En fest för ögat?

Gårdagens viktigaste nyhet var naturligtvis nobelfesten. Så viktig, att den hamnade på förstasidan till Göteborgsposten. Och trots att jag inte är ett dugg intresserad så kunde jag inte låta bli. Med en lite lätt road fascination var jag tvungen att, till frukostmackan, åtminstone titta på bilderna och läsa bildtexterna. Här är några guldkorn:

På en bild kan man se kronprinsessan Victoria, klädd i svart duchesse och chiffong, i samspråk med medicinpristagaren Mario R Capecchi, som tydligen inte är klädd i något särskilt.

På en annan bild kan man se Filippa Reinfeldt, i volanger, arm i arm med en annan medicinpristagare, Martin J Evans, uppenbarligen inte heller han klädd i något speciellt.

På ännu en bild ser man drottning Silvia i en röd, helplisserad sidenklänning och prinsessan Madeleine i en bordeauxröd sammetsklänning. Det finns inga män på bilden. Bilden bredvid föreställer kungen som räcker över ett ekonomipris till Eric S Maskin. Vad de bägge har på sig vet jag inte, för det stod inte.

Min fascination överlevde på något sätt till efter frukost, och jag plockade till mig ett ex av gratistidningen Punkt Se på väg till jobbet. Här fortsatte orgien:

Ännu en bild på Filippa Reinfeldt, men nu var hon klädd i en lila klänning med strassdetalj och hade håret i en lös uppsättning. Fast hon såg likadan ut som i GP. Hon var arm i arm på sin make statsministern, vars klädsel inte kommenterades. Hur han hade håret nämndes inte heller (men det hade nog i ärlighetens namn även jag överlåtit åt moderaternas partistrateger att förklara).

Drottning Silvia bar däremot även här en röd helplisserad sidenklänning, och även de båda prinsessorna hade samma klädsel som de hade haft i GP. Plus att de hade lite krafs i håret också: en tiara på Madeleine och ett diadem på Victoria.

I Metro såg det liknande ut, men här hade man även betygsatt drottningens och de två prinsessornas klädsel. Kungen och Carl-Philip var också med på bild, men deras klädsel kommenterades och betygsattes konstigt nog inte. Vinnaren var Victoria, som "har snappat upp flera av de stora trenderna i en och samma klänning utan att det blir för mycket". Fascinerande! Synd att man inte får nobelpris för sådant.

Alla pristagare på plats var män. En som däremot av någon anledning inte var där var litteraturpristagaren Doris Lessing. Hon kanske helt enkelt inte hade några helplisserade volanger med matchande tiara att ha på sig.

Eller så misstänkte hon bara att medierapporteringen skulle se ut som den gjorde, och valde att skippa eländet och stanna hemma.

Jag vet inte riktigt vilket som är mest deprimerande. Att det fortfarande är kutym att på årlig basis arrangera ett stort internationellt jippo där alla huvudaktörerna är män och alla kvinnor är dekorationer vars utseende och klädsel måste kommenteras i minsta detalj. Eller att de som står för den totalt intelligensbefriade och oreflekterande rapporteringen nästan utan undantag själva är kvinnor.

Jag borde kanske helt enkelt bara låta bli att läsa. Men då vore jag ju ingen myggjävel.

Förra årets arbetare

En liten kuriosabetonad artikel i Göteborgsposten fångade mitt intresse idag. Någon som minns "årets arbetare"? Den årliga utmärkelse som moderaterna ville dela ut till arbetande människor som lyckades leva upp till de moderata idealen? Artikeln handlade om utmärkelsen, och vad som blev av den.

När moderaterna försöker tala om för vanligt folk hur de ska tänka och uppträda så blir resultatet nästan alltid pinsamt eller rent skrämmande. Årets arbetare 2006 var inget undantag från den regeln. Utmärkelsen gick till en 66-årig kvinnlig egenföretagare som hade en blomsterbutik. Priset bestod, förutom en blombukett och ett diplom, av en lunch med arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin. Nu kan man läsa i GP att den lyckliga vinnaren än idag, mer än ett år efteråt, inte fått den celebra lunchen undanstökad. Anledningen är att hon inte haft tid ta sig från Jämtland, där hon bor, till Stockholm. På ett helt år!

Jag tänkte inte sjunka så lågt att jag drar slutsatser om Littorins personliga dragningskraft, utan väljer istället att bara dra politiska växlar på detta.

Moderaternas föreställningar om den idealiska arbetaren går att sammanfatta i tre punkter: 1.) Du ska vara egen företagare. Du ska arbeta ensam med dig själv som chef så att du inte riskerar att hamna i ett socialt sammanhang där du känner dig frestad att bli solidarisk med och mot andra människor. 2.) Du ska fortsätta att arbeta efter pensionsåldern. 3.) Du ska arbeta så hårt och mycket, på så omöjliga tider och med så lite ledigt, att du under ett års tid inte hinner att resa från Jämtland till Stockholm för att luncha med en minister en endaste gång.

Detta är inget ideal, detta är ett skräckexempel! Visst kan somliga fixa att leva på det viset, det finns t.o.m. de som väljer det frivilligt, men som ledstjärna för alla vanliga, hårt arbetande, illa betalda och överstressade människor är detta hyllande av moderata ideal ungefär lika nyttigt som att sätta upp planscher med Kate Moss på en anorexiklinik.

I min värld är "årets arbetare" en man eller kvinna som vägrar jobba övertid så länge han/hon har arbetskamrater som jobbar ofrivillig deltid, som kämpar för kortare arbetsdagar, och som håller stenhårt på sina rättigheter på och utanför arbetsplatsen, kollektivt, i samarbete med andra som är i en liknande situation. På betald arbetstid gör han/hon såklart sitt bästa utifrån förutsättningarna, men resten av tiden tar "årets arbetare" sitt ansvar gentemot sig själv och andra genom att hävda bestämt att man inte alltid måste arbeta som en idiot. Har han/hon för lite pengar kräver han/hon högre lön istället för att jobba mer. Hade min "årets arbetare" hamnat mitt emot Littorin vid lunchbordet hade han/hon antagligen tryckt upp sopptallriken i nyllet på ministern.

Moderaterna, som är bra mycket mer taktiska idag än för tio år sedan, verkar själva ha fattat att hela den här cirkusen med "årets arbetare" bara är pinsam för dem. Det blev bara en utmärkelse. Någon "årets arbetare 2007" kommer inte att utses. Partisekreterare Schlingmann hävdar att det hela var en engångsföreteelse redan från början, vilket får mig att undra varför i helsike man valde att kalla det för "årets arbetare" (det låter definitivt som en återkommande utmärkelse), men visst, det hela avlöper säkert exakt enligt planen. Precis som moderaternas opinionssiffror.

Undrar bara om det är Per Schlingmann eller Sven-Otto Littorin som är "årets idiot 2007"?

Den älskvärde mördaren

Han var belevad, charmig och älskvärd, det var alla som träffade honom överens om. Särskilt kvinnorna tyckte om hans omtänksamhet och hans sunda och renliga vanor. Han var en kärleksfull husse till en schäferhund och han älskade små barn och gullade med dem så ofta han fick chansen. De barn som träffade honom de gånger han var ute på promenad kallade honom för "Farbror Wolfi" och fick ofta både vänliga ord och lite godis på vägen. Han var dessutom estetiskt lagd och tyckte om både konst och arkitektur.

Visst låter detta som en trevlig person? Men det var det inte. Det var nämligen Adolf Hitler jag beskrev.

Nu har vår statsminister i förra veckan äntligen fått träffa sin idol George W Bush och han snålar inte med de vänliga orden. Bush har "en enorm närvaro, breda kunskaper och ett väldigt engagemang". Han är dessutom "väldigt jovialisk".

Att han är en krigsförbrytare är uppenbarligen av underordnat intresse.

Jag kan inte låta bli att stillsamt spekulera i hur Reinfeldt hade resonerat om han hade levt och verkat på 30-talet. Hade han sett lika förtjust ut om han satt där bredvid den tidens störste internationelle skurk, som en ärad gäst?

(Sen är det en annan sak att Reinfeldts dåtida partikamrater var så förtjusta i Hitler att bl.a. deras ungdomsförbund mangrant bröt sig ur och förklarade sig nazistiskt. Men det är, som sagt, en annan historia.)

