Så var det dags att börja hacka på de sjukskrivna igen. Ett tag var det ju de arbetslösa som var samhällets fiende nr 1, men dessa har nu fått på pälsen av vår högerregering, och nu är det alltså de sjukskrivnas tur. Fast det är Metro som står för hackandet denna gången.
"Enkelt att bluffa till sig sjukintyg" skriker rubriken på dagens förstasida. En metroreporter har ljugit lite för en läkare och därigenom lyckats bli sjukskriven i tre veckor. Budskapet är lika enkelt som uttjatat: ni är simulanter och bluffare, alla ni i arbetsför ålder som går hemma och är sjuka. Eller om inte alla så i alla fall många av er.
Jag ska strax återkomma till Metros artikel, men först en liten historik.
Sjukskrivningsdebatten är relativt ny, som de flesta vet, men vad de flesta inte vet (eller minns) är att vi haft en sjukskrivningstopp i Sverige tidigare - på 80-talet. Men då var det inte fråga om så värst många långtidssjukskrivna, utan snarare ett ganska stort antal som var sjuka lite här och där, någon eller några enstaka dagar i sänder. Efter en sömnlös natt. En morgon när man vaknar snorig och snuvig. En måndag efter en semester. En fredag före en helg när man sökt ledigt för att hälsa på farmor men inte fått det av sin snikne chef. Eller en alldeles vanlig torsdag morgon efter att man haft ett praktgräl med maken/frugan och bara mår skit.
I början av nittiotalet fick vi karensdagen. Nu var det inte bara att sjukskriva sig längre när något inte klaffade, för plötsligt kostade det en hel dagsinkomst. För den som vaknade en morgon med kranen full av snor var det bara att välja mellan att snyta sig och masa sig upp eller att inte få månaden att gå ihop. Det var borgarna som införde karensdagen, och den gick helt i linje med deras människosyn och ideologi ("människor är i grunden ohederliga och måste behandlas därefter") men sossarna röstade också för den i ett anfall av "ansvarsfullhet" och går inte heller fria från skuld. Och visst verkade det funka - sjukskrivningarna minskade kraftigt och den samlade högern slog sig för bröstet. Detta borde vi ha gjort för länge sen, gick tongångarna.
Och sen small bomben, i slutet av 90-talet. Chockade läkare skickade ut den ena larmrapporten efter den andra. Vuxna människor i sina bästa år som såg fullt friska ut som måste skriva lappar till sig själva för att komma ihåg att äta frukost innan de gick hemifrån på morgonen. Människor med tunga, tröttande jobb som låg vakna hela nätterna och lyssnade på sina egna hjärtslag trots att de var helt slutkörda när de gick och lade sig. Människor som plötsligt bröt samman och grät i timtal av minsta banala lilla motgång. "Utbrändhet" blev plötsligt ett begrepp - numera ersatt av "utmattningsdepression", som är samma sak. Ett fenomen som tidigare mest förekommit i världskrigens skyttegravar drabbade nu tusentals unga, friska människor som varken låg i krig eller befann sig i någon annan form av livsfara.
Vi fick helt enkelt betala priset för karensdagen. Säkerhetsventilen var avskaffad. Det fanns ingen utväg kvar för den som mådde lite dåligt, ingen pardon. Bara att knata på tills man gick in i väggen.
Det är där vi befinner oss nu. Och drevet går. Det är än en gång de sjuka själva som är skyldiga. Bl.a. har Försäkringskassan fått i uppgift att fingranska de sjukskrivna och sparka ut dem ur sjukförsäkringssystemet som inte anses sjuka nog - ett uppdrag som man skött med exempellöst godtycke (eller ole-dole-doff-metodik som någon kallade det). Och nu anser sig Metro alltså ha bevisat att det är busenkelt att bluffa sig till en sjukskrivning, genom att låta en reporter ljuga för en slumpmässigt utvald läkare. Ett experiment, ett utfall, en sanning.
