Den älskvärde mördaren

Han var belevad, charmig och älskvärd, det var alla som träffade honom överens om. Särskilt kvinnorna tyckte om hans omtänksamhet och hans sunda och renliga vanor. Han var en kärleksfull husse till en schäferhund och han älskade små barn och gullade med dem så ofta han fick chansen. De barn som träffade honom de gånger han var ute på promenad kallade honom för "Farbror Wolfi" och fick ofta både vänliga ord och lite godis på vägen. Han var dessutom estetiskt lagd och tyckte om både konst och arkitektur.

Visst låter detta som en trevlig person? Men det var det inte. Det var nämligen Adolf Hitler jag beskrev.

Nu har vår statsminister i förra veckan äntligen fått träffa sin idol George W Bush och han snålar inte med de vänliga orden. Bush har "en enorm närvaro, breda kunskaper och ett väldigt engagemang". Han är dessutom "väldigt jovialisk".

Att han är en krigsförbrytare är uppenbarligen av underordnat intresse.

Jag kan inte låta bli att stillsamt spekulera i hur Reinfeldt hade resonerat om han hade levt och verkat på 30-talet. Hade han sett lika förtjust ut om han satt där bredvid den tidens störste internationelle skurk, som en ärad gäst?

(Sen är det en annan sak att Reinfeldts dåtida partikamrater var så förtjusta i Hitler att bl.a. deras ungdomsförbund mangrant bröt sig ur och förklarade sig nazistiskt. Men det är, som sagt, en annan historia.)

Verkliga och overkliga hot

Angående föregående inlägg.

Jag läste en jätterolig liten notis i Göteborgsposten idag. Man hade frågat en massa människor här i Sverige vilket land som de ansåg utgjorde det största hotet mot freden i världen. Gissa vilket land som kom högst upp på listan?

Just det. Aningen intressantare att notera var att Nordkorea låg bara en enda procentenhet efter USA - 28 procent mot 29 procent. Trea var Iran på 18 procent. Detta säger rätt mycket om hur propaganda fungerar, men också hur den objektiva sanningen ibland kan tränga sig igenom den tjockaste dimridå av skitsnack.

Varför verkar Nordkorea så mycket farligare än Iran, trots att de båda ländernas situation och agerande är näst intill identiska? Naturligtvis därför att Nordkorea var i tidningarna och TV för bara någon vecka sedan, medan Iran är lite äldre nyheter. När medierna slår på trumman som mest går vi runt och fruktar "ondskans axelmakter", men däremellan sjunker vår rädsla tillbaka till mer realistiska nivåer.

Låt oss göra en liten statistisk övning. Under den senaste 10-årsperioden har USA startat tre krig (Jugoslavien -99, Afghanistan -01 och Irak -03), aktivt underblåst minst två inbördeskrig (Kongo-Kinshasa och Somalia) och stöttat militärkupper eller kuppförsök i minst två länder (Pakistan -99 och Venezuela -02). Detta är inte på något sätt en fullständig genomgång, utan bara vad jag kan gräva fram ur minnet utan att titta i historieböckerna. Nordkorea och Iran har inte alls varit lika flitiga, det enda som alls är värt att nämna i sammanhanget är Irans stöd till Hizbollah i Libanon.

Utifrån denna statistik tänkte jag göra något som jag väldigt sällan gör: Jag tänkte fälla en spådom. Detta är vad jag ser i min kristallkula:

Varken Nordkorea eller Iran kommer att starta ett enda krig under den närmaste tioårsperioden. Däremot kommer USA att starta minst ett eller två, kanske tre.

Det är ganska enkel logik, egentligen. Vad sysslar regimerna i Teheran och Pyongyang med as we speak? De skaffar sig kärnvapen. Varför det? Därför att det är det absolut enda som kan avskräcka USA i dagens värld. Budskapet är, kom inte hit för vi kan försvara oss! Både Ahmadinejad och Kim Jong-Il är fullt medvetna om att det absolut värsta som kan hända dem är att krig bryter ut. Titta bara hur det gick för Saddam! Bättre då att skaffa sig en vakthund som bits för att döda. Eller åtminstone en skylt där det står "varning för hunden".

Så 29 procent av det svenska folket har förstått varifrån hotet mot freden kommer. Övriga borde kanske stänga av TV-n och börja tänka mer själva.

Läs artikeln själv här.

Till utrikesministern

Jag läser i dagens Göteborgposten att vår nye utrikesminister Carl Bildt vill förbättra våra relationer till USA. En absolut lysande idé, tycker jag! Det är naturligtvis extremt oroväckande om vårt förhållande till The Land of the Free and the Home of the Brave har kunnat urarta till den milda grad att det behöver bättras på. Man ska självklart inte bråka med den store, brutale killen på skolgården som gillar att spöa upp de små kidsen och sno deras veckopeng.

Eftersom jag gärna vill vara konstruktiv har jag snickrat ihop några konkreta förslag till Calle på hur han skulle kunna gå till väga för att blidka det nya imperiet.

1. Det mest klockrena förslaget är naturligtvis att vi också skickar trupper till Irak. Varför ska bara amerikanska pojkar få skjuta araber i oljebolagens tjänst? Vi vill också vara med! I det läget är dessutom Calle Bildt sällsynt väl skickad att leda oss eftersom han redan har yrkesmässig erfarenhet av att offra människoliv för oljeprofiter.

