Fuskpartiet

Jag hade tänkt att skriva ett inlägg här, för länge, länge sedan. Inlägget var nästan färdigformulerat och klart att knackas ner, redan före valet. Men jag väntade lite med att skriva det, och sen väntade jag lite till, och jag har inte fått gjort det än.

Jag hade tänkt att skriva om "fusket". Om hur medelsvensson hela tiden misstänkliggörs i den politiska debatten. Om hur vi vanliga låg- och medelinkomsttagare ständigt anklagas för att fuska med allt från A-kassan till sjukförsäkringen till vård av sjukt barn till socialbidraget till bostadsbidraget till barnbidraget till vad du vill. Om hur vi utmålas som en nation av myglare, svartjobbare och simulanter.

Jag hade tänkt att ironisera över det faktum att dessa påståenden oftast kommer från vår genomkorruppta, skattefuskande och TV-licensskolkande överhet, genom de medier som de kontrollerar. Jag hade tänkt att spekulera över ifall de kanske helt enkelt projicerar sin egen ruttna rättsuppfattning på alla oss andra, och tror, att bara för att de själva är uppvuxna eller inskolade i en miljö av roffa-åt-dig-så-mycket-som-möjligt och det-enda-som-är-fel-är-att-åka-dit så måste resten av befolkningen vara likadan.

Jag hade tänkt att göra mig lustig över hur liten omfattning fusket i regel verkar ha de gånger som man undersökt saken närmare. Jag hade tänkt att konstatera att genomsnittssvensken överlag är hederlig, gör rätt för sig och bara tar emot det som han eller hon har rätt till.

Men inlägget är lagt på is. Jag kommer antagligen inte att få skrivet det den närmaste framtiden. För för en gångs skull har verkligheten överträffat mina vildaste förväntningar.

Folkpartiet, det parti som skulle bli högerregeringens torpeder mot "fuskarna", partiet som tjatade om moral och etik tills vi bara ville spy, partiet som t.o.m. ville ha en "fuskminister", har nämligen gjort bort sig så kapitalt att fuskfrågan för stunden verkar vara begravd. Fyra av partiets och ungdomsförbundets ledande figurer ska upp i rätten för sitt dataintrång i valrörelsen, en händelse som ibland brukar klassas som ett svenskt Watergate. Leijonborg står i TV och stammar.

Själv njuter jag. Tack så mycket, folkpartiet, nu vet vi vilka de verkliga fuskarna är.