Gårdagens viktigaste nyhet var naturligtvis nobelfesten. Så viktig, att den hamnade på förstasidan till Göteborgsposten. Och trots att jag inte är ett dugg intresserad så kunde jag inte låta bli. Med en lite lätt road fascination var jag tvungen att, till frukostmackan, åtminstone titta på bilderna och läsa bildtexterna. Här är några guldkorn:
På en bild kan man se kronprinsessan Victoria, klädd i svart duchesse och chiffong, i samspråk med medicinpristagaren Mario R Capecchi, som tydligen inte är klädd i något särskilt.
På en annan bild kan man se Filippa Reinfeldt, i volanger, arm i arm med en annan medicinpristagare, Martin J Evans, uppenbarligen inte heller han klädd i något speciellt.
På ännu en bild ser man drottning Silvia i en röd, helplisserad sidenklänning och prinsessan Madeleine i en bordeauxröd sammetsklänning. Det finns inga män på bilden. Bilden bredvid föreställer kungen som räcker över ett ekonomipris till Eric S Maskin. Vad de bägge har på sig vet jag inte, för det stod inte.
Min fascination överlevde på något sätt till efter frukost, och jag plockade till mig ett ex av gratistidningen Punkt Se på väg till jobbet. Här fortsatte orgien:
Ännu en bild på Filippa Reinfeldt, men nu var hon klädd i en lila klänning med strassdetalj och hade håret i en lös uppsättning. Fast hon såg likadan ut som i GP. Hon var arm i arm på sin make statsministern, vars klädsel inte kommenterades. Hur han hade håret nämndes inte heller (men det hade nog i ärlighetens namn även jag överlåtit åt moderaternas partistrateger att förklara).
Drottning Silvia bar däremot även här en röd helplisserad sidenklänning, och även de båda prinsessorna hade samma klädsel som de hade haft i GP. Plus att de hade lite krafs i håret också: en tiara på Madeleine och ett diadem på Victoria.
I Metro såg det liknande ut, men här hade man även betygsatt drottningens och de två prinsessornas klädsel. Kungen och Carl-Philip var också med på bild, men deras klädsel kommenterades och betygsattes konstigt nog inte. Vinnaren var Victoria, som "har snappat upp flera av de stora trenderna i en och samma klänning utan att det blir för mycket". Fascinerande! Synd att man inte får nobelpris för sådant.
Alla pristagare på plats var män. En som däremot av någon anledning inte var där var litteraturpristagaren Doris Lessing. Hon kanske helt enkelt inte hade några helplisserade volanger med matchande tiara att ha på sig.
Eller så misstänkte hon bara att medierapporteringen skulle se ut som den gjorde, och valde att skippa eländet och stanna hemma.
Jag vet inte riktigt vilket som är mest deprimerande. Att det fortfarande är kutym att på årlig basis arrangera ett stort internationellt jippo där alla huvudaktörerna är män och alla kvinnor är dekorationer vars utseende och klädsel måste kommenteras i minsta detalj. Eller att de som står för den totalt intelligensbefriade och oreflekterande rapporteringen nästan utan undantag själva är kvinnor.
Jag borde kanske helt enkelt bara låta bli att läsa. Men då vore jag ju ingen myggjävel.
11 december 2007
08 december 2007
Förra årets arbetare
En liten kuriosabetonad artikel i Göteborgsposten fångade mitt intresse idag. Någon som minns "årets arbetare"? Den årliga utmärkelse som moderaterna ville dela ut till arbetande människor som lyckades leva upp till de moderata idealen? Artikeln handlade om utmärkelsen, och vad som blev av den.
När moderaterna försöker tala om för vanligt folk hur de ska tänka och uppträda så blir resultatet nästan alltid pinsamt eller rent skrämmande. Årets arbetare 2006 var inget undantag från den regeln. Utmärkelsen gick till en 66-årig kvinnlig egenföretagare som hade en blomsterbutik. Priset bestod, förutom en blombukett och ett diplom, av en lunch med arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin. Nu kan man läsa i GP att den lyckliga vinnaren än idag, mer än ett år efteråt, inte fått den celebra lunchen undanstökad. Anledningen är att hon inte haft tid ta sig från Jämtland, där hon bor, till Stockholm. På ett helt år!
Jag tänkte inte sjunka så lågt att jag drar slutsatser om Littorins personliga dragningskraft, utan väljer istället att bara dra politiska växlar på detta.
Moderaternas föreställningar om den idealiska arbetaren går att sammanfatta i tre punkter: 1.) Du ska vara egen företagare. Du ska arbeta ensam med dig själv som chef så att du inte riskerar att hamna i ett socialt sammanhang där du känner dig frestad att bli solidarisk med och mot andra människor. 2.) Du ska fortsätta att arbeta efter pensionsåldern. 3.) Du ska arbeta så hårt och mycket, på så omöjliga tider och med så lite ledigt, att du under ett års tid inte hinner att resa från Jämtland till Stockholm för att luncha med en minister en endaste gång.
Detta är inget ideal, detta är ett skräckexempel! Visst kan somliga fixa att leva på det viset, det finns t.o.m. de som väljer det frivilligt, men som ledstjärna för alla vanliga, hårt arbetande, illa betalda och överstressade människor är detta hyllande av moderata ideal ungefär lika nyttigt som att sätta upp planscher med Kate Moss på en anorexiklinik.
