10 april 2007

Sjuk journalistik

Så var det dags att börja hacka på de sjukskrivna igen. Ett tag var det ju de arbetslösa som var samhällets fiende nr 1, men dessa har nu fått på pälsen av vår högerregering, och nu är det alltså de sjukskrivnas tur. Fast det är Metro som står för hackandet denna gången.

"Enkelt att bluffa till sig sjukintyg" skriker rubriken på dagens förstasida. En metroreporter har ljugit lite för en läkare och därigenom lyckats bli sjukskriven i tre veckor. Budskapet är lika enkelt som uttjatat: ni är simulanter och bluffare, alla ni i arbetsför ålder som går hemma och är sjuka. Eller om inte alla så i alla fall många av er.

Jag ska strax återkomma till Metros artikel, men först en liten historik.

Sjukskrivningsdebatten är relativt ny, som de flesta vet, men vad de flesta inte vet (eller minns) är att vi haft en sjukskrivningstopp i Sverige tidigare - på 80-talet. Men då var det inte fråga om så värst många långtidssjukskrivna, utan snarare ett ganska stort antal som var sjuka lite här och där, någon eller några enstaka dagar i sänder. Efter en sömnlös natt. En morgon när man vaknar snorig och snuvig. En måndag efter en semester. En fredag före en helg när man sökt ledigt för att hälsa på farmor men inte fått det av sin snikne chef. Eller en alldeles vanlig torsdag morgon efter att man haft ett praktgräl med maken/frugan och bara mår skit.

I början av nittiotalet fick vi karensdagen. Nu var det inte bara att sjukskriva sig längre när något inte klaffade, för plötsligt kostade det en hel dagsinkomst. För den som vaknade en morgon med kranen full av snor var det bara att välja mellan att snyta sig och masa sig upp eller att inte få månaden att gå ihop. Det var borgarna som införde karensdagen, och den gick helt i linje med deras människosyn och ideologi ("människor är i grunden ohederliga och måste behandlas därefter") men sossarna röstade också för den i ett anfall av "ansvarsfullhet" och går inte heller fria från skuld. Och visst verkade det funka - sjukskrivningarna minskade kraftigt och den samlade högern slog sig för bröstet. Detta borde vi ha gjort för länge sen, gick tongångarna.

Och sen small bomben, i slutet av 90-talet. Chockade läkare skickade ut den ena larmrapporten efter den andra. Vuxna människor i sina bästa år som såg fullt friska ut som måste skriva lappar till sig själva för att komma ihåg att äta frukost innan de gick hemifrån på morgonen. Människor med tunga, tröttande jobb som låg vakna hela nätterna och lyssnade på sina egna hjärtslag trots att de var helt slutkörda när de gick och lade sig. Människor som plötsligt bröt samman och grät i timtal av minsta banala lilla motgång. "Utbrändhet" blev plötsligt ett begrepp - numera ersatt av "utmattningsdepression", som är samma sak. Ett fenomen som tidigare mest förekommit i världskrigens skyttegravar drabbade nu tusentals unga, friska människor som varken låg i krig eller befann sig i någon annan form av livsfara.

Vi fick helt enkelt betala priset för karensdagen. Säkerhetsventilen var avskaffad. Det fanns ingen utväg kvar för den som mådde lite dåligt, ingen pardon. Bara att knata på tills man gick in i väggen.

Det är där vi befinner oss nu. Och drevet går. Det är än en gång de sjuka själva som är skyldiga. Bl.a. har Försäkringskassan fått i uppgift att fingranska de sjukskrivna och sparka ut dem ur sjukförsäkringssystemet som inte anses sjuka nog - ett uppdrag som man skött med exempellöst godtycke (eller ole-dole-doff-metodik som någon kallade det). Och nu anser sig Metro alltså ha bevisat att det är busenkelt att bluffa sig till en sjukskrivning, genom att låta en reporter ljuga för en slumpmässigt utvald läkare. Ett experiment, ett utfall, en sanning.

Den enda som verkar ha något vettigt att säga i den här soppan är läkarförbundets ordförande, Eva Nilsson Bågenholm. "Vår utgångspunkt måste vara att vi litar på patienten" säger hon, och precis så är det. Hur i helsike skulle läkare och vårdpersonal annars förhålla sig? Ska vi installera lögndetektorer på vårdcentralerna?

