Det bästa av två onda ting

Det är ju val snart, som säkert ingen har kunnat missa. Och för en gångs skull tänker jag faktiskt rösta i riksdagsvalet. Det händer att jag får frågan, "hur kommer det sig att du som är så politiskt intresserad aldrig röstar till riksdagen", och då brukar jag svara, "just därför". Men i år är det alltså ändring på det.

Hur jag ska rösta vet jag redan, jag ska strax tala om det. Men först tänkte jag berätta varför. I grund och botten handlar det för mig inte om att rösta för något, utan att till varje pris rösta mot en borgerlig regering.

Jag har för det första inga som helst illusioner om sossarna. De är ett borgerligt parti, precis lika blå som de blå själva. De är motståndare till den offentliga sektorn (hur kan man annars förklara att skolan och vården hela tiden skurits ner under tolv års sosseregering trots att Sverige bara blivit rikare under tiden), de är anhängare till EU och de gynnar de rika och framgångsrika på bekostnad av alla oss andra. Blåare än så blir det inte. August Palm, Per-Albin, Erlander och alla de andra gamla sosseledarna må rotera i sina gravar bäst de vill, men så är det.

Göran Persson är dessutom extremt olämplig som ledare för ett land, han visar alla tendenser till att belöna de lydiga ja-sägarna och bestraffa de som kritiserar honom, och det verkar som att man måste ha badat bastu med honom minst en gång för att bli utnämnd till en högre statlig post i Sverige idag.

Men. Det finns en skillnad kvar mellan sossarna och borgarna, och den är helt och hållet taktisk. För även om partierna verkar ha flutit samman till en enda jämnblå smet, och även om de alla representerar samma lilla elit, så är det desto större skillnad på deras väljare. Den genomsnittliga sosseväljaren är ungefär som jag, en låg- till medelinkomsttagare, boende i hyreslägenhet, som i första hand bekymrar sig över arbetslöshet, löner, nedskärningar och bostadsbrist. Den gemomsnittliga borgerliga väljaren är en medel- till höginkomsttagare, kanske egenföretagare, boende i villa, som gnäller över skatter och anställningsskydd och som vill kunna köpa sig förbi vårdköer och sätta sina barn i en fin privatskola.

Jag vet att jag generaliserar grovt nu. Men skillnaden finns där, tro mig, och om inte annat så är partiernas egna strateger i högsta grad medvetna om den.

Alltså måste sossarna, nån gång ibland, oftast när det är valår, göra något litet som faktiskt gynnar såna som mig. Eller så låter de åtminstone bli att göra något direkt skadligt - de skulle t.ex. bara våga sänka a-kassan, det försökte de en gång och det blev ett ramaskri som fick nyss nämnda döda sosseledare att slå skallen i insidan av kistlocket.

Det är det som gör att sossarna kan framstå som lite handlingsförlamade ibland. De är ett borgerligt parti som, av rädsla för de egna väljarna, inte vågar föra en borgerlig politik fullt ut. Och den handlingsförlamningen gillar jag.

Med en blå regering, däremot, så är alla hämningar borta, och den värld som de tänker skapa vill jag inte ha. Det är den enda skillnaden.

(Eller, det finns en skillnad till, men den tar jag i nästa artikel.)

Så vilka ska jag rösta på då? Jag tänker hur som helst inte lägga min röst på Persson själv, det skulle mitt tarmsystem aldrig palla med.

Nej, jag tänkte rösta på miljöpartiet. De är nämligen ansvariga för en av de extremt få bra saker som faktiskt klubbats igenom i Sverige på senare tid: friåret. I ett samhälle där vissa jobbar ihjäl sig medan andra inte får jobba alls genomförde de en reform som låter några av de som jobbar bli lediga medan de som inte jobbar får jobba istället. Lysande i all sin enkelhet.

Så tyckte jag redan innan, men nu fick jag dessutom jobb tack vare detta: jag ska nämligen vikariera nästa läsår för en person som gått på friår. Så jag tänkte ta intryck av de blå och låta det nakna egenintresset tala: leve miljöpartiet, som hjälpt mig fixa ett jobb!