I min värld är "årets arbetare" en man eller kvinna som vägrar jobba övertid så länge han/hon har arbetskamrater som jobbar ofrivillig deltid, som kämpar för kortare arbetsdagar, och som håller stenhårt på sina rättigheter på och utanför arbetsplatsen, kollektivt, i samarbete med andra som är i en liknande situation. På betald arbetstid gör han/hon såklart sitt bästa utifrån förutsättningarna, men resten av tiden tar "årets arbetare" sitt ansvar gentemot sig själv och andra genom att hävda bestämt att man inte alltid måste arbeta som en idiot. Har han/hon för lite pengar kräver han/hon högre lön istället för att jobba mer. Hade min "årets arbetare" hamnat mitt emot Littorin vid lunchbordet hade han/hon antagligen tryckt upp sopptallriken i nyllet på ministern.
Moderaterna, som är bra mycket mer taktiska idag än för tio år sedan, verkar själva ha fattat att hela den här cirkusen med "årets arbetare" bara är pinsam för dem. Det blev bara en utmärkelse. Någon "årets arbetare 2007" kommer inte att utses. Partisekreterare Schlingmann hävdar att det hela var en engångsföreteelse redan från början, vilket får mig att undra varför i helsike man valde att kalla det för "årets arbetare" (det låter definitivt som en återkommande utmärkelse), men visst, det hela avlöper säkert exakt enligt planen. Precis som moderaternas opinionssiffror.
Undrar bara om det är Per Schlingmann eller Sven-Otto Littorin som är "årets idiot 2007"?
När moderaterna försöker tala om för vanligt folk hur de ska tänka och uppträda så blir resultatet nästan alltid pinsamt eller rent skrämmande. Årets arbetare 2006 var inget undantag från den regeln. Utmärkelsen gick till en 66-årig kvinnlig egenföretagare som hade en blomsterbutik. Priset bestod, förutom en blombukett och ett diplom, av en lunch med arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin. Nu kan man läsa i GP att den lyckliga vinnaren än idag, mer än ett år efteråt, inte fått den celebra lunchen undanstökad. Anledningen är att hon inte haft tid ta sig från Jämtland, där hon bor, till Stockholm. På ett helt år!
Jag tänkte inte sjunka så lågt att jag drar slutsatser om Littorins personliga dragningskraft, utan väljer istället att bara dra politiska växlar på detta.
Moderaternas föreställningar om den idealiska arbetaren går att sammanfatta i tre punkter: 1.) Du ska vara egen företagare. Du ska arbeta ensam med dig själv som chef så att du inte riskerar att hamna i ett socialt sammanhang där du känner dig frestad att bli solidarisk med och mot andra människor. 2.) Du ska fortsätta att arbeta efter pensionsåldern. 3.) Du ska arbeta så hårt och mycket, på så omöjliga tider och med så lite ledigt, att du under ett års tid inte hinner att resa från Jämtland till Stockholm för att luncha med en minister en endaste gång.
Detta är inget ideal, detta är ett skräckexempel! Visst kan somliga fixa att leva på det viset, det finns t.o.m. de som väljer det frivilligt, men som ledstjärna för alla vanliga, hårt arbetande, illa betalda och överstressade människor är detta hyllande av moderata ideal ungefär lika nyttigt som att sätta upp planscher med Kate Moss på en anorexiklinik.
I min värld är "årets arbetare" en man eller kvinna som vägrar jobba övertid så länge han/hon har arbetskamrater som jobbar ofrivillig deltid, som kämpar för kortare arbetsdagar, och som håller stenhårt på sina rättigheter på och utanför arbetsplatsen, kollektivt, i samarbete med andra som är i en liknande situation. På betald arbetstid gör han/hon såklart sitt bästa utifrån förutsättningarna, men resten av tiden tar "årets arbetare" sitt ansvar gentemot sig själv och andra genom att hävda bestämt att man inte alltid måste arbeta som en idiot. Har han/hon för lite pengar kräver han/hon högre lön istället för att jobba mer. Hade min "årets arbetare" hamnat mitt emot Littorin vid lunchbordet hade han/hon antagligen tryckt upp sopptallriken i nyllet på ministern.
Moderaterna, som är bra mycket mer taktiska idag än för tio år sedan, verkar själva ha fattat att hela den här cirkusen med "årets arbetare" bara är pinsam för dem. Det blev bara en utmärkelse. Någon "årets arbetare 2007" kommer inte att utses. Partisekreterare Schlingmann hävdar att det hela var en engångsföreteelse redan från början, vilket får mig att undra varför i helsike man valde att kalla det för "årets arbetare" (det låter definitivt som en återkommande utmärkelse), men visst, det hela avlöper säkert exakt enligt planen. Precis som moderaternas opinionssiffror.
Undrar bara om det är Per Schlingmann eller Sven-Otto Littorin som är "årets idiot 2007"?
23 maj 2007
Den älskvärde mördaren
Han var belevad, charmig och älskvärd, det var alla som träffade honom överens om. Särskilt kvinnorna tyckte om hans omtänksamhet och hans sunda och renliga vanor. Han var en kärleksfull husse till en schäferhund och han älskade små barn och gullade med dem så ofta han fick chansen. De barn som träffade honom de gånger han var ute på promenad kallade honom för "Farbror Wolfi" och fick ofta både vänliga ord och lite godis på vägen. Han var dessutom estetiskt lagd och tyckte om både konst och arkitektur.