Puckovänstern

Så här någon vecka in på maj kan det vara lägligt att utdela april månads stora puckopris. Vänsterpartisten Josefin Brink fäller i Göteborgsposten den 30:e april en replik som i en enda mening lyckas sammanfatta den svenska vänsterns största problem av år 2007: att vi har så kassa vänner att vi knappast behöver våra fiender.

"Vår åsikt är att Sverige inte bör vara med i EU, men vi har aldrig krävt att vi ska gå ur."

Mjähääää förlåt att vi finns, liksom.

Sossarna har ideologiskt tagit livet av sig själva för länge sedan. När de har makten för de en högerpolitik som de försöker smeta rött smink på för att det ska verka vänster. Ungefär halva Telia, vår gemensamma egendom, sålde de ut, och kallade det för en "folkaktie" därför att några futtiga procent av svenska folket hade blivit ägare till det som tidigare ägts av alla. Sosseprivatisering light - och nu försöker de verka trovärdiga när de protesterar mot högerregeringens planer på att privatisera ännu mer av det som är vårt. Hemskt ledsen, men ni blåste mig inte förra gången heller.

Och så har vi vänsterpartiet, som hänger på sossarna hela tiden som en ängslig skugga, och ständigt lägger sig ett halvt snäpp till vänster. De röstade för privatiseringen av Telia, förra gången det begav sig, trots att det gemensamma ägandet står i deras partiprogram. De är emot EU, men vill inte gå ur.

"Vår åsikt är att Sverige inte bör vara med i EU, men vi har aldrig krävt att vi ska gå ur."

"Vi är emot kriget i Irak men vill inte att USA ska dra sig tillbaka."

"Vi är emot privatiseringar men tänker för den sakens skull inte rösta emot."

"Vi är för sex timmars arbetsdag, fast kanske inte så mycket att vi tänker kräva det nån gång snart."

Har ni någonsin undrat över varför ni hela tiden närmar er fyraprocentsspärren? Det finns sex andra partier i riksdagen som är bättre än er på att vara liberala. Fuck that shit.

Josefin Brink lanseras i Göteborgsposten som "knallröd". I deras ögon är hon säkert det. I mina är hon enbart patetisk.

Försök igen. Du kommer att få min respekt den dag du skaffar dig en ryggrad.

Jag drömmer ibland om ett Sverige utan S och V, där vi som tillhör vänstern har rensat våra skallar från deras skitsnack och börjat tänka fritt igen. Då kommer vi att börja gå framåt.

Samma Gamla Moderaterna

Det är alltid lika roligt att få sina nidbilder bekräftade. Moderaten Carl-Axel Roslund strider just nu i Malmö kommun för att förbjuda tiggeri på allmän plats, enligt en artikel i Aftonbladet.

Det hjälper liksom inte hur snäll och rar Reinfeldt ser ut när han låtit sminka upp sig för TV-kamerorna. Moderaterna är inte Det Nya Arbetarpartiet, de är och förblir Samma Gamla Moderaterna. Partiet som företräder den överklass som intill sista blodsdroppen vill försvara sina privilegier - men som absolut inte tänker kliva över, eller, gud förbjude, ta en omväg runt, privilegiesamhällets förlorare när dessa råkar bli liggande i rännstenen.

"Vi har ett socialt skyddsnät som är tillräckligt", säger Roslund. Tillräckligt? För vem då? 5000 kronor i månaden för en sjukpensionär? 80 procent av en skitlön för en undersköterska som knäcker ryggen eller blir utbränd? Är det "tillräckligt"?

Fast Carl-Axel Roslund brukar väl knappast spela golf och basta ihop med några sådana människor, förstås.

Om jag plötsligt skulle bli befodrad till allsmäktig gud skulle jag inte slå Roslund med en ljungande blixt, fördriva honom till Egypten eller ens drabba honom med en svärm gräshoppor. Nej, jag skulle bara döma honom till att överleva resten av sitt liv på en "tillräcklig" summa pengar.

Och slänga honom i fängelse om han försökte tigga för att dryga ut sin kassa.

Sjuk journalistik

Så var det dags att börja hacka på de sjukskrivna igen. Ett tag var det ju de arbetslösa som var samhällets fiende nr 1, men dessa har nu fått på pälsen av vår högerregering, och nu är det alltså de sjukskrivnas tur. Fast det är Metro som står för hackandet denna gången.

"Enkelt att bluffa till sig sjukintyg" skriker rubriken på dagens förstasida. En metroreporter har ljugit lite för en läkare och därigenom lyckats bli sjukskriven i tre veckor. Budskapet är lika enkelt som uttjatat: ni är simulanter och bluffare, alla ni i arbetsför ålder som går hemma och är sjuka. Eller om inte alla så i alla fall många av er.

Jag ska strax återkomma till Metros artikel, men först en liten historik.

Sjukskrivningsdebatten är relativt ny, som de flesta vet, men vad de flesta inte vet (eller minns) är att vi haft en sjukskrivningstopp i Sverige tidigare - på 80-talet. Men då var det inte fråga om så värst många långtidssjukskrivna, utan snarare ett ganska stort antal som var sjuka lite här och där, någon eller några enstaka dagar i sänder. Efter en sömnlös natt. En morgon när man vaknar snorig och snuvig. En måndag efter en semester. En fredag före en helg när man sökt ledigt för att hälsa på farmor men inte fått det av sin snikne chef. Eller en alldeles vanlig torsdag morgon efter att man haft ett praktgräl med maken/frugan och bara mår skit.

I början av nittiotalet fick vi karensdagen. Nu var det inte bara att sjukskriva sig längre när något inte klaffade, för plötsligt kostade det en hel dagsinkomst. För den som vaknade en morgon med kranen full av snor var det bara att välja mellan att snyta sig och masa sig upp eller att inte få månaden att gå ihop. Det var borgarna som införde karensdagen, och den gick helt i linje med deras människosyn och ideologi ("människor är i grunden ohederliga och måste behandlas därefter") men sossarna röstade också för den i ett anfall av "ansvarsfullhet" och går inte heller fria från skuld. Och visst verkade det funka - sjukskrivningarna minskade kraftigt och den samlade högern slog sig för bröstet. Detta borde vi ha gjort för länge sen, gick tongångarna.

Och sen small bomben, i slutet av 90-talet. Chockade läkare skickade ut den ena larmrapporten efter den andra. Vuxna människor i sina bästa år som såg fullt friska ut som måste skriva lappar till sig själva för att komma ihåg att äta frukost innan de gick hemifrån på morgonen. Människor med tunga, tröttande jobb som låg vakna hela nätterna och lyssnade på sina egna hjärtslag trots att de var helt slutkörda när de gick och lade sig. Människor som plötsligt bröt samman och grät i timtal av minsta banala lilla motgång. "Utbrändhet" blev plötsligt ett begrepp - numera ersatt av "utmattningsdepression", som är samma sak. Ett fenomen som tidigare mest förekommit i världskrigens skyttegravar drabbade nu tusentals unga, friska människor som varken låg i krig eller befann sig i någon annan form av livsfara.

Vi fick helt enkelt betala priset för karensdagen. Säkerhetsventilen var avskaffad. Det fanns ingen utväg kvar för den som mådde lite dåligt, ingen pardon. Bara att knata på tills man gick in i väggen.

Det är där vi befinner oss nu. Och drevet går. Det är än en gång de sjuka själva som är skyldiga. Bl.a. har Försäkringskassan fått i uppgift att fingranska de sjukskrivna och sparka ut dem ur sjukförsäkringssystemet som inte anses sjuka nog - ett uppdrag som man skött med exempellöst godtycke (eller ole-dole-doff-metodik som någon kallade det). Och nu anser sig Metro alltså ha bevisat att det är busenkelt att bluffa sig till en sjukskrivning, genom att låta en reporter ljuga för en slumpmässigt utvald läkare. Ett experiment, ett utfall, en sanning.

Den enda som verkar ha något vettigt att säga i den här soppan är läkarförbundets ordförande, Eva Nilsson Bågenholm. "Vår utgångspunkt måste vara att vi litar på patienten" säger hon, och precis så är det. Hur i helsike skulle läkare och vårdpersonal annars förhålla sig? Ska vi installera lögndetektorer på vårdcentralerna?