Jag skulle vilja förklara en enkel liten sanning för Metro. Håll andan, för här kommer den:

Människans grundinställning är att vara aktiv och göra saker. Om man får välja mellan att antingen sitta hemma och stirra in i väggen eller gå till ett meningsfullt arbete där man får träffa andra människor, allt annat lika, så väljer nästan undantagslöst alla det sistnämnda. Allt annat lika, alltså. Även om du inte tappar inkomst. Förutsatt, naturligtvis, att allting är som det ska, att inte någonting skaver. Låter detta konstigt? Icke desto mindre är det sant. Vi, mänskligheten alltså, har inte tagit oss ända hit från Afrikas savanner genom att sitta på arslet och lyfta sjukpenning.

Varför är vi egentligen så sjuka? Vilka är grundorsakerna? Kan det bero lite grann på att vi lever under ett samhällsskick som bara predikar effektivitet, profit och konsumtion? Kan det hänga ihop med att tempot på alla områden inom arbetslivet skruvats upp dramatiskt de senaste 50-100 åren så att färre och färre människor får uträtta mer och mer? Kan det åtminstone delvis orsakas av att vi de senaste 20-25 åren drabbats av en EU-anpassad högerpolitik där den offentliga sektorn - främst skolan och vården - utarmats till oigenkännlighet? Och kan det ständigt överhängande hotet om arbetslöshet kanske bidra en smula?

Vem som helst med lite bonnförnuft vet att det billigaste sättet att bekämpa ohälsa är genom att förebygga. Och ingenting av ovanstående får oss att må bättre. Tvärtom. Det är kapitalismens själva logik (högre tempo, större effektivitet, vinst till varje pris) som står i skarp konflikt med människans grundläggande behov (en meningsfull tillvaro, trygghet och vila). Enda sättet att vända trenden är att lätta på trycket - avskaffa karensdagen, införa sex timmars arbetsdag med bibehållen lön, och satsa på primärvården så de som mår dåligt får hjälp innan deras liv kraschat fullständigt.

Det är inte ett dugg sjukt att bli sjuk, under de omständigheter som vi lever idag. Tvärtom, det är en fullt frisk reaktion på ett sjukt samhällssystem.

Det enda som är sjukt är Metros journalistik.

6 kommentarer:

Josh sa...

Du är nåt på spåren. Dock vill jag inflika att det konservativa högerpartiet socialdemokraterna är minst lika skyldigt som de så kallade borgarna. De sista åren innan det senaste valet var sossarna på offensiven mot sjuka. Och att skicka arbetslösa på fullständigt meningslösa icke-jobb under hot om indragen a-kassa och med enda syfte att frisera statistiken är knappast främjande för folkhälsan. Få saker har fått mig att känna mig så värdelös och må så dåligt som dylika arbetsmarknadsåtgärder eller vad de nu kallas.

Det som förenar den nuvarande regeringen med den förra är deras misstro mot medborgarna. Varför, kan man undra. Genom sig själv känner man andra?

Redmosquito sa...

Du har helt rätt om sossarna. Hade jag skrivit den här bloggen för ett år sen hade den inte skilt sig särskilt mycket till innehållet. Det som jag skrivit om Försäkringskassan är ju t.ex. helt och hållet sosseregeringens "förtjänst".

Och jag tror att din gissning om orsaken till misstron inte är helt tokig heller.

Anonym sa...

Det var mycket bra skrivet, jag håller med!
Maria

Sara sa...

Fy fasen vad BRA skrivet! Själv minns jag inget av den tiden när man införde karensdagen, men som du beskriver det får min hjärna bitarna att falla på plats. Naturligtvis var det en borgerlig regering!

Jag känner ett par som har en massa problem med FK just på grund av att de inte anses sjuka - av deras egna läkare vill säga - ungefär tre (!!!) andra, oberoende, läkare/psykologer/kuratorer står på patientens sida! Hur sjukt är det!? Och nu ska det snart upp i länsrätten. Men gissa vem som företräder både FK och patienten? FK!!! Nån borde seriöst ta upp det här.

Usch.

Keep up the good work, myggan! Kram!

Em sa...

I think I love you!

Anonym sa...

Mycket bra inlägg, håller fullständigt med.