Visst låter detta som en trevlig person? Men det var det inte. Det var nämligen Adolf Hitler jag beskrev.
Nu har vår statsminister i förra veckan äntligen fått träffa sin idol George W Bush och han snålar inte med de vänliga orden. Bush har "en enorm närvaro, breda kunskaper och ett väldigt engagemang". Han är dessutom "väldigt jovialisk".
Att han är en krigsförbrytare är uppenbarligen av underordnat intresse.
Jag kan inte låta bli att stillsamt spekulera i hur Reinfeldt hade resonerat om han hade levt och verkat på 30-talet. Hade han sett lika förtjust ut om han satt där bredvid den tidens störste internationelle skurk, som en ärad gäst?
(Sen är det en annan sak att Reinfeldts dåtida partikamrater var så förtjusta i Hitler att bl.a. deras ungdomsförbund mangrant bröt sig ur och förklarade sig nazistiskt. Men det är, som sagt, en annan historia.)
Visst låter detta som en trevlig person? Men det var det inte. Det var nämligen Adolf Hitler jag beskrev.
Nu har vår statsminister i förra veckan äntligen fått träffa sin idol George W Bush och han snålar inte med de vänliga orden. Bush har "en enorm närvaro, breda kunskaper och ett väldigt engagemang". Han är dessutom "väldigt jovialisk".
Att han är en krigsförbrytare är uppenbarligen av underordnat intresse.
Jag kan inte låta bli att stillsamt spekulera i hur Reinfeldt hade resonerat om han hade levt och verkat på 30-talet. Hade han sett lika förtjust ut om han satt där bredvid den tidens störste internationelle skurk, som en ärad gäst?
(Sen är det en annan sak att Reinfeldts dåtida partikamrater var så förtjusta i Hitler att bl.a. deras ungdomsförbund mangrant bröt sig ur och förklarade sig nazistiskt. Men det är, som sagt, en annan historia.)
07 maj 2007
Finsk EU-blues
Jag hittade en artikel i Göteborgsposten, som var så oansenligt placerad att jag antagligen inte alls hade sett den utan bara bläddrat förbi om jag inte hade råkat spilla chilisås på den.
Den handlade om en skyddsingenjör på den finska bilprovningen. Han hade slagit larm om en maskin, tillverkad i Italien, som de finska bilbesiktningsmännen använde för att lyfta bilarna som de skulle besiktiga. Den var farlig, ansåg skyddsingenjören. På vilket sätt den var det förtäljde inte GP, men ingenjören slog hur som helst larm.
Problemet var bara att lyftanordningen hade blivit typgodkänd enligt ett EU-direktiv, och det vet vi ju att EU vill oss alla väl.
Finnens arbetsgivare, den finska staten, tyckte inte alls om att han bråkade, och försökte tysta honom. Men han framhärdade: maskinen var farlig. När ingen av hans chefer ville lyssna på honom gick han till slut till media, med resultat att han miste jobbet och blev omplacerad.
Hela affären gick till slut upp i EU-domstolen, i vad man skulle kunna tro var ett viktigt arbetsrättsmål. Är det verkligen tillåtet att sparka eller förflytta en anställd som försöker påpeka faror på en arbetsplats? Och EU-domstolen dömde.
Domen? För säkerhets skull dömde EU-rätten båda parter som skyldiga. Skyldiga till brott mot EU:s princip om fri rörlighet för varor! Ingenjören för att han hade mage att anmärka på en apparat tillverkad i Italien. Och hans arbetsgivare för att de inte lyckades tysta honom. "Domstolen anser att han var statens företrädare och att han försökte hindra den italienska tillverkaren att få tillgång till den finska marknaden", skriver GP.
Så kan det gå om man är medlem i en europeisk union för storföretag, där människan är en förbrukningsvara.
Den handlade om en skyddsingenjör på den finska bilprovningen. Han hade slagit larm om en maskin, tillverkad i Italien, som de finska bilbesiktningsmännen använde för att lyfta bilarna som de skulle besiktiga. Den var farlig, ansåg skyddsingenjören. På vilket sätt den var det förtäljde inte GP, men ingenjören slog hur som helst larm.
Problemet var bara att lyftanordningen hade blivit typgodkänd enligt ett EU-direktiv, och det vet vi ju att EU vill oss alla väl.
Finnens arbetsgivare, den finska staten, tyckte inte alls om att han bråkade, och försökte tysta honom. Men han framhärdade: maskinen var farlig. När ingen av hans chefer ville lyssna på honom gick han till slut till media, med resultat att han miste jobbet och blev omplacerad.
Hela affären gick till slut upp i EU-domstolen, i vad man skulle kunna tro var ett viktigt arbetsrättsmål. Är det verkligen tillåtet att sparka eller förflytta en anställd som försöker påpeka faror på en arbetsplats? Och EU-domstolen dömde.
Domen? För säkerhets skull dömde EU-rätten båda parter som skyldiga. Skyldiga till brott mot EU:s princip om fri rörlighet för varor! Ingenjören för att han hade mage att anmärka på en apparat tillverkad i Italien. Och hans arbetsgivare för att de inte lyckades tysta honom. "Domstolen anser att han var statens företrädare och att han försökte hindra den italienska tillverkaren att få tillgång till den finska marknaden", skriver GP.