Den enda som verkar ha något vettigt att säga i den här soppan är läkarförbundets ordförande, Eva Nilsson Bågenholm. "Vår utgångspunkt måste vara att vi litar på patienten" säger hon, och precis så är det. Hur i helsike skulle läkare och vårdpersonal annars förhålla sig? Ska vi installera lögndetektorer på vårdcentralerna?
Jag skulle vilja förklara en enkel liten sanning för Metro. Håll andan, för här kommer den:
Människans grundinställning är att vara aktiv och göra saker. Om man får välja mellan att antingen sitta hemma och stirra in i väggen eller gå till ett meningsfullt arbete där man får träffa andra människor, allt annat lika, så väljer nästan undantagslöst alla det sistnämnda. Allt annat lika, alltså. Även om du inte tappar inkomst. Förutsatt, naturligtvis, att allting är som det ska, att inte någonting skaver. Låter detta konstigt? Icke desto mindre är det sant. Vi, mänskligheten alltså, har inte tagit oss ända hit från Afrikas savanner genom att sitta på arslet och lyfta sjukpenning.
Varför är vi egentligen så sjuka? Vilka är grundorsakerna? Kan det bero lite grann på att vi lever under ett samhällsskick som bara predikar effektivitet, profit och konsumtion? Kan det hänga ihop med att tempot på alla områden inom arbetslivet skruvats upp dramatiskt de senaste 50-100 åren så att färre och färre människor får uträtta mer och mer? Kan det åtminstone delvis orsakas av att vi de senaste 20-25 åren drabbats av en EU-anpassad högerpolitik där den offentliga sektorn - främst skolan och vården - utarmats till oigenkännlighet? Och kan det ständigt överhängande hotet om arbetslöshet kanske bidra en smula?
Vem som helst med lite bonnförnuft vet att det billigaste sättet att bekämpa ohälsa är genom att förebygga. Och ingenting av ovanstående får oss att må bättre. Tvärtom. Det är kapitalismens själva logik (högre tempo, större effektivitet, vinst till varje pris) som står i skarp konflikt med människans grundläggande behov (en meningsfull tillvaro, trygghet och vila). Enda sättet att vända trenden är att lätta på trycket - avskaffa karensdagen, införa sex timmars arbetsdag med bibehållen lön, och satsa på primärvården så de som mår dåligt får hjälp innan deras liv kraschat fullständigt.
Det är inte ett dugg sjukt att bli sjuk, under de omständigheter som vi lever idag. Tvärtom, det är en fullt frisk reaktion på ett sjukt samhällssystem.
Det enda som är sjukt är Metros journalistik.
Visar inlägg med etikett livet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett livet. Visa alla inlägg
10 april 2007
27 augusti 2006
Den kravmärkta medborgaren
Egentligen hajade jag inte till speciellt mycket när integrationsminister Orback häromdagen plöstligt gick ut och började tala om villkorade bidrag för invandrare. Det luktade folkparti lång väg om förslaget, och det är ju ett känt faktum sedan ett tjugotal år att socialdemokratisk politik inte är något annat än borgerlig politik med ca fem års fördröjning. Detta i takt med att den politiska skalan i Sverige ständigt och successivt förskjuts åt höger.
Jag tänker inte ens gå i polemik med Orback i själva sakfrågan. Det är egentligen inte den som är mest intressant, jag vet att det bara handlar om att sossarna vill sno tillbaka en del av de väljare som gått över till sverigedemokraterna. Jag tänker istället försöka se frågan i ett betydligt större perspektiv. Just det, jag tänker göra ett generellt och principiellt ställningstagande. Ducka, för här kommer det:
- Jag är svuren motståndare till alla förslag som syftar till att ställa högre krav och lägga större ansvar på den enskilda individen. Jag är bestämt emot allt skitsnack om att folk "minsann måste lära sig att ta lite ansvar själva också" och att vi bara "lägger allting på samhället hela tiden". Det är inte sant. Det är till och med så förbannat in i helvete fel.
