Det är alltid lika roligt att få sina nidbilder bekräftade. Moderaten Carl-Axel Roslund strider just nu i Malmö kommun för att förbjuda tiggeri på allmän plats, enligt en artikel i Aftonbladet.
Det hjälper liksom inte hur snäll och rar Reinfeldt ser ut när han låtit sminka upp sig för TV-kamerorna. Moderaterna är inte Det Nya Arbetarpartiet, de är och förblir Samma Gamla Moderaterna. Partiet som företräder den överklass som intill sista blodsdroppen vill försvara sina privilegier - men som absolut inte tänker kliva över, eller, gud förbjude, ta en omväg runt, privilegiesamhällets förlorare när dessa råkar bli liggande i rännstenen.
"Vi har ett socialt skyddsnät som är tillräckligt", säger Roslund. Tillräckligt? För vem då? 5000 kronor i månaden för en sjukpensionär? 80 procent av en skitlön för en undersköterska som knäcker ryggen eller blir utbränd? Är det "tillräckligt"?
Fast Carl-Axel Roslund brukar väl knappast spela golf och basta ihop med några sådana människor, förstås.
Om jag plötsligt skulle bli befodrad till allsmäktig gud skulle jag inte slå Roslund med en ljungande blixt, fördriva honom till Egypten eller ens drabba honom med en svärm gräshoppor. Nej, jag skulle bara döma honom till att överleva resten av sitt liv på en "tillräcklig" summa pengar.
Och slänga honom i fängelse om han försökte tigga för att dryga ut sin kassa.
12 april 2007
10 april 2007
Cirkeln är sluten
Det var oroliga dagar i Ryssland 1991, efter Sovjetunionens fall. Ett helt folk tvingades plötsligt att över en natt lära sig hur en marknadsekonomi fungerade. Det sägs bland annat att vissa extra förslagna människor ska ha smugit ut på nätterna och grävt upp koppartråd ur telefonledningar i marken och sålt på råvarubörsen. En beundransvärd gnosjöanda! Så blev statlig egendom privat.
Några av dessa fenomen av kapitalistisk framåtanda har med tiden blivit snuskigt rika, och kallas idag för "oligarker" (efter det grekiska ordet "oligarki" som betyder fåmannavälde). Och nu är det dags att låta statlig egendom bli privat igen. Fast i Sverige.
I en artikel som fanns i GP för ett tag sedan berättas det att en av dessa oligarker, en man vid namn Michail Fridman, visat sig intresserad av att köpa in sig i Telia nu när borgarna tänker kränga av vår gemensamma egendom.
Undrar just vad Telia skulle kunna hitta på i Fridmans ägo? Kanske tjäna sig en hacka på att lägga telefonledningar i Ryssland?
Några av dessa fenomen av kapitalistisk framåtanda har med tiden blivit snuskigt rika, och kallas idag för "oligarker" (efter det grekiska ordet "oligarki" som betyder fåmannavälde). Och nu är det dags att låta statlig egendom bli privat igen. Fast i Sverige.
I en artikel som fanns i GP för ett tag sedan berättas det att en av dessa oligarker, en man vid namn Michail Fridman, visat sig intresserad av att köpa in sig i Telia nu när borgarna tänker kränga av vår gemensamma egendom.
Undrar just vad Telia skulle kunna hitta på i Fridmans ägo? Kanske tjäna sig en hacka på att lägga telefonledningar i Ryssland?
Sjuk journalistik
Så var det dags att börja hacka på de sjukskrivna igen. Ett tag var det ju de arbetslösa som var samhällets fiende nr 1, men dessa har nu fått på pälsen av vår högerregering, och nu är det alltså de sjukskrivnas tur. Fast det är Metro som står för hackandet denna gången.
"Enkelt att bluffa till sig sjukintyg" skriker rubriken på dagens förstasida. En metroreporter har ljugit lite för en läkare och därigenom lyckats bli sjukskriven i tre veckor. Budskapet är lika enkelt som uttjatat: ni är simulanter och bluffare, alla ni i arbetsför ålder som går hemma och är sjuka. Eller om inte alla så i alla fall många av er.
