08 december 2007

Förra årets arbetare

En liten kuriosabetonad artikel i Göteborgsposten fångade mitt intresse idag. Någon som minns "årets arbetare"? Den årliga utmärkelse som moderaterna ville dela ut till arbetande människor som lyckades leva upp till de moderata idealen? Artikeln handlade om utmärkelsen, och vad som blev av den.

När moderaterna försöker tala om för vanligt folk hur de ska tänka och uppträda så blir resultatet nästan alltid pinsamt eller rent skrämmande. Årets arbetare 2006 var inget undantag från den regeln. Utmärkelsen gick till en 66-årig kvinnlig egenföretagare som hade en blomsterbutik. Priset bestod, förutom en blombukett och ett diplom, av en lunch med arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin. Nu kan man läsa i GP att den lyckliga vinnaren än idag, mer än ett år efteråt, inte fått den celebra lunchen undanstökad. Anledningen är att hon inte haft tid ta sig från Jämtland, där hon bor, till Stockholm. På ett helt år!

Jag tänkte inte sjunka så lågt att jag drar slutsatser om Littorins personliga dragningskraft, utan väljer istället att bara dra politiska växlar på detta.

Moderaternas föreställningar om den idealiska arbetaren går att sammanfatta i tre punkter: 1.) Du ska vara egen företagare. Du ska arbeta ensam med dig själv som chef så att du inte riskerar att hamna i ett socialt sammanhang där du känner dig frestad att bli solidarisk med och mot andra människor. 2.) Du ska fortsätta att arbeta efter pensionsåldern. 3.) Du ska arbeta så hårt och mycket, på så omöjliga tider och med så lite ledigt, att du under ett års tid inte hinner att resa från Jämtland till Stockholm för att luncha med en minister en endaste gång.

Detta är inget ideal, detta är ett skräckexempel! Visst kan somliga fixa att leva på det viset, det finns t.o.m. de som väljer det frivilligt, men som ledstjärna för alla vanliga, hårt arbetande, illa betalda och överstressade människor är detta hyllande av moderata ideal ungefär lika nyttigt som att sätta upp planscher med Kate Moss på en anorexiklinik.

I min värld är "årets arbetare" en man eller kvinna som vägrar jobba övertid så länge han/hon har arbetskamrater som jobbar ofrivillig deltid, som kämpar för kortare arbetsdagar, och som håller stenhårt på sina rättigheter på och utanför arbetsplatsen, kollektivt, i samarbete med andra som är i en liknande situation. På betald arbetstid gör han/hon såklart sitt bästa utifrån förutsättningarna, men resten av tiden tar "årets arbetare" sitt ansvar gentemot sig själv och andra genom att hävda bestämt att man inte alltid måste arbeta som en idiot. Har han/hon för lite pengar kräver han/hon högre lön istället för att jobba mer. Hade min "årets arbetare" hamnat mitt emot Littorin vid lunchbordet hade han/hon antagligen tryckt upp sopptallriken i nyllet på ministern.

Moderaterna, som är bra mycket mer taktiska idag än för tio år sedan, verkar själva ha fattat att hela den här cirkusen med "årets arbetare" bara är pinsam för dem. Det blev bara en utmärkelse. Någon "årets arbetare 2007" kommer inte att utses. Partisekreterare Schlingmann hävdar att det hela var en engångsföreteelse redan från början, vilket får mig att undra varför i helsike man valde att kalla det för "årets arbetare" (det låter definitivt som en återkommande utmärkelse), men visst, det hela avlöper säkert exakt enligt planen. Precis som moderaternas opinionssiffror.

Undrar bara om det är Per Schlingmann eller Sven-Otto Littorin som är "årets idiot 2007"?

3 kommentarer:

Anonym sa...

var har du varit? vi har undrat och undrat jääätteläääänge

Redmosquito sa...

Jag har varit lite här och där. Jag är internetperiodare, remember?

Thomas Tvivlaren sa...

*two thumbs up*