Låt oss rekapitulera lite snabbt vilka krav som idag ställs på en genomsnittlig medborgare i vårt avlånga land.
För det första ska du fixa ditt jobb, i ur och skur. 47 veckor av 52 varje år ska du varje vardag tvinga upp dig själv ur sängen på morgonen, oavsett hur mycket din kropp skriker ut i protest. Hårdast är tempot under vintermånaderna, vilket är lustigt med tanke på att vi människor rent biologiskt är skapta för motsatsen: att vara aktiva på sommaren och vila oss på vintern. Redan själva arbetslivet ställer alltså krav på oss som strider mot själva vår grundläggande natur.
Samtidigt ökar stressen på jobbet hela tiden, som ett direkt resultat av "rationaliseringar" inom den privata sektorn och nedskärningar inom den offentliga. Efter varje dust med räknenissarna och deras ekonomiska kalkyler finns färre personer kvar att göra samma jobb. Samhället ställer alltså kravet på oss att vi ständigt ska orka mer på mindre tid, år efter år. Utan att få högre lön för besväret, märk väl.
Vi ska betala våra räkningar, obönhörligen. Allt, allt, allt kostar pengar, från rätten att ha tak över huvudet, vattnet, elen, värmen, resorna till och från jobbet, eventuella mediciner vi behöver ta för att orka, fackavgifter, telefonen, internet, allt. Räkningarna väntar inte och de som vill ha dina pengar tar inte hänsyn till om du har pengar eller inte - du måste betala på utsatt datum. Alla som någon gång haft räkningar större än inkomsterna någon månad vet mycket väl hur det känns att inte kunna leva upp till det kravet.
Sen har vi på senare tid blivit välsignade med en massa ny underbar "valfrihet", vilket inte är något annat än en förskönande omskrivning för en massa nya krav som ställs på oss. Vi ska välja energibolag, pensionsfond, telefonabonnemang och en massa annat. Vi har att välja mellan att hålla oss informerade hela tiden, eller välja i blindo. Hur vi än gör är ansvaret helt vårt eget - vi har bara oss själva och ingen annan att skylla på om vi väljer fel.
Har du barn blir det ännu värre. Du ska försörja dem på den lön som din arbetsgivare är nådig nog att betala dig för ditt slit, och efter att du kommit hem från ett jobb som suger allt mer energi ur dig ska du hämta från dagis och skola, mata, skjutsa till träningar och kompisar, hämta igen och ansvara för att de gör sina läxor och för att de lägger sig i tid. Du ska också orka att vara en bra förälder, ge kärlek, stöd och förståelse och uppfostra väl. Och om något skulle gå snett, som t.ex. att din dotter drabbas av ätstörningar, så står du där med hela ansvaret och hela skammen, medan de storföretag som med miljardresurser bombarderar försvarslösa barn med sjuka ideal står och ser helt oskyldiga ut, hävdar att de inte har något med saken att göra, att det inte är deras fel utan ditt.
Vi har också kravet på oss att hålla oss friska. En vanlig influensa kan kosta en sjuksköterska eller ett butiksbiträde en tusenlapp i förlorad inkomst, vilket kan vara nog så förödande när man i vanliga fall har en tio-tolv tusen att klara sig på varje månad. Ännu värre blir det om kroppen eller psyket plötsligt säger stopp och du inte orkar alls längre - risken är stor att försäkringskassan för statistikens skull väljer att inte betala ut ett öre till dig, så att du mister alla möjligheter att försörja dig. Alltså måste du äta nyttigt, leva nyttigt, träna och hålla dig i form för att kunna göra dina plikter och aldrig visa tecken på svaghet. Det är ditt eget ansvar om du inte klarar det, och den enda som drabbas är du själv, och möjligen dina barn, som är beroende av dig för att klara sig.