Så kan det gå om man är medlem i en europeisk union för storföretag, där människan är en förbrukningsvara.
Puckovänstern
Så här någon vecka in på maj kan det vara lägligt att utdela april månads stora puckopris. Vänsterpartisten Josefin Brink fäller i Göteborgsposten den 30:e april en replik som i en enda mening lyckas sammanfatta den svenska vänsterns största problem av år 2007: att vi har så kassa vänner att vi knappast behöver våra fiender.
"Vår åsikt är att Sverige inte bör vara med i EU, men vi har aldrig krävt att vi ska gå ur."
Mjähääää förlåt att vi finns, liksom.
Sossarna har ideologiskt tagit livet av sig själva för länge sedan. När de har makten för de en högerpolitik som de försöker smeta rött smink på för att det ska verka vänster. Ungefär halva Telia, vår gemensamma egendom, sålde de ut, och kallade det för en "folkaktie" därför att några futtiga procent av svenska folket hade blivit ägare till det som tidigare ägts av alla. Sosseprivatisering light - och nu försöker de verka trovärdiga när de protesterar mot högerregeringens planer på att privatisera ännu mer av det som är vårt. Hemskt ledsen, men ni blåste mig inte förra gången heller.
Och så har vi vänsterpartiet, som hänger på sossarna hela tiden som en ängslig skugga, och ständigt lägger sig ett halvt snäpp till vänster. De röstade för privatiseringen av Telia, förra gången det begav sig, trots att det gemensamma ägandet står i deras partiprogram. De är emot EU, men vill inte gå ur.
"Vår åsikt är att Sverige inte bör vara med i EU, men vi har aldrig krävt att vi ska gå ur."
"Vi är emot kriget i Irak men vill inte att USA ska dra sig tillbaka."
"Vi är emot privatiseringar men tänker för den sakens skull inte rösta emot."
"Vi är för sex timmars arbetsdag, fast kanske inte så mycket att vi tänker kräva det nån gång snart."
Har ni någonsin undrat över varför ni hela tiden närmar er fyraprocentsspärren? Det finns sex andra partier i riksdagen som är bättre än er på att vara liberala. Fuck that shit.
Josefin Brink lanseras i Göteborgsposten som "knallröd". I deras ögon är hon säkert det. I mina är hon enbart patetisk.
Försök igen. Du kommer att få min respekt den dag du skaffar dig en ryggrad.
Jag drömmer ibland om ett Sverige utan S och V, där vi som tillhör vänstern har rensat våra skallar från deras skitsnack och börjat tänka fritt igen. Då kommer vi att börja gå framåt.
12 april 2007
Samma Gamla Moderaterna
Det är alltid lika roligt att få sina nidbilder bekräftade. Moderaten Carl-Axel Roslund strider just nu i Malmö kommun för att förbjuda tiggeri på allmän plats, enligt en artikel i Aftonbladet.
Det hjälper liksom inte hur snäll och rar Reinfeldt ser ut när han låtit sminka upp sig för TV-kamerorna. Moderaterna är inte Det Nya Arbetarpartiet, de är och förblir Samma Gamla Moderaterna. Partiet som företräder den överklass som intill sista blodsdroppen vill försvara sina privilegier - men som absolut inte tänker kliva över, eller, gud förbjude, ta en omväg runt, privilegiesamhällets förlorare när dessa råkar bli liggande i rännstenen.
"Vi har ett socialt skyddsnät som är tillräckligt", säger Roslund. Tillräckligt? För vem då? 5000 kronor i månaden för en sjukpensionär? 80 procent av en skitlön för en undersköterska som knäcker ryggen eller blir utbränd? Är det "tillräckligt"?
Fast Carl-Axel Roslund brukar väl knappast spela golf och basta ihop med några sådana människor, förstås.
Om jag plötsligt skulle bli befodrad till allsmäktig gud skulle jag inte slå Roslund med en ljungande blixt, fördriva honom till Egypten eller ens drabba honom med en svärm gräshoppor. Nej, jag skulle bara döma honom till att överleva resten av sitt liv på en "tillräcklig" summa pengar.
Och slänga honom i fängelse om han försökte tigga för att dryga ut sin kassa.
Det hjälper liksom inte hur snäll och rar Reinfeldt ser ut när han låtit sminka upp sig för TV-kamerorna. Moderaterna är inte Det Nya Arbetarpartiet, de är och förblir Samma Gamla Moderaterna. Partiet som företräder den överklass som intill sista blodsdroppen vill försvara sina privilegier - men som absolut inte tänker kliva över, eller, gud förbjude, ta en omväg runt, privilegiesamhällets förlorare när dessa råkar bli liggande i rännstenen.
"Vi har ett socialt skyddsnät som är tillräckligt", säger Roslund. Tillräckligt? För vem då? 5000 kronor i månaden för en sjukpensionär? 80 procent av en skitlön för en undersköterska som knäcker ryggen eller blir utbränd? Är det "tillräckligt"?
Fast Carl-Axel Roslund brukar väl knappast spela golf och basta ihop med några sådana människor, förstås.
