltså krav på oss som strider mot själva vår grundläggande natur.

Samtidigt ökar stressen på jobbet hela tiden, som ett direkt resultat av "rationaliseringar" inom den privata sektorn och nedskärningar inom den offentliga. Efter varje dust med räknenissarna och deras ekonomiska kalkyler finns färre personer kvar att göra samma jobb. Samhället ställer alltså kravet på oss att vi ständigt ska orka mer på mindre tid, år efter år. Utan att få högre lön för besväret, märk väl.

Vi ska betala våra räkningar, obönhörligen. Allt, allt, allt kostar pengar, från rätten att ha tak över huvudet, vattnet, elen, värmen, resorna till och från jobbet, eventuella mediciner vi behöver ta för att orka, fackavgifter, telefonen, internet, allt. Räkningarna väntar inte och de som vill ha dina pengar tar inte hänsyn till om du har pengar eller inte - du måste betala på utsatt datum. Alla som någon gång haft räkningar större än inkomsterna någon månad vet mycket väl hur det känns att inte kunna leva upp till det kravet.

Sen har vi på senare tid blivit välsignade med en massa ny underbar "valfrihet", vilket inte är något annat än en förskönande omskrivning för en massa nya krav som ställs på oss. Vi ska välja energibolag, pensionsfond, telefonabonnemang och en massa annat. Vi har att välja mellan att hålla oss informerade hela tiden, eller välja i blindo. Hur vi än gör är ansvaret helt vårt eget - vi har bara oss själva och ingen annan att skylla på om vi väljer fel.

Har du barn blir det ännu värre. Du ska försörja dem på den lön som din arbetsgivare är nådig nog att betala dig för ditt slit, och efter att du kommit hem från ett jobb som suger allt mer energi ur dig ska du hämta från dagis och skola, mata, skjutsa till träningar och kompisar, hämta igen och ansvara för att de gör sina läxor och för att de lägger sig i tid. Du ska också orka att vara en bra förälder, ge kärlek, stöd och förståelse och uppfostra väl. Och om något skulle gå snett, som t.ex. att din dotter drabbas av ätstörningar, så står du där med hela ansvaret och hela skammen, medan de storföretag som med miljardresurser bombarderar försvarslösa barn med sjuka ideal står och ser helt oskyldiga ut, hävdar att de inte har något med saken att göra, att det inte är deras fel utan ditt.

Vi har också kravet på oss att hålla oss friska. En vanlig influensa kan kosta en sjuksköterska eller ett butiksbiträde en tusenlapp i förlorad inkomst, vilket kan vara nog så förödande när man i vanliga fall har en tio-tolv tusen att klara sig på varje månad. Ännu värre blir det om kroppen eller psyket plötsligt säger stopp och du inte orkar alls längre - risken är stor att försäkringskassan för statistikens skull väljer att inte betala ut ett öre till dig, så att du mister alla möjligheter att försörja dig. Alltså måste du äta nyttigt, leva nyttigt, träna och hålla dig i form för att kunna göra dina plikter och aldrig visa tecken på svaghet. Det är ditt eget ansvar om du inte klarar det, och den enda som drabbas är du själv, och möjligen dina barn, som är beroende av dig för att klara sig.

När som helst kan du, p.g.a. omständigheter som du inte har någon kontroll över, förlora ditt arbete. Då faller det helt och hållet på ditt eget ansvar att hitta ett nytt. Medan du söker tickar klockan obönhörligt: du får bara ersättning en begränsad tid och den ersättning du får är ännu snålare än din lön. Arbetsförmedlingen hjälper dig inte, de håller bara koll på dig så att du inte försöker smita undan kraven eller ditt personliga ansvar, och för statistik över dig och dina likar, och med jämna mellanrum tvingar de in dig på aktiviteter för att förnedra dig ordentligt.