Jag skulle vilja förklara en enkel liten sanning för Metro. Håll andan, för här kommer den:

Människans grundinställning är att vara aktiv och göra saker. Om man får välja mellan att antingen sitta hemma och stirra in i väggen eller gå till ett meningsfullt arbete där man får träffa andra människor, allt annat lika, så väljer nästan undantagslöst alla det sistnämnda. Allt annat lika, alltså. Även om du inte tappar inkomst. Förutsatt, naturligtvis, att allting är som det ska, att inte någonting skaver. Låter detta konstigt? Icke desto mindre är det sant. Vi, mänskligheten alltså, har inte tagit oss ända hit från Afrikas savanner genom att sitta på arslet och lyfta sjukpenning.

Varför är vi egentligen så sjuka? Vilka är grundorsakerna? Kan det bero lite grann på att vi lever under ett samhällsskick som bara predikar effektivitet, profit och konsumtion? Kan det hänga ihop med att tempot på alla områden inom arbetslivet skruvats upp dramatiskt de senaste 50-100 åren så att färre och färre människor får uträtta mer och mer? Kan det åtminstone delvis orsakas av att vi de senaste 20-25 åren drabbats av en EU-anpassad högerpolitik där den offentliga sektorn - främst skolan och vården - utarmats till oigenkännlighet? Och kan det ständigt överhängande hotet om arbetslöshet kanske bidra en smula?

Vem som helst med lite bonnförnuft vet att det billigaste sättet att bekämpa ohälsa är genom att förebygga. Och ingenting av ovanstående får oss att må bättre. Tvärtom. Det är kapitalismens själva logik (högre tempo, större effektivitet, vinst till varje pris) som står i skarp konflikt med människans grundläggande behov (en meningsfull tillvaro, trygghet och vila). Enda sättet att vända trenden är att lätta på trycket - avskaffa karensdagen, införa sex timmars arbetsdag med bibehållen lön, och satsa på primärvården så de som mår dåligt får hjälp innan deras liv kraschat fullständigt.

Det är inte ett dugg sjukt att bli sjuk, under de omständigheter som vi lever idag. Tvärtom, det är en fullt frisk reaktion på ett sjukt samhällssystem.

Det enda som är sjukt är Metros journalistik.

Förskingraren

"Förskingraren" - en pjäs av Mats Odell (kd).

"Jag tänker ta det som är ert och sälja det billigt till mina rika kompisar!"

Grattis, du är en resurs!

Jag har skrivit om arbetslösheten förut. Nu gör jag det igen. Det har blivit dags att presentera för alla som läser det här en gammal bekant från min tid på handelshögskolan. Han heter NAIRU. Jag gillade honom aldrig.

NAIRU är utrikiska och står för Non-Accelerating Inflation Rate of Unemployment. Översätter vi detta till svenska får vi på ett ungefär "den arbetslöshet som man måste ha i ett samhälle för att inte inflationen ska öka". Ekonomer talar om detta helt öppet, och sitter med sina miniräknare och räknar på hur många av oss som måste gå utan arbete för att inte överklassens bankkonton ska tappa i värde. Oftast brukar de komma fram till att strax under 10 procent av arbetskraften bör vara utan jobb för att inte saker och ting ska gå åt skogen. På handelshögskolan där våra blivande företagsledare och högerpolitiker går lärs detta ut som en absolut vetenskaplig sanning ungefär som att en sten alltid trillar ner igen om man kastar upp den i luften. Det är inget som Reinfeldt, Leijonborg, Hägglund, Olofsson eller för den delen Sahlin någonsin skulle säga öppet i ett valtal, men det är en konsensus som de ställer upp på till hundra procent. Därav den höga arbetslöshet vi haft i femton år nu.

Arbetslösheten får inte minska, helt enkelt. Gör den det så blir vi som jobbar kaxigare, kräver högre löner och bättre villkor, eftersom vi inte är lika rädda för att förlora jobbet längre. En liten del av de jättevinster som våra företag gör på vårt arbete skulle hamna hos oss istället för i fickorna på aktieägarna. Företagen skulle försöka kompensera sig genom att höja sina priser (det är detta som ekonomerna kallar "inflation", ungefär som om det vore en naturlag) men det finns en gräns för hur långt de skulle kunna driva det, eftersom vi ju måste ha råd att köpa det de tillverkar. I slutändan får vi en ganska enkel ekvation som säger, att ju högre arbetslöshet, desto större klirr i kassan åt den minoritet som äger mycket, och desto större elände åt oss andra. Och vice versa.

Det är det som NAIRU betyder. Den arbetslöshet som man måste ha i ett samhälle för att folk ska hålla sig på mattan. Skulle vi slänga NAIRU i papperskorgen skulle väldigt många av oss få det väldigt mycket bättre, i utbyte mot några procents högre inflation per år.

Helt inskolad i NAIRU-tänket uttalade sig nye AMS-chefen Kenneth Herder i veckan om läget på arbetsmarknaden. Arbetslösheten har minskat med ungefär 30.000 personer jämfört med samma tid förra året, men det finns för den sakens skull ingen anledning till oro! "Det finns fortfarande stor tillgång på lediga resurser, många arbetslösa", säger han till Göteborgsposten. Det var väl skönt då. Det är högkonjunktur och arbetslösheten må dippa en liten aning, men det är bara en naturlig variation och inte början till slutet på massarbetslösheten.

Du som är arbetslös ska alltså inte deppa. Enligt de styrandes sätt att se på saken är du en resurs. Så länge det finns många sådana som du så är allting som det ska.

Gillar du läget, eller skulle du vilja ha det annorlunda?

Klimathotet

Det är spännande att leva i dessa tider. Förr i tiden var vädret något man pratade om när man inte hade något att säga, men idag är det vädret som är samtalsämnet. Stormar och orkaner, översvämningar som spolar bort hela vägar, och plusgrader när det borde vara vinter. Vad är det som håller på att hända, och kan man göra något åt det?

Klimathotet är verkligt, det verkar inte råda så många tvivel om den saken. Till och med FN har konstaterat att temperaturhöjningen de senaste decennierna inte är naturlig, utan beror på mänsklig aktivitet, alltså framför allt utsläpp av växthusgaser. Om man bortser från massmedias tendens att hysteriskt blåsa upp alla frågor av det här slaget till Domedagen och världens undergång, så kvarstår risken att vi går mot en tid av ännu knepigare väder, fler naturkatastrofer, osäkrare livsmedelsproduktion och svält och massdöd på olika ställen på jorden. Om ingenting görs, vill säga.

Eftersom det borgerliga tänkandet är paradigm idag, så försöker man på alla håll och kanter att individualisera frågan så mycket som möjligt. Det handlar om dig, lilla medborgare, det är du som hotar jorden och du som skall rädda den. Göteborgsposten gick runt på stan och frågade folk vad de personligen hade gjort eller kunde göra åt klimathotet, och i affärerna kan vi välja att köpa varor som är miljövänligare, men också lite dyrare. Hur mycket är du beredd att pröjsa av din snåla lön för att göra jorden till en trevlig plats för dina barn och barnbarn?

Inget fel på personligt ansvarstagande, naturligtvis, men jag tror inte att vi räddar jorden genom att köpa bruna kaffefilter istället för vita eller sänka effekten på kylskåpet en smula. Det skadar inte, men det räcker inte heller. Det är betydligt större krafter i rörelse här, och det är helt andra personer som måste få frågan vad de tänker göra för att avvärja klimathotet. Jag tänker då på våra makthavare, de som styr över oss - både den politiska elit som vi valt, och den ekonomiska elit som sitter på makt som den ärvt eller roffat åt sig. Jag har några frågor till dem.

- Tänker ni sluta ödelägga alla storstadstorg här i landet och sluta flytta banker, affärer och butiker till stora köpcentra som man bara kan åka till med bil?

- Tänker ni sluta hålla gigantiska rullande lager i er industriproduktion och jaga billigaste underleverantören hela tiden, så att en enkel pryl som en dator eller en cykel i delar varit härs och tvärs över halva jordklotet med lastbil, båt eller flyg innan den till slut kan monteras?

- Tänker ni sluta kränga tunga, bränsleslukande och trafikfarliga stadsjeepar istället för vanliga bilar, och tänker ni ta matchen med oljebolagen och satsa på allvar på alternativa bränslen istället för den urgamla och miljöfarliga bensinmotorn?

- Tänker ni sluta behandla rätten att släppa ut växthusgaser som en handelsvara som kan köpas och säljas, så att rika länder och företag kan köpa sig fria från sänkta utsläpp för en skitsumma medan fattiga länder aldrig får en chans att utvecklas?

