Gårdagens viktigaste nyhet var naturligtvis nobelfesten. Så viktig, att den hamnade på förstasidan till Göteborgsposten. Och trots att jag inte är ett dugg intresserad så kunde jag inte låta bli. Med en lite lätt road fascination var jag tvungen att, till frukostmackan, åtminstone titta på bilderna och läsa bildtexterna. Här är några guldkorn:
På en bild kan man se kronprinsessan Victoria, klädd i svart duchesse och chiffong, i samspråk med medicinpristagaren Mario R Capecchi, som tydligen inte är klädd i något särskilt.
På en annan bild kan man se Filippa Reinfeldt, i volanger, arm i arm med en annan medicinpristagare, Martin J Evans, uppenbarligen inte heller han klädd i något speciellt.
På ännu en bild ser man drottning Silvia i en röd, helplisserad sidenklänning och prinsessan Madeleine i en bordeauxröd sammetsklänning. Det finns inga män på bilden. Bilden bredvid föreställer kungen som räcker över ett ekonomipris till Eric S Maskin. Vad de bägge har på sig vet jag inte, för det stod inte.
Min fascination överlevde på något sätt till efter frukost, och jag plockade till mig ett ex av gratistidningen Punkt Se på väg till jobbet. Här fortsatte orgien:
Ännu en bild på Filippa Reinfeldt, men nu var hon klädd i en lila klänning med strassdetalj och hade håret i en lös uppsättning. Fast hon såg likadan ut som i GP. Hon var arm i arm på sin make statsministern, vars klädsel inte kommenterades. Hur han hade håret nämndes inte heller (men det hade nog i ärlighetens namn även jag överlåtit åt moderaternas partistrateger att förklara).
Drottning Silvia bar däremot även här en röd helplisserad sidenklänning, och även de båda prinsessorna hade samma klädsel som de hade haft i GP. Plus att de hade lite krafs i håret också: en tiara på Madeleine och ett diadem på Victoria.
I Metro såg det liknande ut, men här hade man även betygsatt drottningens och de två prinsessornas klädsel. Kungen och Carl-Philip var också med på bild, men deras klädsel kommenterades och betygsattes konstigt nog inte. Vinnaren var Victoria, som "har snappat upp flera av de stora trenderna i en och samma klänning utan att det blir för mycket". Fascinerande! Synd att man inte får nobelpris för sådant.
Alla pristagare på plats var män. En som däremot av någon anledning inte var där var litteraturpristagaren Doris Lessing. Hon kanske helt enkelt inte hade några helplisserade volanger med matchande tiara att ha på sig.
Eller så misstänkte hon bara att medierapporteringen skulle se ut som den gjorde, och valde att skippa eländet och stanna hemma.
Jag vet inte riktigt vilket som är mest deprimerande. Att det fortfarande är kutym att på årlig basis arrangera ett stort internationellt jippo där alla huvudaktörerna är män och alla kvinnor är dekorationer vars utseende och klädsel måste kommenteras i minsta detalj. Eller att de som står för den totalt intelligensbefriade och oreflekterande rapporteringen nästan utan undantag själva är kvinnor.
Jag borde kanske helt enkelt bara låta bli att läsa. Men då vore jag ju ingen myggjävel.
11 december 2007
08 december 2007
Förra årets arbetare
En liten kuriosabetonad artikel i Göteborgsposten fångade mitt intresse idag. Någon som minns "årets arbetare"? Den årliga utmärkelse som moderaterna ville dela ut till arbetande människor som lyckades leva upp till de moderata idealen? Artikeln handlade om utmärkelsen, och vad som blev av den.
När moderaterna försöker tala om för vanligt folk hur de ska tänka och uppträda så blir resultatet nästan alltid pinsamt eller rent skrämmande. Årets arbetare 2006 var inget undantag från den regeln. Utmärkelsen gick till en 66-årig kvinnlig egenföretagare som hade en blomsterbutik. Priset bestod, förutom en blombukett och ett diplom, av en lunch med arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin. Nu kan man läsa i GP att den lyckliga vinnaren än idag, mer än ett år efteråt, inte fått den celebra lunchen undanstökad. Anledningen är att hon inte haft tid ta sig från Jämtland, där hon bor, till Stockholm. På ett helt år!
Jag tänkte inte sjunka så lågt att jag drar slutsatser om Littorins personliga dragningskraft, utan väljer istället att bara dra politiska växlar på detta.
Moderaternas föreställningar om den idealiska arbetaren går att sammanfatta i tre punkter: 1.) Du ska vara egen företagare. Du ska arbeta ensam med dig själv som chef så att du inte riskerar att hamna i ett socialt sammanhang där du känner dig frestad att bli solidarisk med och mot andra människor. 2.) Du ska fortsätta att arbeta efter pensionsåldern. 3.) Du ska arbeta så hårt och mycket, på så omöjliga tider och med så lite ledigt, att du under ett års tid inte hinner att resa från Jämtland till Stockholm för att luncha med en minister en endaste gång.