När som helst kan du, p.g.a. omständigheter som du inte har någon kontroll över, förlora ditt arbete. Då faller det helt och hållet på ditt eget ansvar att hitta ett nytt. Medan du söker tickar klockan obönhörligt: du får bara ersättning en begränsad tid och den ersättning du får är ännu snålare än din lön. Arbetsförmedlingen hjälper dig inte, de håller bara koll på dig så att du inte försöker smita undan kraven eller ditt personliga ansvar, och för statistik över dig och dina likar, och med jämna mellanrum tvingar de in dig på aktiviteter för att förnedra dig ordentligt.
Är du invandrare har du allt ovanstående att leva upp till. Dessutom ska du lära dig språket och anpassa dig till kulturen inklusive alla de oskrivna reglerna och koderna, samtidigt som du måste hålla liv i ditt ursprung för att inte bli alldeles rotlös. Du måste skaffa dig nya vänner bland en massa människor som till en början kanske inte ens förstår vad du säger, samtidigt som du ska bevara kontakten med vänner och släktingar därhemma. Du ansvarar för att du och din familj lyckas ta sig ifrån ett grått betonggetto där 70-80 procent av dina landsmän är arbetslösa och du ansvarar för att dina barn inte spårar ur i skolan eller hamnar i kriminella gäng. Har du kanske flytt från krig och lider av trauman? Det är ditt eget problem och ditt eget ansvar, psykvården i Sverige är nedlagd. Misslyckas du, får du dessutom stå ut med att sverigedemokrater, numera i sällskap av sossar, folkpartister och andra, står och pekar på dig med anklagande pekfingrar och hävdar att det är ditt fel att integrationen misslyckats.
Är inte allt detta tillräckligt mycket krav att ställa på en stackars människa?
Våra makthavare är dessutom på väg att skärpa kraven ännu mer. Snart kanske små barn kommer att få betyg från tidig ålder, arbetslösa kanske kommer att pressas ännu hårdare med sänkta bidrag, föräldrar kanske kommer pressas med sänkt föräldrapenning och de sjukskrivna kanske kommer att stämplas som fuskare än en gång och jagas ännu hårdare. Om en fem år eller så om vi röstar på sossarna, kanske redan idag om vi röstar borgerligt.
Vi behöver mindre krav och mindre ansvar, inte mer. Vi ligger redan farligt nära toppen i självmordsligan och vi har redan hundratusentals långtidssjukskrivna i det här landet. Människan befinner sig redan nära bristningsgränsen, märkt av alla krav och dignande under allt ansvar. Det räcker så här, tack så mycket.
Vänsterpolitik är att ge människan lite slack. Högerpolitik är att pressa ännu hårdare, tills ingenting finns kvar.
Jag tänker inte ens gå i polemik med Orback i själva sakfrågan. Det är egentligen inte den som är mest intressant, jag vet att det bara handlar om att sossarna vill sno tillbaka en del av de väljare som gått över till sverigedemokraterna. Jag tänker istället försöka se frågan i ett betydligt större perspektiv. Just det, jag tänker göra ett generellt och principiellt ställningstagande. Ducka, för här kommer det:
- Jag är svuren motståndare till alla förslag som syftar till att ställa högre krav och lägga större ansvar på den enskilda individen. Jag är bestämt emot allt skitsnack om att folk "minsann måste lära sig att ta lite ansvar själva också" och att vi bara "lägger allting på samhället hela tiden". Det är inte sant. Det är till och med så förbannat in i helvete fel.
Låt oss rekapitulera lite snabbt vilka krav som idag ställs på en genomsnittlig medborgare i vårt avlånga land.
För det första ska du fixa ditt jobb, i ur och skur. 47 veckor av 52 varje år ska du varje vardag tvinga upp dig själv ur sängen på morgonen, oavsett hur mycket din kropp skriker ut i protest. Hårdast är tempot under vintermånaderna, vilket är lustigt med tanke på att vi människor rent biologiskt är skapta för motsatsen: att vara aktiva på sommaren och vila oss på vintern. Redan själva arbetslivet ställer alltså krav på oss som strider mot själva vår grundläggande natur.