Om jag plötsligt skulle bli befodrad till allsmäktig gud skulle jag inte slå Roslund med en ljungande blixt, fördriva honom till Egypten eller ens drabba honom med en svärm gräshoppor. Nej, jag skulle bara döma honom till att överleva resten av sitt liv på en "tillräcklig" summa pengar.
Och slänga honom i fängelse om han försökte tigga för att dryga ut sin kassa.
10 april 2007
Cirkeln är sluten
Det var oroliga dagar i Ryssland 1991, efter Sovjetunionens fall. Ett helt folk tvingades plötsligt att över en natt lära sig hur en marknadsekonomi fungerade. Det sägs bland annat att vissa extra förslagna människor ska ha smugit ut på nätterna och grävt upp koppartråd ur telefonledningar i marken och sålt på råvarubörsen. En beundransvärd gnosjöanda! Så blev statlig egendom privat.
Några av dessa fenomen av kapitalistisk framåtanda har med tiden blivit snuskigt rika, och kallas idag för "oligarker" (efter det grekiska ordet "oligarki" som betyder fåmannavälde). Och nu är det dags att låta statlig egendom bli privat igen. Fast i Sverige.
I en artikel som fanns i GP för ett tag sedan berättas det att en av dessa oligarker, en man vid namn Michail Fridman, visat sig intresserad av att köpa in sig i Telia nu när borgarna tänker kränga av vår gemensamma egendom.
Undrar just vad Telia skulle kunna hitta på i Fridmans ägo? Kanske tjäna sig en hacka på att lägga telefonledningar i Ryssland?
Några av dessa fenomen av kapitalistisk framåtanda har med tiden blivit snuskigt rika, och kallas idag för "oligarker" (efter det grekiska ordet "oligarki" som betyder fåmannavälde). Och nu är det dags att låta statlig egendom bli privat igen. Fast i Sverige.
I en artikel som fanns i GP för ett tag sedan berättas det att en av dessa oligarker, en man vid namn Michail Fridman, visat sig intresserad av att köpa in sig i Telia nu när borgarna tänker kränga av vår gemensamma egendom.
Undrar just vad Telia skulle kunna hitta på i Fridmans ägo? Kanske tjäna sig en hacka på att lägga telefonledningar i Ryssland?
Sjuk journalistik
Så var det dags att börja hacka på de sjukskrivna igen. Ett tag var det ju de arbetslösa som var samhällets fiende nr 1, men dessa har nu fått på pälsen av vår högerregering, och nu är det alltså de sjukskrivnas tur. Fast det är Metro som står för hackandet denna gången.
"Enkelt att bluffa till sig sjukintyg" skriker rubriken på dagens förstasida. En metroreporter har ljugit lite för en läkare och därigenom lyckats bli sjukskriven i tre veckor. Budskapet är lika enkelt som uttjatat: ni är simulanter och bluffare, alla ni i arbetsför ålder som går hemma och är sjuka. Eller om inte alla så i alla fall många av er.
Jag ska strax återkomma till Metros artikel, men först en liten historik.
Sjukskrivningsdebatten är relativt ny, som de flesta vet, men vad de flesta inte vet (eller minns) är att vi haft en sjukskrivningstopp i Sverige tidigare - på 80-talet. Men då var det inte fråga om så värst många långtidssjukskrivna, utan snarare ett ganska stort antal som var sjuka lite här och där, någon eller några enstaka dagar i sänder. Efter en sömnlös natt. En morgon när man vaknar snorig och snuvig. En måndag efter en semester. En fredag före en helg när man sökt ledigt för att hälsa på farmor men inte fått det av sin snikne chef. Eller en alldeles vanlig torsdag morgon efter att man haft ett praktgräl med maken/frugan och bara mår skit.
I början av nittiotalet fick vi karensdagen. Nu var det inte bara att sjukskriva sig längre när något inte klaffade, för plötsligt kostade det en hel dagsinkomst. För den som vaknade en morgon med kranen full av snor var det bara att välja mellan att snyta sig och masa sig upp eller att inte få månaden att gå ihop. Det var borgarna som införde karensdagen, och den gick helt i linje med deras människosyn och ideologi ("människor är i grunden ohederliga och måste behandlas därefter") men sossarna röstade också för den i ett anfall av "ansvarsfullhet" och går inte heller fria från skuld. Och visst verkade det funka - sjukskrivningarna minskade kraftigt och den samlade högern slog sig för bröstet. Detta borde vi ha gjort för länge sen, gick tongångarna.
Och sen small bomben, i slutet av 90-talet. Chockade läkare skickade ut den ena larmrapporten efter den andra. Vuxna människor i sina bästa år som såg fullt friska ut som måste skriva lappar till sig själva för att komma ihåg att äta frukost innan de gick hemifrån på morgonen. Människor med tunga, tröttande jobb som låg vakna hela nätterna och lyssnade på sina egna hjärtslag trots att de var helt slutkörda när de gick och lade sig. Människor som plötsligt bröt samman och grät i timtal av minsta banala lilla motgång. "Utbrändhet" blev plötsligt ett begrepp - numera ersatt av "utmattningsdepression", som är samma sak. Ett fenomen som tidigare mest förekommit i världskrigens skyttegravar drabbade nu tusentals unga, friska människor som varken låg i krig eller befann sig i någon annan form av livsfara.