- Tänker ni sluta ge ert passiva eller aktiva stöd till ett USA som är villigt att mörda tiotusentals människor på andra sidan jordklotet för att säkra sin tillgång till billig olja, så att deras oljebolag kan fortsätta tjäna miljarder, och deras medelklass, de enda i landet som fortfarande orkar rösta, inte ska behöva lägga om sin livsstil?

Du som tillhör det lilla privilegierade fåtal som styr vårt land och vår värld: vad tänker du göra för att rädda oss från klimathotet? Hur många av dina miljoner eller miljarder är du villig att offra för att ge mänskligheten en drägligare framtid?

Märk väl: när orkanen kommer är det ingen skillnad på fattig och rik.

Fack jo 2

En kommentar till mitt förra inlägg. Och även en kommentar till kommentarerna.

I dagens Metro erkänner ägaren till salladsbaren Wild n' Fresh i en intervju att hon inte alls gett sina anställda bättre villkor än kollektivavtalet, som hon först påstod. Hon medger också att hon inte betalat ut semesterersättningar, vilket hon nu ska göra i efterhand. There you have it.

Slutsatsen man får dra är att Hotell- och restaurangfacket hade rätt från dag ett. Hade de inte agerat som de gjorde hade de anställda på salladsbaren fortfarande inte fått ut någon semesterersättning. Än en gång: facket gjorde för en gångs skull precis vad de skulle. Fredrick Federleys och högerungdomsförbundens ylanden om "maffiametoder" låter så här i efterhand än mer patetiska.

Förklaringen till varför det blivit så fel är inte mindre intressant: "Det är inte så lätt att veta vilka regler som gäller. Det här är en viktig skola för mig", säger ägaren. Bilden klarnar ytterligare av den unga företagaren som, hetsad av Svenskt Näringslivs hysteriska satsa-på-dig-själv-propaganda, givit sig på att driva en egen rörelse utan att ha en susning om vilka skyldigheter en arbetsgivare har. Delvis ligger ansvaret på den fria företagsamhetens ayatollor som redan på högstadiet matar våra skolungdomar med sin oreflekterade individualism, men även facket måste ta på sig skulden - under mina drygt fyra år som högstadielärare har jag flera gånger stött på folk från Svenskt Näringsliv som kommer ut till skolorna och lägger fram sin syn på saker och ting, däremot har jag inte en enda gång sett röken av någon utsänd från facket. Var i helsike håller ni hus någonstans?

Men men. All heder åt HRF som vågade gå ut och ta striden trots att de visste att de skulle få en massa skit för det från medier och högerpolitiker. Tummen ner till tidningar och massmedia som hårdvinklade hela affären och målade upp sitt snyftiga, falska underdogperspektiv med den stackars utsatta arbetsgivaren och stora elaka facket. Och en rejäl spark i arslet på Federley, Centerns ungdomsförbund och alla andra högeryngel som vill urholka arbetande människors rättigheter. Den här ronden förlorade ni.

Fack jo!

Det talas mycket om fackföreningsrörelsen i dessa dagar. Salladsbaren Wild n' Fresh i Linnéstaden här i Göteborg har satts i blockad av hotell- och restaurangfacket (HRF) därför att arbetsgivaren vägrar teckna kollektivavtal med sina anställda. Salladsbarens ägare uppger att hon och hennes personal är så nöjda med läget så, och ingen vill ha något kollektivavtal. Media hakar villigt på, och målar samstämmigt upp bilden av en ond och okänslig fackdinosaurie som med maffiametoder sätter sig på en stackars liten näringsidkare som bara vill följa sitt eget huvud.

Jag brukar själv gärna kasta skit på den svenska fackföreningsrörelsen av idag, både LO (som HRF tillhör) och TCO (som jag själv är medlem i). De sitter fullständigt i knäet på en socialdemokrati som begått ideologiskt självmord och som håller på att ruttna sönder inifrån av korruption. De är mesiga och defensiva i debatten när deras röster behövs mer än någonsin, och det ledande skiktet bangar inte ett ögonblick för att svika sina medlemmar om de själva har något att tjäna på det. Minns t.ex. kommunalarna härom året, som blev rejält tasksparkade av sin egen ledning i vad som verkade vara en planerad nederlagsstrejk. Det värker i mitt röda hjärta när jag ser vad som blivit av den en gång så mäktiga svenska arbetarrörelsen.

Men om facket någon gång faktiskt gör precis det de ska, då måste man faktiskt försvara dem. Och där befinner vi oss nu.

Sakfrågan är egentligen helt solklar. Det finns bara en enda anledning att inte teckna kollektivavtal för en arbetsgivare, och det är att han eller hon vill spara pengar någonstans. Kollektivavtalen sätter en miniminivå på löner och andra förmåner. Den arbetsgivare som vill vara mer generös än avtalet stadgar får gärna vara det, mot det finns det inga hinder. Men att lägga sig under är verboten, och det är precis så det ska vara.

Frågan handlar om så oändligt mycket mer än det lilla fåtalet anställda på Wild n' Fresh. De må vara hur glada och nöjda de vill, men de får faktiskt ursäkta. Kollektivavtal är ingen valbar lyx, utan en livsnödvändighet, särskilt i dessa tider. Börjar vi bjuda under varandra är vi kokta. Om det är okej för en endaste person att bjuda under avtalet, så blir det snart okej för alla. Och innan vi vet ordet av har vi fått en låglönearbetsmarknad precis som i USA, där man får jobba dubbla jobb och ändå bo i en pappkartong i parken. Då har "näringslivet" och deras högerregering fått som de vill.

(Sen må det vara en parentes i sammanhanget, men döm om min förvåning när jag slår upp dagens Metro och läser att Wild n' Fresh saknar tillstånd att hantera livsmedel över huvud taget! Allt klarare tonar bilden fram av ännu en företagare av den typ som Svenskt Näringsliv med flera älskar att skjuta framför sig i den politiska debatten - unga, käcka och vackra killar eller tjejer som ojar och jämrar sig över alla regleringar som gör det så svårt att driva eget företag i Sverige. Avskaffa regleringarna, så kan Wild n' Fresh tjäna några tusenlappar och Volvo tjäna miljoner! Så valsas den uttjatade myten om småföretagarna som vår tids motarbetade hjältar ett varv till.)

Dessutom är det inte bara LO och TCO som organisationer som är under attack just nu, utan själva facket som idé. Vi lever i egoismens och hyperindividualismens tidevarv. Du ska profilera dig och marknadsföra dig, pissa ner dig i Big Brother eller knulla en bonde, eller annars göra karriär, tjäna pengar, köpa en villa och skita i världen utanför. Tanken att vanliga, fattiga människor ska organisera sig i tusental på grundval av gemensamma intressen och kräva förändringar är lika hotfull och avskyvärd för eliten idag som för hundra år sedan, och det är därför vi blir indoktrinerade med att vi ska sköta oss själva och skita i alla andra från förlossningsögonblicket och resten av våra naturliga liv. Fackföreningar är farliga, för tänk om de skulle sluta krypa och kräla och börja kämpa och kräva - då sitter de privilegierade löst.

Nu har vi dessutom fått en högerregering som vill lägga ytterligare krokben för facken genom att avskaffa rätten att göra avdrag för fackavgiften, och chockhöja avgiften till A-kassan. Snart blir det med de fackliga rättigheterna som med alla andra "friheter" i ett kapitalistiskt samhälle - vad tjänar det till att ha rätt till något, när man inte har råd med det?

Därför måste vi försvara HRF som facklig organisation när de för en gångs skull sköter sitt jobb. Och i alla andra sammanhang måste vi försvara facket som idé, och våra rättigheter och möjligheter att organisera oss fackligt.

Fuskpartiet

Jag hade tänkt att skriva ett inlägg här, för länge, länge sedan. Inlägget var nästan färdigformulerat och klart att knackas ner, redan före valet. Men jag väntade lite med att skriva det, och sen väntade jag lite till, och jag har inte fått gjort det än.

Jag hade tänkt att skriva om "fusket". Om hur medelsvensson hela tiden misstänkliggörs i den politiska debatten. Om hur vi vanliga låg- och medelinkomsttagare ständigt anklagas för att fuska med allt från A-kassan till sjukförsäkringen till vård av sjukt barn till socialbidraget till bostadsbidraget till barnbidraget till vad du vill. Om hur vi utmålas som en nation av myglare, svartjobbare och simulanter.