Samtidigt ökar stressen på jobbet hela tiden, som ett direkt resultat av "rationaliseringar" inom den privata sektorn och nedskärningar inom den offentliga. Efter varje dust med räknenissarna och deras ekonomiska kalkyler finns färre personer kvar att göra samma jobb. Samhället ställer alltså kravet på oss att vi ständigt ska orka mer på mindre tid, år efter år. Utan att få högre lön för besväret, märk väl.
Vi ska betala våra räkningar, obönhörligen. Allt, allt, allt kostar pengar, från rätten att ha tak över huvudet, vattnet, elen, värmen, resorna till och från jobbet, eventuella mediciner vi behöver ta för att orka, fackavgifter, telefonen, internet, allt. Räkningarna väntar inte och de som vill ha dina pengar tar inte hänsyn till om du har pengar eller inte - du måste betala på utsatt datum. Alla som någon gång haft räkningar större än inkomsterna någon månad vet mycket väl hur det känns att inte kunna leva upp till det kravet.
Sen har vi på senare tid blivit välsignade med en massa ny underbar "valfrihet", vilket inte är något annat än en förskönande omskrivning för en massa nya krav som ställs på oss. Vi ska välja energibolag, pensionsfond, telefonabonnemang och en massa annat. Vi har att välja mellan att hålla oss informerade hela tiden, eller välja i blindo. Hur vi än gör är ansvaret helt vårt eget - vi har bara oss själva och ingen annan att skylla på om vi väljer fel.
Har du barn blir det ännu värre. Du ska försörja dem på den lön som din arbetsgivare är nådig nog att betala dig för ditt slit, och efter att du kommit hem från ett jobb som suger allt mer energi ur dig ska du hämta från dagis och skola, mata, skjutsa till träningar och kompisar, hämta igen och ansvara för att de gör sina läxor och för att de lägger sig i tid. Du ska också orka att vara en bra förälder, ge kärlek, stöd och förståelse och uppfostra väl. Och om något skulle gå snett, som t.ex. att din dotter drabbas av ätstörningar, så står du där med hela ansvaret och hela skammen, medan de storföretag som med miljardresurser bombarderar försvarslösa barn med sjuka ideal står och ser helt oskyldiga ut, hävdar att de inte har något med saken att göra, att det inte är deras fel utan ditt.
Vi har också kravet på oss att hålla oss friska. En vanlig influensa kan kosta en sjuksköterska eller ett butiksbiträde en tusenlapp i förlorad inkomst, vilket kan vara nog så förödande när man i vanliga fall har en tio-tolv tusen att klara sig på varje månad. Ännu värre blir det om kroppen eller psyket plötsligt säger stopp och du inte orkar alls längre - risken är stor att försäkringskassan för statistikens skull väljer att inte betala ut ett öre till dig, så att du mister alla möjligheter att försörja dig. Alltså måste du äta nyttigt, leva nyttigt, träna och hålla dig i form för att kunna göra dina plikter och aldrig visa tecken på svaghet. Det är ditt eget ansvar om du inte klarar det, och den enda som drabbas är du själv, och möjligen dina barn, som är beroende av dig för att klara sig.
När som helst kan du, p.g.a. omständigheter som du inte har någon kontroll över, förlora ditt arbete. Då faller det helt och hållet på ditt eget ansvar att hitta ett nytt. Medan du söker tickar klockan obönhörligt: du får bara ersättning en begränsad tid och den ersättning du får är ännu snålare än din lön. Arbetsförmedlingen hjälper dig inte, de håller bara koll på dig så att du inte försöker smita undan kraven eller ditt personliga ansvar, och för statistik över dig och dina likar, och med jämna mellanrum tvingar de in dig på aktiviteter för att förnedra dig ordentligt.
