Att se samband, del 2

Jag skrev för ett tag sedan om arbetslösheten. Om hur den inte är en partipolitisk fråga. Om att det inte spelar någon roll vilket av de två blocken som vinner valet, arbetslösheten kommer att finnas kvar ändå. Om att varken sossarna eller borgarna sitter inne med någon lösning på problemet.

Jag håller fast vid det jag sa, men jag måste faktiskt revidera mig lite på en punkt. Borgarna har faktiskt en slags lösning. Det gäller bara att se sambandet mellan två av deras förslag.

1. De vill sänka A-kassan.

Varför vill man göra något sådant? Argumentet är att det idag inte lönar sig att arbeta, att A-kassan är så generös att folk inte tar de jobb som de blir anvisade. Här går vi och dräller allihop och lever lyxliv för statliga bidrag, samtidigt som vi överöses med arbetserbjudanden som vi säger nej till. Alla som har minsta kontakt med verkligheten vet att detta är skitsnack, men då kvarstår ju frågan: varför vill borgarna egentligen sänka A-kassan?

Svaret är, för att kunna sänka folks löneanspråk. Idag verkar en massa människor ha fått för sig att en lön ska vara en summa pengar som man kan leva på, betala hyra och mat och kanske lite kläder också. Denna villfarelse måste man naturligtvis ta ur dem. Om A-kassan är på 9000 kronor kommer inte en jävel att vilja ta ett jobb som ger t.ex. 8000 - men tänk om A-kassan sänks till 7000! Då minsann blir det fart på folk.

2. De vill införa skatteavdrag för hushållsnära tjänster, d.v.s. pigavdrag.

Det ska bli billigare att anställa folk som kommer hem till oss och dammsuger, diskar och skurar toaletten. "Det är en jämställdhetsfråga av stora mått att vanliga människor ska kunna köpa de här tjänsterna för kanske 150 kronor i timmen" säger Maud Olofsson, och det är inte utan att man undrar vilka dessa "vanliga människor" är. Du och jag och alla andra låginkomsttagare? Knappast. När hade du senast pengar över till en piga? Spelar det nån roll om städhjälpen kostar 150 eller 250 kronor per timme, när pengarna jämt tar slut innan månaden gör det? Naturligtvis inte.

Det är helt andra som gynnas av pigavdraget. Det är den övre medelklassen och överklassen, människorna i karriären, folk som har så mycket pengar över att de kan använda dem till att köpa sig fria från sådana trivialiteter som att laga sin egen mat eller byta blöjor på sina egna ungar. Det är dessa som är de "vanliga människorna" i Maud Olofssons skruvade lilla värld. Ledaren för det Nya Moderata Arbetarpartiet, Fredrik Reinfeldt, vill gärna föregå med gott exempel, därför har han under en längre tid anlitat en litauisk barnflicka för 3500 kronor i månaden, enligt SVT:s uppdrag granskning.

Lägger man ihop två plus två så får man fyra. Lägger man ihop de här två förslagen så får man fram borgarnas politik mot arbetslösheten. Först ska vi pressas till att vilja ta vilka skitjobb som helst, och sen ska vi erbjudas att komma hem till Reinfeldt och skura dass. Borgarna vill skapa ett ny klass av lågavlönat tjänstefolk som får i uppgift att torka upp de rikas skit, snyta deras ungar och klippa deras gräsmattor.

I ärlighetens namn får man ju medge att detta säkert skulle skapa några tusen nya skitjobb. Men varför inte använda de pengar som pigavdraget skulle kosta till att anställa folk inom den kommunala äldrevården istället? Varför inte hjälpa de som verkligen behöver hjälp, istället för de som valt bort hemmet för att kunna göra karriär? Det skulle kunna ge minst lika många, men bättre avlönade och värdigare, jobb.

Varför är det ingen enda journalist som ställer de här frågorna till den oljade smilfinken och "arbetarledaren" Reinfeldt, och avslöjar honom som den överklassarroganta stropp han är?