Jag hade tänkt att ironisera över det faktum att dessa påståenden oftast kommer från vår genomkorruppta, skattefuskande och TV-licensskolkande överhet, genom de medier som de kontrollerar. Jag hade tänkt att spekulera över ifall de kanske helt enkelt projicerar sin egen ruttna rättsuppfattning på alla oss andra, och tror, att bara för att de själva är uppvuxna eller inskolade i en miljö av roffa-åt-dig-så-mycket-som-möjligt och det-enda-som-är-fel-är-att-åka-dit så måste resten av befolkningen vara likadan.

Jag hade tänkt att göra mig lustig över hur liten omfattning fusket i regel verkar ha de gånger som man undersökt saken närmare. Jag hade tänkt att konstatera att genomsnittssvensken överlag är hederlig, gör rätt för sig och bara tar emot det som han eller hon har rätt till.

Men inlägget är lagt på is. Jag kommer antagligen inte att få skrivet det den närmaste framtiden. För för en gångs skull har verkligheten överträffat mina vildaste förväntningar.

Folkpartiet, det parti som skulle bli högerregeringens torpeder mot "fuskarna", partiet som tjatade om moral och etik tills vi bara ville spy, partiet som t.o.m. ville ha en "fuskminister", har nämligen gjort bort sig så kapitalt att fuskfrågan för stunden verkar vara begravd. Fyra av partiets och ungdomsförbundets ledande figurer ska upp i rätten för sitt dataintrång i valrörelsen, en händelse som ibland brukar klassas som ett svenskt Watergate. Leijonborg står i TV och stammar.

Själv njuter jag. Tack så mycket, folkpartiet, nu vet vi vilka de verkliga fuskarna är.

Segregationsproblemet

Så här dags på året brukar det vara läge för våra riksdagsmän och -kvinnor att lämna in sina motioner. Vem som helst får motionera om vad som helst, och det gör de gärna också. De allra flesta motioner brukar röstas ner och slängas i det runda arkivet relativt obemärkt, men just idag valde Göteborgsposten att odödliggöra en av dem genom att skriva om den.

Veronica Palm, en sosse från Stockholm, motionerar angående den tilltagande segregationen i Sverige. Hon har valt ut en specifik grupp i samhället som hon använder som exempel, och hon beskriver en verklighet av isolation i särskilda bostadsområden, totalt utanförskap och slentrianmässig kriminalitet. Hon har "sett medierna rulla fram det ena mer iögonfallande exemplet efter det andra på brottslighet" inom denna folkgrupp, och hon menar att det kan finnas ett stort mörkertal eftersom gruppen ifråga är så segregerad.

Hon fruktar att det t.o.m. kan vara så att det existerar och frodas en brottslig kultur inom denna befolkningsgrupp - bland annat ska en representant för gruppen, en 57-årig man med en till det yttre respektabel position i samhället ha uttalat att brottsligheten "inte är ovanlig" och att han känner "flera som gör så". Palm skriver att "detta förstärker bilden av att brottsligheten kommer in i subkulturer som en följd av segregation och är ännu ett tydligt uttryck för denna folkgrupps brist på integration i samhället".

Hon föreslår bland annat en riktad upplysningskampanj för att informera om "hur Sverige fungerar och vilka lagar vi har att rätta oss efter".

Vilka talar hon om? Kosovoalbanerna, assyrierna eller somalierna? Nej då, hon talar om Sveriges verkliga problembarn. Hon syftar på överklassen i Östermalm, Danderyd, Örgryte och Hovås. TV-licensskolk, utnyttjande av underbetald svart arbetskraft, skattefiffel och bulvanaffärer - och det vi känner till är förmodligen bara toppen av ett isberg.

Jag vet i alla fall att jag aldrig skulle våga promenera genom Örgryte efter mörkrets inbrott. De där människorna är kriminella ju!

Jag är inte stoltare än att jag kan applådera en sosse.

Omoralens väktare

Och så var det igång.

Knappt har den nya regeringen (redan känd som "skräckkabinettet" where I come from) hunnit inta sina stolar innan de första pikanta avslöjandena kommer. Somliga har inte betalat TV-avgift. Vissa har anlitat svart hemhjälp. Någon har glömt att deklarera dubbla inkomster. Hoppsan hejsan, så det kan bli, när man har mycket i huvudet.

Men vi är ju alla människor, eller hur? Alla kan slarva, alla kan göra fel. Låt den som är utan synd kasta första stenen. Eller?

Så fan heller. När det gäller moralism i politiken finns det en mycket enkel regel: antingen är du fläckfri, eller så håller du käften. Och borgarna har verkligen inte sparat på krutet, de har slagit mynt av precis varenda en av sossarnas affärer, allt ifrån Sahlins parkeringsböter via Freivalds "var ligger Phuket" till Perssons husbyggen. Det underförstådda budskapet var "vi är inte lika korrumperade, vi skulle aldrig göra så här, rösta på oss för vi är hederliga". Och det är det som de nu får käka upp.

Det finns en del intressanta dimensioner i detta. Flera av sosseministrarna verkade gilla att fiffla och bete sig allmänt oetiskt åt - det handlade oftast om att mygla till sig någon liten fördel här och sno åt sig en liten slant där. Det är det vi kallar ohederlighet, och det bestraffas olika på olika nivåer i samhället: är man en liten skurk hamnar man i fängelse, är man en stor skurk får man kalla till presskonferens och avgå som minister. Men det som vissa av våra nya ministrar ägnat sig åt är egentligen inte slarv eller fusk - det är politik.

När en kulturminister som härstammar från det nyliberala propagandaförlaget Timbro skitit i TV-licensen i 16 år och dessutom anlitat hemhjälp svart, då är det ett politiskt ställningstagande. Hon tillhör en grupp människor som tycker att det är så samhället borde vara organiserat. Public service är äcklig socialism, skatt och sociala avgifter på arbete är bara onödigt krångel, och barnflickor och hembiträden ska inte kosta för mycket. Nu när hon är minister passar det sig inte längre att bete sig på det viset, nu är det rättning i ledet som gäller, men hon har inte bytt åsikter, hon har bara bytt fasad.

Och den värsta av alla skandalerna har inte ens hamnat i tidningarna än. Carl Bildt satt ända till nyligen i styrelsen för Lundin Oil, ett bolag som länge bedrivit skumraskaffärer i folkmordets Sudan. Några tusen döda negrer senare har han avgått och ska strax sälja ut sitt aktieinnehav i bolaget, "för att undvika intressekonflikter". Händerna är nu tvättade rena från blod och han kan ta plats i den nya regeringen. Allt är glömt och förlåtet.

Det kommer bli mig ett sant nöje att motarbeta de här människorna under de närmsta fyra åren.

Gud och Göran Persson

Om du levde på medeltiden och ville irritera en munk eller präst, så var kanske det bästa sättet att fråga honom om teodicéproblemet. Detta är en av filosofins mer klassiska tankenötter, och lyder ungefär så här: hur kan gud både vara allsmäktig och god på en och samma gång, när det samtidigt finns så mycket ondska i världen? Antingen vill gud utplåna ondskan men kan inte, och är alltså inte allsmäktig, eller så kan han utplåna den men vill inte, och är alltså inte god. Här skulle vår genomsnittlige kyrkans man antagligen lagt pannan i djupa veck, eller kanske börjat samla ved till ett stort bål.

Vi som lever i Sverige nådens år 2006, så här strax efter valet, har ett annat teodicéproblem att ta ställning till. Det gäller sossarna. Det socialdemokratiska teodicéproblemet lyder såhär: sossarna kan inte både ha talat sanning, varit kompetenta och haft verklig kontroll över händelseutvecklingen de senaste tolv åren. Då hade inte samhället sett ut som det gör.

Det står utom alla tvivel att det är sossarnas fel att vi nu sitter med en blå regering. Och då syftar jag inte på deras misslyckade valrörelse där de försökte vifta bort arbetslöshetsproblemet - jag syftar på tolv år av att säga en sak och göra något helt annat, tolv år av prat om solidaritet och rättvisa samtidigt som klyftorna ökat, den offentliga sektorn har slaktats och livet för vanligt folk har hårdnat.

Och det är det som gör det socialdemokratiska partiet till ett enda stort teodicéproblem. För hur kan ett parti bestående av så rutinerade och skolade politiker stå och peka med hela handen åt ett håll, samtidigt som hela samhällsutvecklingen vänder på klacken och stadigt marscherar iväg åt andra hållet? Vad är problemet, ljuger de om sina avsikter, är de dumma i huvet eller har de bara inte alls haft så mycket makt som de velat ge sken av?