Är du invandrare har du allt ovanstående att leva upp till. Dessutom ska du lära dig språket och anpassa dig till kulturen inklusive alla de oskrivna reglerna och koderna, samtidigt som du måste hålla liv i ditt ursprung för att inte bli alldeles rotlös. Du måste skaffa dig nya vänner bland en massa människor som till en början kanske inte ens förstår vad du säger, samtidigt som du ska bevara kontakten med vänner och släktingar därhemma. Du ansvarar för att du och din familj lyckas ta sig ifrån ett grått betonggetto där 70-80 procent av dina landsmän är arbetslösa och du ansvarar för att dina barn inte spårar ur i skolan eller hamnar i kriminella gäng. Har du kanske flytt från krig och lider av trauman? Det är ditt eget problem och ditt eget ansvar, psykvården i Sverige är nedlagd. Misslyckas du, får du dessutom stå ut med att sverigedemokrater, numera i sällskap av sossar, folkpartister och andra, står och pekar på dig med anklagande pekfingrar och hävdar att det är ditt fel att integrationen misslyckats.
Är inte allt detta tillräckligt mycket krav att ställa på en stackars människa?
Våra makthavare är dessutom på väg att skärpa kraven ännu mer. Snart kanske små barn kommer att få betyg från tidig ålder, arbetslösa kanske kommer att pressas ännu hårdare med sänkta bidrag, föräldrar kanske kommer pressas med sänkt föräldrapenning och de sjukskrivna kanske kommer att stämplas som fuskare än en gång och jagas ännu hårdare. Om en fem år eller så om vi röstar på sossarna, kanske redan idag om vi röstar borgerligt.
Vi behöver mindre krav och mindre ansvar, inte mer. Vi ligger redan farligt nära toppen i självmordsligan och vi har redan hundratusentals långtidssjukskrivna i det här landet. Människan befinner sig redan nära bristningsgränsen, märkt av alla krav och dignande under allt ansvar. Det räcker så här, tack så mycket.
Vänsterpolitik är att ge människan lite slack. Högerpolitik är att pressa ännu hårdare, tills ingenting finns kvar.
24 juli 2006
Låt oss prata om sex
En av de mest envetna globala myterna idag är myten om västvärldens sexuella frigjordhet. Jämfört med en massa andra efterblivna kulturer runt om i världen har vi, gudskelov, lagt oss till med en mycket upplyst och modern syn på sexualiteten. Tjejer vågar visa tuttarna på stranden och vi har porrbutiker på varje bakgata i våra större städer. Tjoho!
Men jag skulle vilja hävda att detta är just en myt. Det är en Vedertagen Sanning som inte är sann (se föregående artikel). Vi är inte alls sexuellt frigjorda här i väst, vi är snarare sexuellt yrvakna.
Ända till för en sådär 30-40 år sedan levde vi under den kristna kyrkans stövelklack med allt vad det innebar av en totalt neurotisk syn på människokroppen och alla dess funktioner. Sex var något som man bara inte pratade om öppet, och sex före äktenskapet skulle helst inte existera. Så sent som på 50-talet var det amerikanska hemmafruidealet en fager men kysk liten varelse som stod i dörren i ett förkläde och vinkade till sin man när han åkte till jobbet i sin nya Buick. När han kom hem sent på eftermiddagen var äppelpajen färdig i ugnen, och det var knappast samlagsställningar som diskuterades under middagen. (Detta var alltså idealen, märk väl, under ytan bubblade och jäste det såklart.)
Sedan kom Revolutionen på 60-talet. Plötsligt flög locket av kastrullen som stått och kokat alldeles för länge, och en hel våg av "frigjord" sexualitet vällde fram. Så fick vi den situation som vi har idag.