2. Vi kan stänga ner alla våra kärnkraftverk, ögonabums. Man kan ju gudbevars anrika plutonium till atombomber i våra kärnreaktorer! Och vår politiska ledning befinner ju sig till vänster om George W Bush, vilket per definition gör dem till kommunister, eller åtminstone muslimer. Vem vet vad de skulle kunna hitta på om de fick fatt i kärnvapen? Kanske rent av slänga ner dem på civilbefolkningen i två oskyddade städer? Hugaligen!

3. Jag vill minnas att jag vid något tillfälle hörde någon sosseminister i den förra regeringen mumla något lite förläget om den amerikanska behandlingen av krigsfångar, och om tortyren som amerikanska militärer utövar på platser som Guantanamo och Abu Ghirayb. Vi kan ta tillbaka alla sådana uttalanden (om jag nu inte bara drömde att de hade uttalats) och genast införa tortyr även på svenska fängelser för att demonstrera vårt stöd för den amerikanska politiken.

4. Vi kan göra USA sällskap och säga upp Kyoto-avtalet med omedelbar verkan (de skrev ju som bekant aldrig på det). Lite koldioxidutsläpp är faktiskt inte så farligt. Och när amerikanska oljebolag vill fortsätta att göra vinster kan man naturligtvis inte låta banaliteter som växthuseffekten komma emellan.

5. Vi kan samla ihop alla människor som någon gång delat en fil över internet och skicka dem till Guantanamo för förvaring utan rättegång.

Vem vet, om vi fjäskar tillräckligt mycket så kanske vi också kan få vara med och dela på vinsterna nästa gång USA ockuperat något fattigt litet land som inte kunnat försvara sig? Både Iran och Norkorea har ju en massa naturtillgångar...

Soldatens klagan

(Bakgrund: jag skrev den här texten efter att ha läst en notis i dagens Göteborgsposten, som handlade om att en amerikansk soldat skickats hem från Irak eftersom han led av en "personlighetsstörning". Han hade nämligen, tillsammans med sina kamrater, först skjutit ihjäl tre civila, sedan hade han våldtagit en 15-årig flicka, och efter det skjutit ihjäl henne också. Uppenbarligen var det våldtäkten som låg till grund för den psykiatriska diagnosen. Resten är ju rutin bland amerikanska soldater i Irak. Min text handlar inte om samma incident, den handlar om den mer bekanta massakern i Haditha, där 24 civila irakier skjöts ihjäl i sina hem av amerikanska marinsoldater som gick bärsärk.)

Det kan inte vara lätt att vara amerikansk soldat.

För det första förväntas du att lyda order. När din regering har bestämt sig för att föra krig mot civilbefolkningen i ett fattigt land långt borta, så skickas du dit. Och på alla möjliga tider på dygnet förväntas du göra som du blir tillsagd: Åk dit! Skjut ihjäl de där människorna! Spräng de där bostadshusen!

På förläggningen, när du är ledig, är det inte precis människors lika värde och lika rättigheter som diskuteras. Det är psykologiskt otänkbart för en människa att kallblodigt skjuta på folk om måltavlorna är människor av kött och blod, med anhöriga som väntar på dem hemma och som gråter om de aldrig kommer hem mer. Nej, ska man kunna skjuta när man får order om det så måste de tänkta offren avhumaniseras. Alla araber är "towelheads" som pratar konstigt och gestikulerar mycket, som luktar illa och klär sig fult och som i tid och otid faller ner på knä på en filt och mumlar nåt om "allahkbar". En sexåring kan vara en terrorist med en bomb fastsatt runt midjan. Överallt runt dig sitter hatet, uppblandat med rädsla, i väggarna.

Men eftersom du är en stolt soldat som slåss för världens mäktigaste demokrati så gör du utan knot som du blir tillsagd. Dag ut och dag in. Ända tills det oväntade händer.

Det börjar som en helt vanlig dag. Lite ovanligt är att två av dina kamrater blir dödade i en explosion - reaktionen på detta är däremot ren rutin. Ni går in i första bästa bostadsområde, stormar in i några av husen, skjuter ihjäl hela familjer som sitter och gör ingenting särskilt. 24 civila dödar ni, och sen lägger ni kropparna bland offren för morgonens explosion, så att det ska se ut som att alla blev dödade när bomben small. Ännu en vanlig dag på jobbet, med andra ord.

Bara det att den här gången är det nån journalist som snokar lite för mycket. Hittar kulhål i dödsoffer som påstås ha dödats i en explosion. Ställer frågor till befolkningen i området runt omkring. Sätter ihop en bild av vad som egentligen hänt. Och, helt utan respekt för demokrati, frihet och oljeprofiter, kablar han iväg nyheten.

Och nu tar det hus i helvete. Du ska ställas inför rätta, får du veta. Du riskerar dödsstraff. Samma människor som på daglig basis givit dig order om att åka dit, skjuta ihjäl de där människorna och spränga de där bostadshusen blir plötsligt väldigt upprörda, och lovar dyrt och heligt resten av världen att du, ja just du, ska bestraffas för det fruktansvärda brott som begåtts.

Och så får du, i skymf och vanära, åka tillbaka till USA till en osäker framtid, antingen i något av landets överfulla fängelser, eller på death row i väntan på giftinjektionen.

Samtidigt fortsätter kriget i Irak precis som innan. Åk dit! Skjut ihjäl de där människorna! Spräng de där bostadshusen!

En bonde har offrats, men spelet fortsätter.