Kompetensfrågan är faktiskt den som är lättast att avfärda, trots allt snack som varit om den-och-den sosseministerns duglighet eller högskolepoäng under åren (som om högskolepoäng skulle vara en indikation på hur lämpad man är att styra ett land - tillåt mig fnysa, mina egna tvåhundrafyrtioelva högskolepoäng till trots). Överlag gäller det ändå, att man inte kan vara helt dum i huvudet om man ska bli minister. Undantagen finns alltid (var det någon som viskade "Ringholm"?) men Sahlin var knappast dum, bara nonchalant, Bodström var inte korkad, bara ett hot mot allas vårt privatliv och vår integritet, och Pagrotsky kunde till och med göra bra saker någon gång ibland. Och mycket ont kan sägas om Göran Persson själv, men inte sjutton är han någon förlorare - nu får han ju dra sig tillbaka till sitt gods i lugn och ro, och med lite tur genomför borgarna pigavdraget snart så han dessutom kan skaffa sig lite billigt tjänstefolk. Det brukar inte ofta vara dumma människor förunnat att få gråta hela vägen till banken. Återstår de andra två förklaringarna, med andra ord.

Själv är jag övertygad om att lögnen utgör en del av mysteriets lösning. Persson och de övriga ledande sossarna ljuger. När de går till val och lovar oss att Sverige ska bli mer solidariskt och rättvist så är de fullt medvetna om att de fyra år senare kommer att regera över ett land som blivit ingetdera - tvärtom. Lögnen är en del av spelet, av den politiska dansen, särskilt i valtider. Sossarna som parti är inte ensamma om detta, men eftersom de befunnit sig i hetluften och haft makten så länge är deras lögner mer uppenbara än andras.

Men det är inte hela svaret. Det handlar nämligen om makt också. Hur mycket kan våra svenska politiker egentligen uträtta, när vi är med i EU? Har de någon handlingsfrihet kvar efter att de konvergenskrav, utgiftstak och upphandlingsregler som Bryssel dikterat har blivit uppfyllda? Spelar det någon roll vad sossarna vill, om det kolliderar med vad EU vill? Jag tror faktiskt inte det. Hade sossarna varit ett ärligt vänsterparti hade de sagt så. Vi skulle vilja men vi kan inte. Vi får inte för EU. Låt folk dra sina egna slutsatser av detta. Men det har de inte gjort, utan de har spelat med, skarvat, ljugit, förnekat och förhalat - och därför har de förlorat makten.

Det finns många bra sossar, oftast gräsrötter. Jag känner några av dem, och när jag diskuterar med dem brukar det aldrig vara särskilt svårt att enas om de grundläggande värdena, humanism och socialism. När (jag säger "när", inte "om") den svenska vänstern kommer igen på allvar så kommer dessa människor förmodligen att vara med. Däremot kommer deras nuvarande parti inte att vara det. Och godsägare Persson kommer då sannerligen inte vara inblandad på något sätt, förutom kanske som motståndare.

Då kommer vi att ha ett teodicéproblem mindre kvar att lösa.

Fyra år av skam

I Israel jublar man över regeringsskiftet i Sverige, stod det i GP i fredags. Enligt Jerusalem Post var det "några i det israeliska regeringskansliet som glädjedansade" när Reinfeldt och hans vänner fick i uppdrag att bilda regering efter segervalet.

Zvi Mazel, f.d. israelisk ambassadör i Sverige och hobbyhuligan (han är mest känd för att ha försökt vandalisera ett israelkritiskt konstverk på Historiska museet i Stockholm) kommenterar att den nya regeringen antagligen kommer att vara "mindre kritisk". Jajamensan! Döda en libanes, eller döda hundra, det gör ingenting - Fredde är ändå din polare.

Vad hundratals år av jantelag och tolv år av socialdemokratiskt svek har misslyckats med, det har borgarna lyckats åstadkomma på en enda vecka. Jag har börjat skämmas för mitt land.

Att se samband, del 2

Jag skrev för ett tag sedan om arbetslösheten. Om hur den inte är en partipolitisk fråga. Om att det inte spelar någon roll vilket av de två blocken som vinner valet, arbetslösheten kommer att finnas kvar ändå. Om att varken sossarna eller borgarna sitter inne med någon lösning på problemet.

Jag håller fast vid det jag sa, men jag måste faktiskt revidera mig lite på en punkt. Borgarna har faktiskt en slags lösning. Det gäller bara att se sambandet mellan två av deras förslag.

1. De vill sänka A-kassan.

Varför vill man göra något sådant? Argumentet är att det idag inte lönar sig att arbeta, att A-kassan är så generös att folk inte tar de jobb som de blir anvisade. Här går vi och dräller allihop och lever lyxliv för statliga bidrag, samtidigt som vi överöses med arbetserbjudanden som vi säger nej till. Alla som har minsta kontakt med verkligheten vet att detta är skitsnack, men då kvarstår ju frågan: varför vill borgarna egentligen sänka A-kassan?

Svaret är, för att kunna sänka folks löneanspråk. Idag verkar en massa människor ha fått för sig att en lön ska vara en summa pengar som man kan leva på, betala hyra och mat och kanske lite kläder också. Denna villfarelse måste man naturligtvis ta ur dem. Om A-kassan är på 9000 kronor kommer inte en jävel att vilja ta ett jobb som ger t.ex. 8000 - men tänk om A-kassan sänks till 7000! Då minsann blir det fart på folk.

2. De vill införa skatteavdrag för hushållsnära tjänster, d.v.s. pigavdrag.

Det ska bli billigare att anställa folk som kommer hem till oss och dammsuger, diskar och skurar toaletten. "Det är en jämställdhetsfråga av stora mått att vanliga människor ska kunna köpa de här tjänsterna för kanske 150 kronor i timmen" säger Maud Olofsson, och det är inte utan att man undrar vilka dessa "vanliga människor" är. Du och jag och alla andra låginkomsttagare? Knappast. När hade du senast pengar över till en piga? Spelar det nån roll om städhjälpen kostar 150 eller 250 kronor per timme, när pengarna jämt tar slut innan månaden gör det? Naturligtvis inte.

Det är helt andra som gynnas av pigavdraget. Det är den övre medelklassen och överklassen, människorna i karriären, folk som har så mycket pengar över att de kan använda dem till att köpa sig fria från sådana trivialiteter som att laga sin egen mat eller byta blöjor på sina egna ungar. Det är dessa som är de "vanliga människorna" i Maud Olofssons skruvade lilla värld. Ledaren för det Nya Moderata Arbetarpartiet, Fredrik Reinfeldt, vill gärna föregå med gott exempel, därför har han under en längre tid anlitat en litauisk barnflicka för 3500 kronor i månaden, enligt SVT:s uppdrag granskning.

Lägger man ihop två plus två så får man fyra. Lägger man ihop de här två förslagen så får man fram borgarnas politik mot arbetslösheten. Först ska vi pressas till att vilja ta vilka skitjobb som helst, och sen ska vi erbjudas att komma hem till Reinfeldt och skura dass. Borgarna vill skapa ett ny klass av lågavlönat tjänstefolk som får i uppgift att torka upp de rikas skit, snyta deras ungar och klippa deras gräsmattor.

I ärlighetens namn får man ju medge att detta säkert skulle skapa några tusen nya skitjobb. Men varför inte använda de pengar som pigavdraget skulle kosta till att anställa folk inom den kommunala äldrevården istället? Varför inte hjälpa de som verkligen behöver hjälp, istället för de som valt bort hemmet för att kunna göra karriär? Det skulle kunna ge minst lika många, men bättre avlönade och värdigare, jobb.

Varför är det ingen enda journalist som ställer de här frågorna till den oljade smilfinken och "arbetarledaren" Reinfeldt, och avslöjar honom som den överklassarroganta stropp han är?

Den kravmärkta medborgaren

Egentligen hajade jag inte till speciellt mycket när integrationsminister Orback häromdagen plöstligt gick ut och började tala om villkorade bidrag för invandrare. Det luktade folkparti lång väg om förslaget, och det är ju ett känt faktum sedan ett tjugotal år att socialdemokratisk politik inte är något annat än borgerlig politik med ca fem års fördröjning. Detta i takt med att den politiska skalan i Sverige ständigt och successivt förskjuts åt höger.