På den ena sidan har vi nu den kristna högern. "Du skall icke" säger de med mörk och allvarlig röst. Sex är fortfarande något fult, ja, det är rent av fulare än någonsin eftersom man numera måste argumentera för det också. Sex före äktenskapet är inte tillåtet. Aborter ska förbjudas. Homosexualitet är en synd. HIV är guds straffdom över sodomiterna. Och så vidare. (Denna tendens är i och för sig betydligt starkare i t.ex. USA än i Sverige, men vi har ju å andra sidan Åke Green, och i vårt grannland Lettland slänger man bajs på prideparaden.)
På den andra sidan har vi porrindustrin och "skönhetsindustrin". Det ska sprutas in silikon överallt, och hela stan ska tapetseras med trådsmala underklädesmodeller. Det ska vara ett yrke vilket som helst för kvinnor att sälja sina kroppar. 10-åriga tjejer ska gå i stringtrosor och 14-åringar ska vara villiga till analsex. Släpp loss kapitalismens krafter, tjäna pengar på kroppsöppningar du inte ens visste att du hade! Livet ska levas med en rejäl ståfräs.
Dessa båda sidor är som USA och terroristerna, de är egentligen inte fiender trots att de bekämpar varandra, de behöver varandra, de lever på varandras existens. "Du skall icke" och Lola's anal gangbang är två sidor av samma mynt. Åke Green är George W Bush och H&M är Al Quaida.
Det finns naturligtvis vettiga krafter i den här soppan också - vi har numera sex och samlevnad på skolschemat (även om det inte är så i en del västländer och i flera amerikanska delstater) och vi kan köpa kondomer i de flesta vanliga affärer (fast nog är det lite skämmigt fortfarande, ungefär som att man inte vill erkänna att man faktiskt har sex ibland). Men allt större energi går idag åt till att lära tonårstjejer återerövra det vackra ordet "nej", och varje gång man sagt "lär er att ni duger som ni är" hundra gånger så kommer H&M och raserar allting med en enda underklädeskampanj.
Detta är typiskt för samhällen där en förändring har gått väldigt fort. För friheten är ny - 40 år är inte lång tid när man levt i mörker så länge. Några avskyr den nya friheten och vill gå tillbaka till det gamla. Andra försöker exploatera den och trycker upp kameran överallt där solen inte skiner. Så småningom kommer förhoppningsvis de som tycker att sex bara är något trevligt och livsnödvändigt att få överhanden, men fram tills dess får vi dras med knäppskallarna från båda sidor.
Det är därför jag hävdar att vi inte alls är frigjorda, bara yrvakna. Vi har inte lärt oss att hantera friheten än. Innerst inne i våra hjärtan tycker vi fortfarande att sex är fult och förbjudet, och därför röstar somliga på KD medan andra onanerar till Långt bak i halsen 3.
I Khoisan-kulturen i södra Afrika kan en kvinna på över 60 skoja inför ett helt sällskap av alla åldrar och båda könen att "den bästa samlagsställningen är när man blir tagen bakifrån medan man står i dörren till hyddan och spanar efter sin man". (Källa: Lasse Berg, Gryning över Kalahari.) Sex är något fullständigt naturligt i vardagen och inte så jävla dramatiskt. Så vill jag också ha det nån gång, men frågan är om vi hinner ikapp afrikanerna i utvecklingen innan jag dör av ålder.
Men jag skulle vilja hävda att detta är just en myt. Det är en Vedertagen Sanning som inte är sann (se föregående artikel). Vi är inte alls sexuellt frigjorda här i väst, vi är snarare sexuellt yrvakna.
Ända till för en sådär 30-40 år sedan levde vi under den kristna kyrkans stövelklack med allt vad det innebar av en totalt neurotisk syn på människokroppen och alla dess funktioner. Sex var något som man bara inte pratade om öppet, och sex före äktenskapet skulle helst inte existera. Så sent som på 50-talet var det amerikanska hemmafruidealet en fager men kysk liten varelse som stod i dörren i ett förkläde och vinkade till sin man när han åkte till jobbet i sin nya Buick. När han kom hem sent på eftermiddagen var äppelpajen färdig i ugnen, och det var knappast samlagsställningar som diskuterades under middagen. (Detta var alltså idealen, märk väl, under ytan bubblade och jäste det såklart.)