Som man ropar

(Dagens blogg är illustrerad. Inte därför att min haka på något sätt bidrar till att understryka mitt budskap, utan därför att jag ville ladda upp en bild som jag kunde använda på min profil.)

Det är fullständigt omöjligt att hänga med i debatten idag om man inte är medveten om vem eller vilka det är som ställer frågorna. Vad är det egentligen för saker vi diskuterar, och varför?

Om du tillhör en liten, privilegierad elit i ett samhälle som dagens Sverige, så är det en enda sak som gäller: att så långt som möjligt försöka framställa dina egna problem, dina egna bekymmer och dina egna frågeställningar som något som är allmängiltigt, som ligger i allas intresse. Det som är dåligt för dig, är dåligt för alla. Det som är bra för dig, är bra för alla. Lyckas du lura i folk detta, så är hälften redan vunnet.

Så har det blivit idag. Det är en liten minoritet som formulerar problemen, och genom sin kontroll över medierna lyckas de styra vår diskussion så att vi dryftar deras problem och bollar med deras förslag till lösningar, istället för våra egna.

Ett praktexempel på detta är pigdebatten. (Och ja, jag tänker fortsätta kalla den för det. Det heter inte "hushållsnära tjänster", det är en jävla eufemism, ungefär som att kalla en arbetslös människa för "friställd".)

Befinner du dig någonstans nära toppen på pyramiden så är det såklart ett jättebekymmer. Det är svindyrt att anlita någon vitt och lagligt för att göra rent swimmingpoolen. Att betala sociala avgifter för barnflickan kostar pengar som du skulle kunna placera mycket smartare. Och inte ska väl din fru behöva få rynkiga och fula händer av att diska dag ut och dag in?

Men frågan måste ju omformuleras om man ska ha en minsta chans att kunna lirka den förbi de demokratiska instanser som vi ännu inte avskaffat i det EU-anpassade Sverige. Man måste helt enkelt få det att låta lite snyggare! Hur lyckas man med det? Vilka argument ska man använda?

Först och främst kan man ju vädja till medelklassen. Det handlar inte om att anställa tjänstefolk, det handlar om att ha råd med en rörmokare som fixar köksavloppet, en trädgårdsmästare som klipper häcken jämn och fin eller en snickare som reser ett staket så att inte grannens ungar ska drälla över tomtgränsen med sin volleyboll hela tiden.

(Det andra argumentet är nästan för korkat för att jag ska orka ta upp det här, det är det som låter ungefär så här: "Det är så mycket svartjobb inom branschen, men om man tar bort skatter och avgifter så kanske jobben blir vita istället." Det är fullkomligt genialt! Och om man gör det lagligt att misshandla folk så kanske man kan bli kvitt den typen av brottslighet också. Suck.)

Men är detta verkligen vårt största bekymmer? Är det verkligen detta som den stora majoriteten av oss svenskar går och river våra skallar över? (Inom parentes sagt: någonstans runt hälften av oss bor trots allt i hyreslägenheter, och behöver varken rörmokare, trädgårdsmästare eller snickare.)

Vad sägs om detta istället:

Våra två största problem idag är 1) att så många går arbetslösa och 2) att skolan, vården, omsorgen och allt det andra fungerar allt sämre.

Att anställa någon som går arbetslös på heltid i den offentliga sektorn skulle kosta samhället totalt ett par-tre tusenlappar i månaden (nettoskillnaden mellan att betala a-kassa och att betala en vanlig lön). Det motsvarar kanske ett halvt pigavdrag, femtedelen av luften i ena däcket på ett JAS-plan eller en tiondel av dryckeskontot på en genomsnittlig kommunal representationsmiddag.

Att anställa 100.000 arbetslösa inom skolan eller vården skulle kosta ca 4-5 miljarder per år. Det är en tiondel av försvarsbudgeten. Kanske en tjugondel av de årliga aktieutdelningarna i Sverige (5 procent högre skatt på de pengarna, och vi är i hamn!). En fjärdedel av vår årliga medlemsavgift i EU.

När läste du detta i tidningen senast?

Kort och gott: det är fel personer som ställer frågorna idag. Och som man ropar får man svar.