Jag tänker inte ens gå i polemik med Orback i själva sakfrågan. Det är egentligen inte den som är mest intressant, jag vet att det bara handlar om att sossarna vill sno tillbaka en del av de väljare som gått över till sverigedemokraterna. Jag tänker istället försöka se frågan i ett betydligt större perspektiv. Just det, jag tänker göra ett generellt och principiellt ställningstagande. Ducka, för här kommer det:

- Jag är svuren motståndare till alla förslag som syftar till att ställa högre krav och lägga större ansvar på den enskilda individen. Jag är bestämt emot allt skitsnack om att folk "minsann måste lära sig att ta lite ansvar själva också" och att vi bara "lägger allting på samhället hela tiden". Det är inte sant. Det är till och med så förbannat in i helvete fel.

Låt oss rekapitulera lite snabbt vilka krav som idag ställs på en genomsnittlig medborgare i vårt avlånga land.

För det första ska du fixa ditt jobb, i ur och skur. 47 veckor av 52 varje år ska du varje vardag tvinga upp dig själv ur sängen på morgonen, oavsett hur mycket din kropp skriker ut i protest. Hårdast är tempot under vintermånaderna, vilket är lustigt med tanke på att vi människor rent biologiskt är skapta för motsatsen: att vara aktiva på sommaren och vila oss på vintern. Redan själva arbetslivet ställer alltså krav på oss som strider mot själva vår grundläggande natur.

Samtidigt ökar stressen på jobbet hela tiden, som ett direkt resultat av "rationaliseringar" inom den privata sektorn och nedskärningar inom den offentliga. Efter varje dust med räknenissarna och deras ekonomiska kalkyler finns färre personer kvar att göra samma jobb. Samhället ställer alltså kravet på oss att vi ständigt ska orka mer på mindre tid, år efter år. Utan att få högre lön för besväret, märk väl.

Vi ska betala våra räkningar, obönhörligen. Allt, allt, allt kostar pengar, från rätten att ha tak över huvudet, vattnet, elen, värmen, resorna till och från jobbet, eventuella mediciner vi behöver ta för att orka, fackavgifter, telefonen, internet, allt. Räkningarna väntar inte och de som vill ha dina pengar tar inte hänsyn till om du har pengar eller inte - du måste betala på utsatt datum. Alla som någon gång haft räkningar större än inkomsterna någon månad vet mycket väl hur det känns att inte kunna leva upp till det kravet.

Sen har vi på senare tid blivit välsignade med en massa ny underbar "valfrihet", vilket inte är något annat än en förskönande omskrivning för en massa nya krav som ställs på oss. Vi ska välja energibolag, pensionsfond, telefonabonnemang och en massa annat. Vi har att välja mellan att hålla oss informerade hela tiden, eller välja i blindo. Hur vi än gör är ansvaret helt vårt eget - vi har bara oss själva och ingen annan att skylla på om vi väljer fel.

Har du barn blir det ännu värre. Du ska försörja dem på den lön som din arbetsgivare är nådig nog att betala dig för ditt slit, och efter att du kommit hem från ett jobb som suger allt mer energi ur dig ska du hämta från dagis och skola, mata, skjutsa till träningar och kompisar, hämta igen och ansvara för att de gör sina läxor och för att de lägger sig i tid. Du ska också orka att vara en bra förälder, ge kärlek, stöd och förståelse och uppfostra väl. Och om något skulle gå snett, som t.ex. att din dotter drabbas av ätstörningar, så står du där med hela ansvaret och hela skammen, medan de storföretag som med miljardresurser bombarderar försvarslösa barn med sjuka ideal står och ser helt oskyldiga ut, hävdar att de inte har något med saken att göra, att det inte är deras fel utan ditt.

Vi har också kravet på oss att hålla oss friska. En vanlig influensa kan kosta en sjuksköterska eller ett butiksbiträde en tusenlapp i förlorad inkomst, vilket kan vara nog så förödande när man i vanliga fall har en tio-tolv tusen att klara sig på varje månad. Ännu värre blir det om kroppen eller psyket plötsligt säger stopp och du inte orkar alls längre - risken är stor att försäkringskassan för statistikens skull väljer att inte betala ut ett öre till dig, så att du mister alla möjligheter att försörja dig. Alltså måste du äta nyttigt, leva nyttigt, träna och hålla dig i form för att kunna göra dina plikter och aldrig visa tecken på svaghet. Det är ditt eget ansvar om du inte klarar det, och den enda som drabbas är du själv, och möjligen dina barn, som är beroende av dig för att klara sig.

När som helst kan du, p.g.a. omständigheter som du inte har någon kontroll över, förlora ditt arbete. Då faller det helt och hållet på ditt eget ansvar att hitta ett nytt. Medan du söker tickar klockan obönhörligt: du får bara ersättning en begränsad tid och den ersättning du får är ännu snålare än din lön. Arbetsförmedlingen hjälper dig inte, de håller bara koll på dig så att du inte försöker smita undan kraven eller ditt personliga ansvar, och för statistik över dig och dina likar, och med jämna mellanrum tvingar de in dig på aktiviteter för att förnedra dig ordentligt.

Är du invandrare har du allt ovanstående att leva upp till. Dessutom ska du lära dig språket och anpassa dig till kulturen inklusive alla de oskrivna reglerna och koderna, samtidigt som du måste hålla liv i ditt ursprung för att inte bli alldeles rotlös. Du måste skaffa dig nya vänner bland en massa människor som till en början kanske inte ens förstår vad du säger, samtidigt som du ska bevara kontakten med vänner och släktingar därhemma. Du ansvarar för att du och din familj lyckas ta sig ifrån ett grått betonggetto där 70-80 procent av dina landsmän är arbetslösa och du ansvarar för att dina barn inte spårar ur i skolan eller hamnar i kriminella gäng. Har du kanske flytt från krig och lider av trauman? Det är ditt eget problem och ditt eget ansvar, psykvården i Sverige är nedlagd. Misslyckas du, får du dessutom stå ut med att sverigedemokrater, numera i sällskap av sossar, folkpartister och andra, står och pekar på dig med anklagande pekfingrar och hävdar att det är ditt fel att integrationen misslyckats.

Är inte allt detta tillräckligt mycket krav att ställa på en stackars människa?

Våra makthavare är dessutom på väg att skärpa kraven ännu mer. Snart kanske små barn kommer att få betyg från tidig ålder, arbetslösa kanske kommer att pressas ännu hårdare med sänkta bidrag, föräldrar kanske kommer pressas med sänkt föräldrapenning och de sjukskrivna kanske kommer att stämplas som fuskare än en gång och jagas ännu hårdare. Om en fem år eller så om vi röstar på sossarna, kanske redan idag om vi röstar borgerligt.

Vi behöver mindre krav och mindre ansvar, inte mer. Vi ligger redan farligt nära toppen i självmordsligan och vi har redan hundratusentals långtidssjukskrivna i det här landet. Människan befinner sig redan nära bristningsgränsen, märkt av alla krav och dignande under allt ansvar. Det räcker så här, tack så mycket.

Vänsterpolitik är att ge människan lite slack. Högerpolitik är att pressa ännu hårdare, tills ingenting finns kvar.

Är du arbetslös, lille vän?

Är du arbetslös? Det är ett tufft öde, jag vet. Jag har själv varit sommararbetslös många gånger, och så sent som i juni var jag på arbetsförmedlingen senast. Jag hade en obeskrivlig, helsikes tur, för jag fick jobb - det är inte alla som är så lyckligt lottade.

Jag förstår att du själv har fått nobben många gånger, så många att du börjar tappa sugen lite grann. För att inte du ska lyckas återfå någon känsla av att du har ett värde som människa så tvingar arbetsförmedlingen dig dessutom till ideliga "åtgärder", den ena mer förnedrande än den andra - söka-jobb-kurser där du blir idiotförklarad och får sitta och analysera om det är något i ditt eget beteende som hindrar dig från att få jobb. Det måste kännas riktigt vidrigt, du vet ju att du gör allt du kan, söker alla jobb du kan hitta, även de som inte verkar alls lockande. Och under tiden, medan du söker, klarar du dig på de kaffepengar som A-kassan betalar ut, vänder på slantarna flera gånger om och väljer bort ett biobesök eller en kväll ute med kompisarna för att ha råd med mjölk månaden ut.

Du är bekymrad över framtiden, antar jag. Både din egen framtid, och Sveriges. Det är ju val om några veckor, gudbevars, och det är meningen att vi ska lägga en liten lapp i en låda och sedan snällt luta oss tillbaka i fyra år till och hoppas att andra löser våra problem åt oss. Visst vore det fantastiskt om Sverige fick en regering efter valet som fixade så att du fick ett jobb, inte sant! Jag vet att du tänker så ibland, att du tillåter dig själv att hoppas.