Vi fick helt enkelt betala priset för karensdagen. Säkerhetsventilen var avskaffad. Det fanns ingen utväg kvar för den som mådde lite dåligt, ingen pardon. Bara att knata på tills man gick in i väggen.
Det är där vi befinner oss nu. Och drevet går. Det är än en gång de sjuka själva som är skyldiga. Bl.a. har Försäkringskassan fått i uppgift att fingranska de sjukskrivna och sparka ut dem ur sjukförsäkringssystemet som inte anses sjuka nog - ett uppdrag som man skött med exempellöst godtycke (eller ole-dole-doff-metodik som någon kallade det). Och nu anser sig Metro alltså ha bevisat att det är busenkelt att bluffa sig till en sjukskrivning, genom att låta en reporter ljuga för en slumpmässigt utvald läkare. Ett experiment, ett utfall, en sanning.
Den enda som verkar ha något vettigt att säga i den här soppan är läkarförbundets ordförande, Eva Nilsson Bågenholm. "Vår utgångspunkt måste vara att vi litar på patienten" säger hon, och precis så är det. Hur i helsike skulle läkare och vårdpersonal annars förhålla sig? Ska vi installera lögndetektorer på vårdcentralerna?
Jag skulle vilja förklara en enkel liten sanning för Metro. Håll andan, för här kommer den:
Människans grundinställning är att vara aktiv och göra saker. Om man får välja mellan att antingen sitta hemma och stirra in i väggen eller gå till ett meningsfullt arbete där man får träffa andra människor, allt annat lika, så väljer nästan undantagslöst alla det sistnämnda. Allt annat lika, alltså. Även om du inte tappar inkomst. Förutsatt, naturligtvis, att allting är som det ska, att inte någonting skaver. Låter detta konstigt? Icke desto mindre är det sant. Vi, mänskligheten alltså, har inte tagit oss ända hit från Afrikas savanner genom att sitta på arslet och lyfta sjukpenning.
Varför är vi egentligen så sjuka? Vilka är grundorsakerna? Kan det bero lite grann på att vi lever under ett samhällsskick som bara predikar effektivitet, profit och konsumtion? Kan det hänga ihop med att tempot på alla områden inom arbetslivet skruvats upp dramatiskt de senaste 50-100 åren så att färre och färre människor får uträtta mer och mer? Kan det åtminstone delvis orsakas av att vi de senaste 20-25 åren drabbats av en EU-anpassad högerpolitik där den offentliga sektorn - främst skolan och vården - utarmats till oigenkännlighet? Och kan det ständigt överhängande hotet om arbetslöshet kanske bidra en smula?
Vem som helst med lite bonnförnuft vet att det billigaste sättet att bekämpa ohälsa är genom att förebygga. Och ingenting av ovanstående får oss att må bättre. Tvärtom. Det är kapitalismens själva logik (högre tempo, större effektivitet, vinst till varje pris) som står i skarp konflikt med människans grundläggande behov (en meningsfull tillvaro, trygghet och vila). Enda sättet att vända trenden är att lätta på trycket - avskaffa karensdagen, införa sex timmars arbetsdag med bibehållen lön, och satsa på primärvården så de som mår dåligt får hjälp innan deras liv kraschat fullständigt.
Det är inte ett dugg sjukt att bli sjuk, under de omständigheter som vi lever idag. Tvärtom, det är en fullt frisk reaktion på ett sjukt samhällssystem.
Det enda som är sjukt är Metros journalistik.
"Enkelt att bluffa till sig sjukintyg" skriker rubriken på dagens förstasida. En metroreporter har ljugit lite för en läkare och därigenom lyckats bli sjukskriven i tre veckor. Budskapet är lika enkelt som uttjatat: ni är simulanter och bluffare, alla ni i arbetsför ålder som går hemma och är sjuka. Eller om inte alla så i alla fall många av er.
Jag ska strax återkomma till Metros artikel, men först en liten historik.
Sjukskrivningsdebatten är relativt ny, som de flesta vet, men vad de flesta inte vet (eller minns) är att vi haft en sjukskrivningstopp i Sverige tidigare - på 80-talet. Men då var det inte fråga om så värst många långtidssjukskrivna, utan snarare ett ganska stort antal som var sjuka lite här och där, någon eller några enstaka dagar i sänder. Efter en sömnlös natt. En morgon när man vaknar snorig och snuvig. En måndag efter en semester. En fredag före en helg när man sökt ledigt för att hälsa på farmor men inte fått det av sin snikne chef. Eller en alldeles vanlig torsdag morgon efter att man haft ett praktgräl med maken/frugan och bara mår skit.
I början av nittiotalet fick vi karensdagen. Nu var det inte bara att sjukskriva sig längre när något inte klaffade, för plötsligt kostade det en hel dagsinkomst. För den som vaknade en morgon med kranen full av snor var det bara att välja mellan att snyta sig och masa sig upp eller att inte få månaden att gå ihop. Det var borgarna som införde karensdagen, och den gick helt i linje med deras människosyn och ideologi ("människor är i grunden ohederliga och måste behandlas därefter") men sossarna röstade också för den i ett anfall av "ansvarsfullhet" och går inte heller fria från skuld. Och visst verkade det funka - sjukskrivningarna minskade kraftigt och den samlade högern slog sig för bröstet. Detta borde vi ha gjort för länge sen, gick tongångarna.