Jag ska strax återkomma till Metros artikel, men först en liten historik.
Sjukskrivningsdebatten är relativt ny, som de flesta vet, men vad de flesta inte vet (eller minns) är att vi haft en sjukskrivningstopp i Sverige tidigare - på 80-talet. Men då var det inte fråga om så värst många långtidssjukskrivna, utan snarare ett ganska stort antal som var sjuka lite här och där, någon eller några enstaka dagar i sänder. Efter en sömnlös natt. En morgon när man vaknar snorig och snuvig. En måndag efter en semester. En fredag före en helg när man sökt ledigt för att hälsa på farmor men inte fått det av sin snikne chef. Eller en alldeles vanlig torsdag morgon efter att man haft ett praktgräl med maken/frugan och bara mår skit.
I början av nittiotalet fick vi karensdagen. Nu var det inte bara att sjukskriva sig längre när något inte klaffade, för plötsligt kostade det en hel dagsinkomst. För den som vaknade en morgon med kranen full av snor var det bara att välja mellan att snyta sig och masa sig upp eller att inte få månaden att gå ihop. Det var borgarna som införde karensdagen, och den gick helt i linje med deras människosyn och ideologi ("människor är i grunden ohederliga och måste behandlas därefter") men sossarna röstade också för den i ett anfall av "ansvarsfullhet" och går inte heller fria från skuld. Och visst verkade det funka - sjukskrivningarna minskade kraftigt och den samlade högern slog sig för bröstet. Detta borde vi ha gjort för länge sen, gick tongångarna.
Och sen small bomben, i slutet av 90-talet. Chockade läkare skickade ut den ena larmrapporten efter den andra. Vuxna människor i sina bästa år som såg fullt friska ut som måste skriva lappar till sig själva för att komma ihåg att äta frukost innan de gick hemifrån på morgonen. Människor med tunga, tröttande jobb som låg vakna hela nätterna och lyssnade på sina egna hjärtslag trots att de var helt slutkörda när de gick och lade sig. Människor som plötsligt bröt samman och grät i timtal av minsta banala lilla motgång. "Utbrändhet" blev plötsligt ett begrepp - numera ersatt av "utmattningsdepression", som är samma sak. Ett fenomen som tidigare mest förekommit i världskrigens skyttegravar drabbade nu tusentals unga, friska människor som varken låg i krig eller befann sig i någon annan form av livsfara.
Vi fick helt enkelt betala priset för karensdagen. Säkerhetsventilen var avskaffad. Det fanns ingen utväg kvar för den som mådde lite dåligt, ingen pardon. Bara att knata på tills man gick in i väggen.
Det är där vi befinner oss nu. Och drevet går. Det är än en gång de sjuka själva som är skyldiga. Bl.a. har Försäkringskassan fått i uppgift att fingranska de sjukskrivna och sparka ut dem ur sjukförsäkringssystemet som inte anses sjuka nog - ett uppdrag som man skött med exempellöst godtycke (eller ole-dole-doff-metodik som någon kallade det). Och nu anser sig Metro alltså ha bevisat att det är busenkelt att bluffa sig till en sjukskrivning, genom att låta en reporter ljuga för en slumpmässigt utvald läkare. Ett experiment, ett utfall, en sanning.
Den enda som verkar ha något vettigt att säga i den här soppan är läkarförbundets ordförande, Eva Nilsson Bågenholm. "Vår utgångspunkt måste vara att vi litar på patienten" säger hon, och precis så är det. Hur i helsike skulle läkare och vårdpersonal annars förhålla sig? Ska vi installera lögndetektorer på vårdcentralerna?
Jag skulle vilja förklara en enkel liten sanning för Metro. Håll andan, för här kommer den:
Människans grundinställning är att vara aktiv och göra saker. Om man får välja mellan att antingen sitta hemma och stirra in i väggen eller gå till ett meningsfullt arbete där man får träffa andra människor, allt annat lika, så väljer nästan undantagslöst alla det sistnämnda. Allt annat lika, alltså. Även om du inte tappar inkomst. Förutsatt, naturligtvis, att allting är som det ska, att inte någonting skaver. Låter detta konstigt? Icke desto mindre är det sant. Vi, mänskligheten alltså, har inte tagit oss ända hit från Afrikas savanner genom att sitta på arslet och lyfta sjukpenning.