Jag förstår om du är hjärtligt trött på Persson och sossarna. Det är de flesta av oss. I tolv år har de haft makten nu, och har de gjort någonting alls för dig? Inte ett skit. Faktum är, att bland det första de gjorde när de fick makten igen -94 var att de försökte sänka A-kassan. Jajamensan! Det enda du har, de ynkliga små summor som du hankar dig fram på, försökte de sänka från 80 procent av en lön till 75 procent. Nu blev det en sådan respektingivande explosion av folklig ilska mot det beslutet, att det revs upp igen. De fegade ur. Och tur är väl det, man får ju glädjas åt det lilla.

Hoppas du på Reinfeldt? Jag kan nästan förstå det också. Han är åtminstone ett nytt, fräscht ansikte i sammanhanget. Han är ingen dryg, pösig godsägare som ljugit i tolv år i sträck, utan en till synes ganska trevlig prick, kanske precis vad du och Sverige behöver? Men tyvärr, jag har dåliga nyheter.

Reinfeldt skiter i dig. Han fiser i din riktning. Han kommer inte att sänka arbetslösheten i Sverige med en enda tiondels procentenhet. Faktum är, att det enda han planerar att göra som på något sätt kommer att påverka ditt liv, är att sänka A-kassan! Yes box. Känns det igen? Och den här gången kommer ingenting att kunna stoppa det, för vad bryr sig Reinfeldt om folklig ilska - han väntar sig att LO och andra ska protestera mot allting han gör, det är hans livsluft. Det är det som gör honom till den människa han är, och moderaterna till det parti de är. Så jag hoppas att du har lagt undan en liten slant till efter valet, för det verkar som att Reinfeldt kommer att bli statsminister, som det ser ut just nu. Om du inte är så naiv att du tror att det på ett magiskt sätt kommer att skapas en massa jobb om du får det litet sämre, samtidigt som förmögenhetsskatten och fastighetsskatten avskaffas.

Det är någonting här som inte stämmer, tänker du nu. Alla snackar ju om att sänka arbetslösheten, men ingenting händer? Sossarna sitter bevisligen inte inne med lösningen på problemet, och inte borgarna heller? Om arbetslösheten inte försvinner för att man sparkar på de som redan ligger ner, hur försvinner den då? Vad är orsaken till arbetslösheten?

Det ska jag tala om för dig.

Arbetslöshet är något bra, lär dig det. Det är inte bara bra, det är helt genialt, det är, som man säger inom "näringslivet", lysande affärer. Inte för dig då (det hade du nog redan räknat ut), men för marknaden. För den ekonomiska eliten. De som tjänar de riktigt stora pengarna på det slit som vissa av dina kompisar, de som har ett jobb, ägnar sig åt.

Med en halv miljon arbetslösa i Sverige lär vi oss alla att tacka, bocka och ta emot. Tack, snälla, för att jag har ett arbete. Är lönen låg, jobbet stressigt och chefen ett svin? Det gör inget, jag gör vad som helst för att åtminstone ha ett jobb. Så jag slipper att ha det som du. Utan arbetslösheten hade aldrig reallönerna kunnat sänkas i Sverige så mycket som man har gjort (Jasså, du vill ha 18000? Nisse här nöjer sig minsann med 16000!). Utan arbetslösheten hade aldrig nedskärningarna i skolan och vården gått att genomföra (håll klaffen, annars sparkar vi dig också!). Utan arbetslösheten hade aldrig ett fåtal människor kunnat bli snuskigt rika, medan du har blivit så fattig.

Kom ihåg, att de vansinniga vinster som de svenska storföretagen gör idag, det är pengarna som du, och alla andra som du, skulle kunnat få i lön om vi inte hade haft så hög arbetslöshet!

Så glöm Persson, och glöm Reinfeldt. Ingen av dem kommer någonsin att hjälpa dig ur din situation. Arbeslösheten står över partipolitik. Den är inte beslutad av riksdagen, den är beslutad av marknaden. Av kapitalet.

Och dem kan vi inte rösta bort.

Notera fetstilen.

Den bestämda demokratin

Den som inte avled av grammatikundervisningen på grundskolan eller gymnasiet minns kanske att en av de saker som man pratade om där var obestämd och bestämd form. Äpple och äpplet. Stol och Stolen. Och så vidare. De flesta av oss känner mycket väl till fenomenet, men hur många har funderat över vad bestämd artikel egentligen betyder?

Det var först på universitetet som vi ställde den frågan, och med hjälp av folk som är kloka på området kom vi fram till att bestämd artikel betyder "du vet vilken jag menar". Jag blev omkörd av en röd bil igår. Jasså, ja visst dräller det av röda bilar? Men: Jag tog bilen till jobbet igår. Vilken bil? Min egen bil såklart. Pucko.

Men det finns tillfällen då bestämd artikel inte betyder "du vet vilken jag menar" utan något helt annat. När det betyder "tänk inte, fundera inte, ställ inga jobbiga frågor". När det betyder "tig, sitt still i båten och ro". Varför inte belysa detta genom att jämföra ett alldeles speciellt ord i obestämd och bestämd form?

Demokrati. Ett ganska schysst ord ändå, klingar rent och fint i mina öron. Jag ser framför mig engagerade människor som gör sina röster hörda i tidningar och TV, på sina arbetsplatser och på möten på gator och torg och i parlament. Jag ser svartvita journalbilder på en arbetarrörelse som under röda fanor (fast de ser ju mörkgrå ut på film) demonstrerar för rösträtt och 8-timmarsdag, medan polis, militär och överhet slår och skjuter på dem. Jag ser friheten för mig att skriva den här bloggen och peka på vad jag tycker är fel med vårt samhälle utan att polisen kommer och hämtar mig mitt i natten.

Men jag ser också något levande som hela tiden förändras, därför att det måste förändras. Något som hela tiden hotar att glida oss ur händerna, om vi inte är vaksamma. Något som hela tiden måste hitta sig nya former, och som hela tiden måste byggas på nytt. Något som mer är ett ideal som man aldrig får sluta sträva mot, än något som man en gång för alla uppnått och därefter kan vara nöjd med.

Demokratin. Nu ser jag något annat. Jag ser en liten elit som anklagar alla som ifrågasätter den för att vara emot just "demokratin". Jag ser ledarsidor på stora dagstidningar som spyr galla över fattigt folk för att de protesterar mot politiska beslut som de tycker är orättfärdiga, och inte accepterar "demokratin". Jag ser justitieministrar som vill bugga folk i hemlighet, för att försvara "demokratin". Och jag ser en amerikansk president som skickar soldater till andra sidan jordklotet för att skjuta på civila "because they hate our freedom."

Jag ser något dött och stelnande, något som bara är en tom fasad. Något som fullständigt glidit oss ur händerna, därför att vi inte var vaksamma. Något som lanseras som det enda sanna, rätta och riktiga, som något som inte får ifrågasättas. Något som är själva motsatsen till demokrati.

Man får inte ifrågasätta styrelseskicket i vårt land utan att bli skälld för att vara motståndare till demokratin. Man får inte peka på det märkliga i att somliga föds till ärvda förmögenheter som de ogenerat använder för att öva utpressning på hela samhället ("får jag inte som jag vill så sticker jag utomlands!"), medan andra sliter häcken av sig för att betala hyran och sen blir ställda på bar backe av försäkringskassan när kroppen går sönder. Vi får välja vilka som bestämmer om en skola eller ett sjukhus ska byggas eller läggas ner, men inte vilka som ska bestämma om SAAB i Trollhättan ska finnas kvar eller inte. Vi får säga vad vi tycker om vad vi vill till vem vi vill, förutom mellan 9 och 5 - då bestämmer din arbetsgivare diktatoriskt, och du kan möjligen klaga, om du har tur, men rösta? Aldrig.

Reagerar du på något av allt detta? Passa dig, du är motståndare till demokratin!

Demokrati i obestämd form är något som kan förändras, något som kan se ut på många olika sätt, något som vi själva bestämmer över.

Demokratin i bestämd form är något stelt och en gång för alla fastslaget, något som skyr förändringar och ifrågasättande.

Så har logiken blivit så bakvänd, att demokratin, med bestämd artikel, blivit raka motsatsen till demokrati, med obestämd.

Tänk att en enda bokstav kan göra en sån helsikes skillnad.