Och sen small bomben, i slutet av 90-talet. Chockade läkare skickade ut den ena larmrapporten efter den andra. Vuxna människor i sina bästa år som såg fullt friska ut som måste skriva lappar till sig själva för att komma ihåg att äta frukost innan de gick hemifrån på morgonen. Människor med tunga, tröttande jobb som låg vakna hela nätterna och lyssnade på sina egna hjärtslag trots att de var helt slutkörda när de gick och lade sig. Människor som plötsligt bröt samman och grät i timtal av minsta banala lilla motgång. "Utbrändhet" blev plötsligt ett begrepp - numera ersatt av "utmattningsdepression", som är samma sak. Ett fenomen som tidigare mest förekommit i världskrigens skyttegravar drabbade nu tusentals unga, friska människor som varken låg i krig eller befann sig i någon annan form av livsfara.
Vi fick helt enkelt betala priset för karensdagen. Säkerhetsventilen var avskaffad. Det fanns ingen utväg kvar för den som mådde lite dåligt, ingen pardon. Bara att knata på tills man gick in i väggen.
Det är där vi befinner oss nu. Och drevet går. Det är än en gång de sjuka själva som är skyldiga. Bl.a. har Försäkringskassan fått i uppgift att fingranska de sjukskrivna och sparka ut dem ur sjukförsäkringssystemet som inte anses sjuka nog - ett uppdrag som man skött med exempellöst godtycke (eller ole-dole-doff-metodik som någon kallade det). Och nu anser sig Metro alltså ha bevisat att det är busenkelt att bluffa sig till en sjukskrivning, genom att låta en reporter ljuga för en slumpmässigt utvald läkare. Ett experiment, ett utfall, en sanning.
Den enda som verkar ha något vettigt att säga i den här soppan är läkarförbundets ordförande, Eva Nilsson Bågenholm. "Vår utgångspunkt måste vara att vi litar på patienten" säger hon, och precis så är det. Hur i helsike skulle läkare och vårdpersonal annars förhålla sig? Ska vi installera lögndetektorer på vårdcentralerna?
Jag skulle vilja förklara en enkel liten sanning för Metro. Håll andan, för här kommer den:
Människans grundinställning är att vara aktiv och göra saker. Om man får välja mellan att antingen sitta hemma och stirra in i väggen eller gå till ett meningsfullt arbete där man får träffa andra människor, allt annat lika, så väljer nästan undantagslöst alla det sistnämnda. Allt annat lika, alltså. Även om du inte tappar inkomst. Förutsatt, naturligtvis, att allting är som det ska, att inte någonting skaver. Låter detta konstigt? Icke desto mindre är det sant. Vi, mänskligheten alltså, har inte tagit oss ända hit från Afrikas savanner genom att sitta på arslet och lyfta sjukpenning.
Varför är vi egentligen så sjuka? Vilka är grundorsakerna? Kan det bero lite grann på att vi lever under ett samhällsskick som bara predikar effektivitet, profit och konsumtion? Kan det hänga ihop med att tempot på alla områden inom arbetslivet skruvats upp dramatiskt de senaste 50-100 åren så att färre och färre människor får uträtta mer och mer? Kan det åtminstone delvis orsakas av att vi de senaste 20-25 åren drabbats av en EU-anpassad högerpolitik där den offentliga sektorn - främst skolan och vården - utarmats till oigenkännlighet? Och kan det ständigt överhängande hotet om arbetslöshet kanske bidra en smula?
Vem som helst med lite bonnförnuft vet att det billigaste sättet att bekämpa ohälsa är genom att förebygga. Och ingenting av ovanstående får oss att må bättre. Tvärtom. Det är kapitalismens själva logik (högre tempo, större effektivitet, vinst till varje pris) som står i skarp konflikt med människans grundläggande behov (en meningsfull tillvaro, trygghet och vila). Enda sättet att vända trenden är att lätta på trycket - avskaffa karensdagen, införa sex timmars arbetsdag med bibehållen lön, och satsa på primärvården så de som mår dåligt får hjälp innan deras liv kraschat fullständigt.
Det är inte ett dugg sjukt att bli sjuk, under de omständigheter som vi lever idag. Tvärtom, det är en fullt frisk reaktion på ett sjukt samhällssystem.
Det enda som är sjukt är Metros journalistik.
03 mars 2007
Förskingraren
"Förskingraren" - en pjäs av Mats Odell (kd).
"Jag tänker ta det som är ert och sälja det billigt till mina rika kompisar!"
Grattis, du är en resurs!
Jag har skrivit om arbetslösheten förut. Nu gör jag det igen. Det har blivit dags att presentera för alla som läser det här en gammal bekant från min tid på handelshögskolan. Han heter NAIRU. Jag gillade honom aldrig.
NAIRU är utrikiska och står för Non-Accelerating Inflation Rate of Unemployment. Översätter vi detta till svenska får vi på ett ungefär "den arbetslöshet som man måste ha i ett samhälle för att inte inflationen ska öka". Ekonomer talar om detta helt öppet, och sitter med sina miniräknare och räknar på hur många av oss som måste gå utan arbete för att inte överklassens bankkonton ska tappa i värde. Oftast brukar de komma fram till att strax under 10 procent av arbetskraften bör vara utan jobb för att inte saker och ting ska gå åt skogen. På handelshögskolan där våra blivande företagsledare och högerpolitiker går lärs detta ut som en absolut vetenskaplig sanning ungefär som att en sten alltid trillar ner igen om man kastar upp den i luften. Det är inget som Reinfeldt, Leijonborg, Hägglund, Olofsson eller för den delen Sahlin någonsin skulle säga öppet i ett valtal, men det är en konsensus som de ställer upp på till hundra procent. Därav den höga arbetslöshet vi haft i femton år nu.