Varför är vi egentligen så sjuka? Vilka är grundorsakerna? Kan det bero lite grann på att vi lever under ett samhällsskick som bara predikar effektivitet, profit och konsumtion? Kan det hänga ihop med att tempot på alla områden inom arbetslivet skruvats upp dramatiskt de senaste 50-100 åren så att färre och färre människor får uträtta mer och mer? Kan det åtminstone delvis orsakas av att vi de senaste 20-25 åren drabbats av en EU-anpassad högerpolitik där den offentliga sektorn - främst skolan och vården - utarmats till oigenkännlighet? Och kan det ständigt överhängande hotet om arbetslöshet kanske bidra en smula?
Vem som helst med lite bonnförnuft vet att det billigaste sättet att bekämpa ohälsa är genom att förebygga. Och ingenting av ovanstående får oss att må bättre. Tvärtom. Det är kapitalismens själva logik (högre tempo, större effektivitet, vinst till varje pris) som står i skarp konflikt med människans grundläggande behov (en meningsfull tillvaro, trygghet och vila). Enda sättet att vända trenden är att lätta på trycket - avskaffa karensdagen, införa sex timmars arbetsdag med bibehållen lön, och satsa på primärvården så de som mår dåligt får hjälp innan deras liv kraschat fullständigt.
Det är inte ett dugg sjukt att bli sjuk, under de omständigheter som vi lever idag. Tvärtom, det är en fullt frisk reaktion på ett sjukt samhällssystem.
Det enda som är sjukt är Metros journalistik.
"Enkelt att bluffa till sig sjukintyg" skriker rubriken på dagens förstasida. En metroreporter har ljugit lite för en läkare och därigenom lyckats bli sjukskriven i tre veckor. Budskapet är lika enkelt som uttjatat: ni är simulanter och bluffare, alla ni i arbetsför ålder som går hemma och är sjuka. Eller om inte alla så i alla fall många av er.
Jag ska strax återkomma till Metros artikel, men först en liten historik.
Sjukskrivningsdebatten är relativt ny, som de flesta vet, men vad de flesta inte vet (eller minns) är att vi haft en sjukskrivningstopp i Sverige tidigare - på 80-talet. Men då var det inte fråga om så värst många långtidssjukskrivna, utan snarare ett ganska stort antal som var sjuka lite här och där, någon eller några enstaka dagar i sänder. Efter en sömnlös natt. En morgon när man vaknar snorig och snuvig. En måndag efter en semester. En fredag före en helg när man sökt ledigt för att hälsa på farmor men inte fått det av sin snikne chef. Eller en alldeles vanlig torsdag morgon efter att man haft ett praktgräl med maken/frugan och bara mår skit.
I början av nittiotalet fick vi karensdagen. Nu var det inte bara att sjukskriva sig längre när något inte klaffade, för plötsligt kostade det en hel dagsinkomst. För den som vaknade en morgon med kranen full av snor var det bara att välja mellan att snyta sig och masa sig upp eller att inte få månaden att gå ihop. Det var borgarna som införde karensdagen, och den gick helt i linje med deras människosyn och ideologi ("människor är i grunden ohederliga och måste behandlas därefter") men sossarna röstade också för den i ett anfall av "ansvarsfullhet" och går inte heller fria från skuld. Och visst verkade det funka - sjukskrivningarna minskade kraftigt och den samlade högern slog sig för bröstet. Detta borde vi ha gjort för länge sen, gick tongångarna.