Är du invandrare har du allt ovanstående att leva upp till. Dessutom ska du lära dig språket och anpassa dig till kulturen inklusive alla de oskrivna reglerna och koderna, samtidigt som du måste hålla liv i ditt ursprung för att inte bli alldeles rotlös. Du måste skaffa dig nya vänner bland en massa människor som till en början kanske inte ens förstår vad du säger, samtidigt som du ska bevara kontakten med vänner och släktingar därhemma. Du ansvarar för att du och din familj lyckas ta sig ifrån ett grått betonggetto där 70-80 procent av dina landsmän är arbetslösa och du ansvarar för att dina barn inte spårar ur i skolan eller hamnar i kriminella gäng. Har du kanske flytt från krig och lider av trauman? Det är ditt eget problem och ditt eget ansvar, psykvården i Sverige är nedlagd. Misslyckas du, får du dessutom stå ut med att sverigedemokrater, numera i sällskap av sossar, folkpartister och andra, står och pekar på dig med anklagande pekfingrar och hävdar att det är ditt fel att integrationen misslyckats.

Är inte allt detta tillräckligt mycket krav att ställa på en stackars människa?

Våra makthavare är dessutom på väg att skärpa kraven ännu mer. Snart kanske små barn kommer att få betyg från tidig ålder, arbetslösa kanske kommer att pressas ännu hårdare med sänkta bidrag, föräldrar kanske kommer pressas med sänkt föräldrapenning och de sjukskrivna kanske kommer att stämplas som fuskare än en gång och jagas ännu hårdare. Om en fem år eller så om vi röstar på sossarna, kanske redan idag om vi röstar borgerligt.

Vi behöver mindre krav och mindre ansvar, inte mer. Vi ligger redan farligt nära toppen i självmordsligan och vi har redan hundratusentals långtidssjukskrivna i det här landet. Människan befinner sig redan nära bristningsgränsen, märkt av alla krav och dignande under allt ansvar. Det räcker så här, tack så mycket.

Vänsterpolitik är att ge människan lite slack. Högerpolitik är att pressa ännu hårdare, tills ingenting finns kvar.

Är du arbetslös, lille vän?

Är du arbetslös? Det är ett tufft öde, jag vet. Jag har själv varit sommararbetslös många gånger, och så sent som i juni var jag på arbetsförmedlingen senast. Jag hade en obeskrivlig, helsikes tur, för jag fick jobb - det är inte alla som är så lyckligt lottade.

Jag förstår att du själv har fått nobben många gånger, så många att du börjar tappa sugen lite grann. För att inte du ska lyckas återfå någon känsla av att du har ett värde som människa så tvingar arbetsförmedlingen dig dessutom till ideliga "åtgärder", den ena mer förnedrande än den andra - söka-jobb-kurser där du blir idiotförklarad och får sitta och analysera om det är något i ditt eget beteende som hindrar dig från att få jobb. Det måste kännas riktigt vidrigt, du vet ju att du gör allt du kan, söker alla jobb du kan hitta, även de som inte verkar alls lockande. Och under tiden, medan du söker, klarar du dig på de kaffepengar som A-kassan betalar ut, vänder på slantarna flera gånger om och väljer bort ett biobesök eller en kväll ute med kompisarna för att ha råd med mjölk månaden ut.

Du är bekymrad över framtiden, antar jag. Både din egen framtid, och Sveriges. Det är ju val om några veckor, gudbevars, och det är meningen att vi ska lägga en liten lapp i en låda och sedan snällt luta oss tillbaka i fyra år till och hoppas att andra löser våra problem åt oss. Visst vore det fantastiskt om Sverige fick en regering efter valet som fixade så att du fick ett jobb, inte sant! Jag vet att du tänker så ibland, att du tillåter dig själv att hoppas.

Jag förstår om du är hjärtligt trött på Persson och sossarna. Det är de flesta av oss. I tolv år har de haft makten nu, och har de gjort någonting alls för dig? Inte ett skit. Faktum är, att bland det första de gjorde när de fick makten igen -94 var att de försökte sänka A-kassan. Jajamensan! Det enda du har, de ynkliga små summor som du hankar dig fram på, försökte de sänka från 80 procent av en lön till 75 procent. Nu blev det en sådan respektingivande explosion av folklig ilska mot det beslutet, att det revs upp igen. De fegade ur. Och tur är väl det, man får ju glädjas åt det lilla.