Detta är inget ideal, detta är ett skräckexempel! Visst kan somliga fixa att leva på det viset, det finns t.o.m. de som väljer det frivilligt, men som ledstjärna för alla vanliga, hårt arbetande, illa betalda och överstressade människor är detta hyllande av moderata ideal ungefär lika nyttigt som att sätta upp planscher med Kate Moss på en anorexiklinik.
I min värld är "årets arbetare" en man eller kvinna som vägrar jobba övertid så länge han/hon har arbetskamrater som jobbar ofrivillig deltid, som kämpar för kortare arbetsdagar, och som håller stenhårt på sina rättigheter på och utanför arbetsplatsen, kollektivt, i samarbete med andra som är i en liknande situation. På betald arbetstid gör han/hon såklart sitt bästa utifrån förutsättningarna, men resten av tiden tar "årets arbetare" sitt ansvar gentemot sig själv och andra genom att hävda bestämt att man inte alltid måste arbeta som en idiot. Har han/hon för lite pengar kräver han/hon högre lön istället för att jobba mer. Hade min "årets arbetare" hamnat mitt emot Littorin vid lunchbordet hade han/hon antagligen tryckt upp sopptallriken i nyllet på ministern.
Moderaterna, som är bra mycket mer taktiska idag än för tio år sedan, verkar själva ha fattat att hela den här cirkusen med "årets arbetare" bara är pinsam för dem. Det blev bara en utmärkelse. Någon "årets arbetare 2007" kommer inte att utses. Partisekreterare Schlingmann hävdar att det hela var en engångsföreteelse redan från början, vilket får mig att undra varför i helsike man valde att kalla det för "årets arbetare" (det låter definitivt som en återkommande utmärkelse), men visst, det hela avlöper säkert exakt enligt planen. Precis som moderaternas opinionssiffror.
Undrar bara om det är Per Schlingmann eller Sven-Otto Littorin som är "årets idiot 2007"?
När moderaterna försöker tala om för vanligt folk hur de ska tänka och uppträda så blir resultatet nästan alltid pinsamt eller rent skrämmande. Årets arbetare 2006 var inget undantag från den regeln. Utmärkelsen gick till en 66-årig kvinnlig egenföretagare som hade en blomsterbutik. Priset bestod, förutom en blombukett och ett diplom, av en lunch med arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin. Nu kan man läsa i GP att den lyckliga vinnaren än idag, mer än ett år efteråt, inte fått den celebra lunchen undanstökad. Anledningen är att hon inte haft tid ta sig från Jämtland, där hon bor, till Stockholm. På ett helt år!
Jag tänkte inte sjunka så lågt att jag drar slutsatser om Littorins personliga dragningskraft, utan väljer istället att bara dra politiska växlar på detta.
Moderaternas föreställningar om den idealiska arbetaren går att sammanfatta i tre punkter: 1.) Du ska vara egen företagare. Du ska arbeta ensam med dig själv som chef så att du inte riskerar att hamna i ett socialt sammanhang där du känner dig frestad att bli solidarisk med och mot andra människor. 2.) Du ska fortsätta att arbeta efter pensionsåldern. 3.) Du ska arbeta så hårt och mycket, på så omöjliga tider och med så lite ledigt, att du under ett års tid inte hinner att resa från Jämtland till Stockholm för att luncha med en minister en endaste gång.
Detta är inget ideal, detta är ett skräckexempel! Visst kan somliga fixa att leva på det viset, det finns t.o.m. de som väljer det frivilligt, men som ledstjärna för alla vanliga, hårt arbetande, illa betalda och överstressade människor är detta hyllande av moderata ideal ungefär lika nyttigt som att sätta upp planscher med Kate Moss på en anorexiklinik.
I min värld är "årets arbetare" en man eller kvinna som vägrar jobba övertid så länge han/hon har arbetskamrater som jobbar ofrivillig deltid, som kämpar för kortare arbetsdagar, och som håller stenhårt på sina rättigheter på och utanför arbetsplatsen, kollektivt, i samarbete med andra som är i en liknande situation. På betald arbetstid gör han/hon såklart sitt bästa utifrån förutsättningarna, men resten av tiden tar "årets arbetare" sitt ansvar gentemot sig själv och andra genom att hävda bestämt att man inte alltid måste arbeta som en idiot. Har han/hon för lite pengar kräver han/hon högre lön istället för att jobba mer. Hade min "årets arbetare" hamnat mitt emot Littorin vid lunchbordet hade han/hon antagligen tryckt upp sopptallriken i nyllet på ministern.
Moderaterna, som är bra mycket mer taktiska idag än för tio år sedan, verkar själva ha fattat att hela den här cirkusen med "årets arbetare" bara är pinsam för dem. Det blev bara en utmärkelse. Någon "årets arbetare 2007" kommer inte att utses. Partisekreterare Schlingmann hävdar att det hela var en engångsföreteelse redan från början, vilket får mig att undra varför i helsike man valde att kalla det för "årets arbetare" (det låter definitivt som en återkommande utmärkelse), men visst, det hela avlöper säkert exakt enligt planen. Precis som moderaternas opinionssiffror.
Undrar bara om det är Per Schlingmann eller Sven-Otto Littorin som är "årets idiot 2007"?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
