Fuskpartiet

Jag hade tänkt att skriva ett inlägg här, för länge, länge sedan. Inlägget var nästan färdigformulerat och klart att knackas ner, redan före valet. Men jag väntade lite med att skriva det, och sen väntade jag lite till, och jag har inte fått gjort det än.

Jag hade tänkt att skriva om "fusket". Om hur medelsvensson hela tiden misstänkliggörs i den politiska debatten. Om hur vi vanliga låg- och medelinkomsttagare ständigt anklagas för att fuska med allt från A-kassan till sjukförsäkringen till vård av sjukt barn till socialbidraget till bostadsbidraget till barnbidraget till vad du vill. Om hur vi utmålas som en nation av myglare, svartjobbare och simulanter.

Jag hade tänkt att ironisera över det faktum att dessa påståenden oftast kommer från vår genomkorruppta, skattefuskande och TV-licensskolkande överhet, genom de medier som de kontrollerar. Jag hade tänkt att spekulera över ifall de kanske helt enkelt projicerar sin egen ruttna rättsuppfattning på alla oss andra, och tror, att bara för att de själva är uppvuxna eller inskolade i en miljö av roffa-åt-dig-så-mycket-som-möjligt och det-enda-som-är-fel-är-att-åka-dit så måste resten av befolkningen vara likadan.

Jag hade tänkt att göra mig lustig över hur liten omfattning fusket i regel verkar ha de gånger som man undersökt saken närmare. Jag hade tänkt att konstatera att genomsnittssvensken överlag är hederlig, gör rätt för sig och bara tar emot det som han eller hon har rätt till.

Men inlägget är lagt på is. Jag kommer antagligen inte att få skrivet det den närmaste framtiden. För för en gångs skull har verkligheten överträffat mina vildaste förväntningar.

Folkpartiet, det parti som skulle bli högerregeringens torpeder mot "fuskarna", partiet som tjatade om moral och etik tills vi bara ville spy, partiet som t.o.m. ville ha en "fuskminister", har nämligen gjort bort sig så kapitalt att fuskfrågan för stunden verkar vara begravd. Fyra av partiets och ungdomsförbundets ledande figurer ska upp i rätten för sitt dataintrång i valrörelsen, en händelse som ibland brukar klassas som ett svenskt Watergate. Leijonborg står i TV och stammar.

Själv njuter jag. Tack så mycket, folkpartiet, nu vet vi vilka de verkliga fuskarna är.

Segregationsproblemet

Så här dags på året brukar det vara läge för våra riksdagsmän och -kvinnor att lämna in sina motioner. Vem som helst får motionera om vad som helst, och det gör de gärna också. De allra flesta motioner brukar röstas ner och slängas i det runda arkivet relativt obemärkt, men just idag valde Göteborgsposten att odödliggöra en av dem genom att skriva om den.

Veronica Palm, en sosse från Stockholm, motionerar angående den tilltagande segregationen i Sverige. Hon har valt ut en specifik grupp i samhället som hon använder som exempel, och hon beskriver en verklighet av isolation i särskilda bostadsområden, totalt utanförskap och slentrianmässig kriminalitet. Hon har "sett medierna rulla fram det ena mer iögonfallande exemplet efter det andra på brottslighet" inom denna folkgrupp, och hon menar att det kan finnas ett stort mörkertal eftersom gruppen ifråga är så segregerad.

Hon fruktar att det t.o.m. kan vara så att det existerar och frodas en brottslig kultur inom denna befolkningsgrupp - bland annat ska en representant för gruppen, en 57-årig man med en till det yttre respektabel position i samhället ha uttalat att brottsligheten "inte är ovanlig" och att han känner "flera som gör så". Palm skriver att "detta förstärker bilden av att brottsligheten kommer in i subkulturer som en följd av segregation och är ännu ett tydligt uttryck för denna folkgrupps brist på integration i samhället".

Hon föreslår bland annat en riktad upplysningskampanj för att informera om "hur Sverige fungerar och vilka lagar vi har att rätta oss efter".

Vilka talar hon om? Kosovoalbanerna, assyrierna eller somalierna? Nej då, hon talar om Sveriges verkliga problembarn. Hon syftar på överklassen i Östermalm, Danderyd, Örgryte och Hovås. TV-licensskolk, utnyttjande av underbetald svart arbetskraft, skattefiffel och bulvanaffärer - och det vi känner till är förmodligen bara toppen av ett isberg.

Jag vet i alla fall att jag aldrig skulle våga promenera genom Örgryte efter mörkrets inbrott. De där människorna är kriminella ju!

Jag är inte stoltare än att jag kan applådera en sosse.