Och sen small bomben, i slutet av 90-talet. Chockade läkare skickade ut den ena larmrapporten efter den andra. Vuxna människor i sina bästa år som såg fullt friska ut som måste skriva lappar till sig själva för att komma ihåg att äta frukost innan de gick hemifrån på morgonen. Människor med tunga, tröttande jobb som låg vakna hela nätterna och lyssnade på sina egna hjärtslag trots att de var helt slutkörda när de gick och lade sig. Människor som plötsligt bröt samman och grät i timtal av minsta banala lilla motgång. "Utbrändhet" blev plötsligt ett begrepp - numera ersatt av "utmattningsdepression", som är samma sak. Ett fenomen som tidigare mest förekommit i världskrigens skyttegravar drabbade nu tusentals unga, friska människor som varken låg i krig eller befann sig i någon annan form av livsfara.
Vi fick helt enkelt betala priset för karensdagen. Säkerhetsventilen var avskaffad. Det fanns ingen utväg kvar för den som mådde lite dåligt, ingen pardon. Bara att knata på tills man gick in i väggen.
Det är där vi befinner oss nu. Och drevet går. Det är än en gång de sjuka själva som är skyldiga. Bl.a. har Försäkringskassan fått i uppgift att fingranska de sjukskrivna och sparka ut dem ur sjukförsäkringssystemet som inte anses sjuka nog - ett uppdrag som man skött med exempellöst godtycke (eller ole-dole-doff-metodik som någon kallade det). Och nu anser sig Metro alltså ha bevisat att det är busenkelt att bluffa sig till en sjukskrivning, genom att låta en reporter ljuga för en slumpmässigt utvald läkare. Ett experiment, ett utfall, en sanning.
Den enda som verkar ha något vettigt att säga i den här soppan är läkarförbundets ordförande, Eva Nilsson Bågenholm. "Vår utgångspunkt måste vara att vi litar på patienten" säger hon, och precis så är det. Hur i helsike skulle läkare och vårdpersonal annars förhålla sig? Ska vi installera lögndetektorer på vårdcentralerna?
Jag skulle vilja förklara en enkel liten sanning för Metro. Håll andan, för här kommer den:
Människans grundinställning är att vara aktiv och göra saker. Om man får välja mellan att antingen sitta hemma och stirra in i väggen eller gå till ett meningsfullt arbete där man får träffa andra människor, allt annat lika, så väljer nästan undantagslöst alla det sistnämnda. Allt annat lika, alltså. Även om du inte tappar inkomst. Förutsatt, naturligtvis, att allting är som det ska, att inte någonting skaver. Låter detta konstigt? Icke desto mindre är det sant. Vi, mänskligheten alltså, har inte tagit oss ända hit från Afrikas savanner genom att sitta på arslet och lyfta sjukpenning.
Varför är vi egentligen så sjuka? Vilka är grundorsakerna? Kan det bero lite grann på att vi lever under ett samhällsskick som bara predikar effektivitet, profit och konsumtion? Kan det hänga ihop med att tempot på alla områden inom arbetslivet skruvats upp dramatiskt de senaste 50-100 åren så att färre och färre människor får uträtta mer och mer? Kan det åtminstone delvis orsakas av att vi de senaste 20-25 åren drabbats av en EU-anpassad högerpolitik där den offentliga sektorn - främst skolan och vården - utarmats till oigenkännlighet? Och kan det ständigt överhängande hotet om arbetslöshet kanske bidra en smula?
Vem som helst med lite bonnförnuft vet att det billigaste sättet att bekämpa ohälsa är genom att förebygga. Och ingenting av ovanstående får oss att må bättre. Tvärtom. Det är kapitalismens själva logik (högre tempo, större effektivitet, vinst till varje pris) som står i skarp konflikt med människans grundläggande behov (en meningsfull tillvaro, trygghet och vila). Enda sättet att vända trenden är att lätta på trycket - avskaffa karensdagen, införa sex timmars arbetsdag med bibehållen lön, och satsa på primärvården så de som mår dåligt får hjälp innan deras liv kraschat fullständigt.
Det är inte ett dugg sjukt att bli sjuk, under de omständigheter som vi lever idag. Tvärtom, det är en fullt frisk reaktion på ett sjukt samhällssystem.
Det enda som är sjukt är Metros journalistik.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