Hoppas du på Reinfeldt? Jag kan nästan förstå det också. Han är åtminstone ett nytt, fräscht ansikte i sammanhanget. Han är ingen dryg, pösig godsägare som ljugit i tolv år i sträck, utan en till synes ganska trevlig prick, kanske precis vad du och Sverige behöver? Men tyvärr, jag har dåliga nyheter.

Reinfeldt skiter i dig. Han fiser i din riktning. Han kommer inte att sänka arbetslösheten i Sverige med en enda tiondels procentenhet. Faktum är, att det enda han planerar att göra som på något sätt kommer att påverka ditt liv, är att sänka A-kassan! Yes box. Känns det igen? Och den här gången kommer ingenting att kunna stoppa det, för vad bryr sig Reinfeldt om folklig ilska - han väntar sig att LO och andra ska protestera mot allting han gör, det är hans livsluft. Det är det som gör honom till den människa han är, och moderaterna till det parti de är. Så jag hoppas att du har lagt undan en liten slant till efter valet, för det verkar som att Reinfeldt kommer att bli statsminister, som det ser ut just nu. Om du inte är så naiv att du tror att det på ett magiskt sätt kommer att skapas en massa jobb om du får det litet sämre, samtidigt som förmögenhetsskatten och fastighetsskatten avskaffas.

Det är någonting här som inte stämmer, tänker du nu. Alla snackar ju om att sänka arbetslösheten, men ingenting händer? Sossarna sitter bevisligen inte inne med lösningen på problemet, och inte borgarna heller? Om arbetslösheten inte försvinner för att man sparkar på de som redan ligger ner, hur försvinner den då? Vad är orsaken till arbetslösheten?

Det ska jag tala om för dig.

Arbetslöshet är något bra, lär dig det. Det är inte bara bra, det är helt genialt, det är, som man säger inom "näringslivet", lysande affärer. Inte för dig då (det hade du nog redan räknat ut), men för marknaden. För den ekonomiska eliten. De som tjänar de riktigt stora pengarna på det slit som vissa av dina kompisar, de som har ett jobb, ägnar sig åt.

Med en halv miljon arbetslösa i Sverige lär vi oss alla att tacka, bocka och ta emot. Tack, snälla, för att jag har ett arbete. Är lönen låg, jobbet stressigt och chefen ett svin? Det gör inget, jag gör vad som helst för att åtminstone ha ett jobb. Så jag slipper att ha det som du. Utan arbetslösheten hade aldrig reallönerna kunnat sänkas i Sverige så mycket som man har gjort (Jasså, du vill ha 18000? Nisse här nöjer sig minsann med 16000!). Utan arbetslösheten hade aldrig nedskärningarna i skolan och vården gått att genomföra (håll klaffen, annars sparkar vi dig också!). Utan arbetslösheten hade aldrig ett fåtal människor kunnat bli snuskigt rika, medan du har blivit så fattig.

Kom ihåg, att de vansinniga vinster som de svenska storföretagen gör idag, det är pengarna som du, och alla andra som du, skulle kunnat få i lön om vi inte hade haft så hög arbetslöshet!

Så glöm Persson, och glöm Reinfeldt. Ingen av dem kommer någonsin att hjälpa dig ur din situation. Arbeslösheten står över partipolitik. Den är inte beslutad av riksdagen, den är beslutad av marknaden. Av kapitalet.

Och dem kan vi inte rösta bort.

Notera fetstilen.

Den bestämda demokratin

Den som inte avled av grammatikundervisningen på grundskolan eller gymnasiet minns kanske att en av de saker som man pratade om där var obestämd och bestämd form. Äpple och äpplet. Stol och Stolen. Och så vidare. De flesta av oss känner mycket väl till fenomenet, men hur många har funderat över vad bestämd artikel egentligen betyder?