Sedan kom Revolutionen på 60-talet. Plötsligt flög locket av kastrullen som stått och kokat alldeles för länge, och en hel våg av "frigjord" sexualitet vällde fram. Så fick vi den situation som vi har idag.
På den ena sidan har vi nu den kristna högern. "Du skall icke" säger de med mörk och allvarlig röst. Sex är fortfarande något fult, ja, det är rent av fulare än någonsin eftersom man numera måste argumentera för det också. Sex före äktenskapet är inte tillåtet. Aborter ska förbjudas. Homosexualitet är en synd. HIV är guds straffdom över sodomiterna. Och så vidare. (Denna tendens är i och för sig betydligt starkare i t.ex. USA än i Sverige, men vi har ju å andra sidan Åke Green, och i vårt grannland Lettland slänger man bajs på prideparaden.)
På den andra sidan har vi porrindustrin och "skönhetsindustrin". Det ska sprutas in silikon överallt, och hela stan ska tapetseras med trådsmala underklädesmodeller. Det ska vara ett yrke vilket som helst för kvinnor att sälja sina kroppar. 10-åriga tjejer ska gå i stringtrosor och 14-åringar ska vara villiga till analsex. Släpp loss kapitalismens krafter, tjäna pengar på kroppsöppningar du inte ens visste att du hade! Livet ska levas med en rejäl ståfräs.
Dessa båda sidor är som USA och terroristerna, de är egentligen inte fiender trots att de bekämpar varandra, de behöver varandra, de lever på varandras existens. "Du skall icke" och Lola's anal gangbang är två sidor av samma mynt. Åke Green är George W Bush och H&M är Al Quaida.
Det finns naturligtvis vettiga krafter i den här soppan också - vi har numera sex och samlevnad på skolschemat (även om det inte är så i en del västländer och i flera amerikanska delstater) och vi kan köpa kondomer i de flesta vanliga affärer (fast nog är det lite skämmigt fortfarande, ungefär som att man inte vill erkänna att man faktiskt har sex ibland). Men allt större energi går idag åt till att lära tonårstjejer återerövra det vackra ordet "nej", och varje gång man sagt "lär er att ni duger som ni är" hundra gånger så kommer H&M och raserar allting med en enda underklädeskampanj.
Detta är typiskt för samhällen där en förändring har gått väldigt fort. För friheten är ny - 40 år är inte lång tid när man levt i mörker så länge. Några avskyr den nya friheten och vill gå tillbaka till det gamla. Andra försöker exploatera den och trycker upp kameran överallt där solen inte skiner. Så småningom kommer förhoppningsvis de som tycker att sex bara är något trevligt och livsnödvändigt att få överhanden, men fram tills dess får vi dras med knäppskallarna från båda sidor.
Det är därför jag hävdar att vi inte alls är frigjorda, bara yrvakna. Vi har inte lärt oss att hantera friheten än. Innerst inne i våra hjärtan tycker vi fortfarande att sex är fult och förbjudet, och därför röstar somliga på KD medan andra onanerar till Långt bak i halsen 3.
I Khoisan-kulturen i södra Afrika kan en kvinna på över 60 skoja inför ett helt sällskap av alla åldrar och båda könen att "den bästa samlagsställningen är när man blir tagen bakifrån medan man står i dörren till hyddan och spanar efter sin man". (Källa: Lasse Berg, Gryning över Kalahari.) Sex är något fullständigt naturligt i vardagen och inte så jävla dramatiskt. Så vill jag också ha det nån gång, men frågan är om vi hinner ikapp afrikanerna i utvecklingen innan jag dör av ålder.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