Arbetslösheten får inte minska, helt enkelt. Gör den det så blir vi som jobbar kaxigare, kräver högre löner och bättre villkor, eftersom vi inte är lika rädda för att förlora jobbet längre. En liten del av de jättevinster som våra företag gör på vårt arbete skulle hamna hos oss istället för i fickorna på aktieägarna. Företagen skulle försöka kompensera sig genom att höja sina priser (det är detta som ekonomerna kallar "inflation", ungefär som om det vore en naturlag) men det finns en gräns för hur långt de skulle kunna driva det, eftersom vi ju måste ha råd att köpa det de tillverkar. I slutändan får vi en ganska enkel ekvation som säger, att ju högre arbetslöshet, desto större klirr i kassan åt den minoritet som äger mycket, och desto större elände åt oss andra. Och vice versa.
Det är det som NAIRU betyder. Den arbetslöshet som man måste ha i ett samhälle för att folk ska hålla sig på mattan. Skulle vi slänga NAIRU i papperskorgen skulle väldigt många av oss få det väldigt mycket bättre, i utbyte mot några procents högre inflation per år.
Helt inskolad i NAIRU-tänket uttalade sig nye AMS-chefen Kenneth Herder i veckan om läget på arbetsmarknaden. Arbetslösheten har minskat med ungefär 30.000 personer jämfört med samma tid förra året, men det finns för den sakens skull ingen anledning till oro! "Det finns fortfarande stor tillgång på lediga resurser, många arbetslösa", säger han till Göteborgsposten. Det var väl skönt då. Det är högkonjunktur och arbetslösheten må dippa en liten aning, men det är bara en naturlig variation och inte början till slutet på massarbetslösheten.
Du som är arbetslös ska alltså inte deppa. Enligt de styrandes sätt att se på saken är du en resurs. Så länge det finns många sådana som du så är allting som det ska.
Gillar du läget, eller skulle du vilja ha det annorlunda?
NAIRU är utrikiska och står för Non-Accelerating Inflation Rate of Unemployment. Översätter vi detta till svenska får vi på ett ungefär "den arbetslöshet som man måste ha i ett samhälle för att inte inflationen ska öka". Ekonomer talar om detta helt öppet, och sitter med sina miniräknare och räknar på hur många av oss som måste gå utan arbete för att inte överklassens bankkonton ska tappa i värde. Oftast brukar de komma fram till att strax under 10 procent av arbetskraften bör vara utan jobb för att inte saker och ting ska gå åt skogen. På handelshögskolan där våra blivande företagsledare och högerpolitiker går lärs detta ut som en absolut vetenskaplig sanning ungefär som att en sten alltid trillar ner igen om man kastar upp den i luften. Det är inget som Reinfeldt, Leijonborg, Hägglund, Olofsson eller för den delen Sahlin någonsin skulle säga öppet i ett valtal, men det är en konsensus som de ställer upp på till hundra procent. Därav den höga arbetslöshet vi haft i femton år nu.
Arbetslösheten får inte minska, helt enkelt. Gör den det så blir vi som jobbar kaxigare, kräver högre löner och bättre villkor, eftersom vi inte är lika rädda för att förlora jobbet längre. En liten del av de jättevinster som våra företag gör på vårt arbete skulle hamna hos oss istället för i fickorna på aktieägarna. Företagen skulle försöka kompensera sig genom att höja sina priser (det är detta som ekonomerna kallar "inflation", ungefär som om det vore en naturlag) men det finns en gräns för hur långt de skulle kunna driva det, eftersom vi ju måste ha råd att köpa det de tillverkar. I slutändan får vi en ganska enkel ekvation som säger, att ju högre arbetslöshet, desto större klirr i kassan åt den minoritet som äger mycket, och desto större elände åt oss andra. Och vice versa.
Det är det som NAIRU betyder. Den arbetslöshet som man måste ha i ett samhälle för att folk ska hålla sig på mattan. Skulle vi slänga NAIRU i papperskorgen skulle väldigt många av oss få det väldigt mycket bättre, i utbyte mot några procents högre inflation per år.
Helt inskolad i NAIRU-tänket uttalade sig nye AMS-chefen Kenneth Herder i veckan om läget på arbetsmarknaden. Arbetslösheten har minskat med ungefär 30.000 personer jämfört med samma tid förra året, men det finns för den sakens skull ingen anledning till oro! "Det finns fortfarande stor tillgång på lediga resurser, många arbetslösa", säger han till Göteborgsposten. Det var väl skönt då. Det är högkonjunktur och arbetslösheten må dippa en liten aning, men det är bara en naturlig variation och inte början till slutet på massarbetslösheten.
Du som är arbetslös ska alltså inte deppa. Enligt de styrandes sätt att se på saken är du en resurs. Så länge det finns många sådana som du så är allting som det ska.
Gillar du läget, eller skulle du vilja ha det annorlunda?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