Det var först på universitetet som vi ställde den frågan, och med hjälp av folk som är kloka på området kom vi fram till att bestämd artikel betyder "du vet vilken jag menar". Jag blev omkörd av en röd bil igår. Jasså, ja visst dräller det av röda bilar? Men: Jag tog bilen till jobbet igår. Vilken bil? Min egen bil såklart. Pucko.

Men det finns tillfällen då bestämd artikel inte betyder "du vet vilken jag menar" utan något helt annat. När det betyder "tänk inte, fundera inte, ställ inga jobbiga frågor". När det betyder "tig, sitt still i båten och ro". Varför inte belysa detta genom att jämföra ett alldeles speciellt ord i obestämd och bestämd form?

Demokrati. Ett ganska schysst ord ändå, klingar rent och fint i mina öron. Jag ser framför mig engagerade människor som gör sina röster hörda i tidningar och TV, på sina arbetsplatser och på möten på gator och torg och i parlament. Jag ser svartvita journalbilder på en arbetarrörelse som under röda fanor (fast de ser ju mörkgrå ut på film) demonstrerar för rösträtt och 8-timmarsdag, medan polis, militär och överhet slår och skjuter på dem. Jag ser friheten för mig att skriva den här bloggen och peka på vad jag tycker är fel med vårt samhälle utan att polisen kommer och hämtar mig mitt i natten.

Men jag ser också något levande som hela tiden förändras, därför att det måste förändras. Något som hela tiden hotar att glida oss ur händerna, om vi inte är vaksamma. Något som hela tiden måste hitta sig nya former, och som hela tiden måste byggas på nytt. Något som mer är ett ideal som man aldrig får sluta sträva mot, än något som man en gång för alla uppnått och därefter kan vara nöjd med.

Demokratin. Nu ser jag något annat. Jag ser en liten elit som anklagar alla som ifrågasätter den för att vara emot just "demokratin". Jag ser ledarsidor på stora dagstidningar som spyr galla över fattigt folk för att de protesterar mot politiska beslut som de tycker är orättfärdiga, och inte accepterar "demokratin". Jag ser justitieministrar som vill bugga folk i hemlighet, för att försvara "demokratin". Och jag ser en amerikansk president som skickar soldater till andra sidan jordklotet för att skjuta på civila "because they hate our freedom."

Jag ser något dött och stelnande, något som bara är en tom fasad. Något som fullständigt glidit oss ur händerna, därför att vi inte var vaksamma. Något som lanseras som det enda sanna, rätta och riktiga, som något som inte får ifrågasättas. Något som är själva motsatsen till demokrati.

Man får inte ifrågasätta styrelseskicket i vårt land utan att bli skälld för att vara motståndare till demokratin. Man får inte peka på det märkliga i att somliga föds till ärvda förmögenheter som de ogenerat använder för att öva utpressning på hela samhället ("får jag inte som jag vill så sticker jag utomlands!"), medan andra sliter häcken av sig för att betala hyran och sen blir ställda på bar backe av försäkringskassan när kroppen går sönder. Vi får välja vilka som bestämmer om en skola eller ett sjukhus ska byggas eller läggas ner, men inte vilka som ska bestämma om SAAB i Trollhättan ska finnas kvar eller inte. Vi får säga vad vi tycker om vad vi vill till vem vi vill, förutom mellan 9 och 5 - då bestämmer din arbetsgivare diktatoriskt, och du kan möjligen klaga, om du har tur, men rösta? Aldrig.

Reagerar du på något av allt detta? Passa dig, du är motståndare till demokratin!

Demokrati i obestämd form är något som kan förändras, något som kan se ut på många olika sätt, något som vi själva bestämmer över.

Demokratin i bestämd form är något stelt och en gång för alla fastslaget, något som skyr förändringar och ifrågasättande.

Så har logiken blivit så bakvänd, att demokratin, med bestämd artikel, blivit raka motsatsen till demokrati, med obestämd.

Tänk att en enda bokstav kan göra en sån helsikes skillnad.