Den kravmärkta medborgaren

Egentligen hajade jag inte till speciellt mycket när integrationsminister Orback häromdagen plöstligt gick ut och började tala om villkorade bidrag för invandrare. Det luktade folkparti lång väg om förslaget, och det är ju ett känt faktum sedan ett tjugotal år att socialdemokratisk politik inte är något annat än borgerlig politik med ca fem års fördröjning. Detta i takt med att den politiska skalan i Sverige ständigt och successivt förskjuts åt höger.

Jag tänker inte ens gå i polemik med Orback i själva sakfrågan. Det är egentligen inte den som är mest intressant, jag vet att det bara handlar om att sossarna vill sno tillbaka en del av de väljare som gått över till sverigedemokraterna. Jag tänker istället försöka se frågan i ett betydligt större perspektiv. Just det, jag tänker göra ett generellt och principiellt ställningstagande. Ducka, för här kommer det:

- Jag är svuren motståndare till alla förslag som syftar till att ställa högre krav och lägga större ansvar på den enskilda individen. Jag är bestämt emot allt skitsnack om att folk "minsann måste lära sig att ta lite ansvar själva också" och att vi bara "lägger allting på samhället hela tiden". Det är inte sant. Det är till och med så förbannat in i helvete fel.

Låt oss rekapitulera lite snabbt vilka krav som idag ställs på en genomsnittlig medborgare i vårt avlånga land.

För det första ska du fixa ditt jobb, i ur och skur. 47 veckor av 52 varje år ska du varje vardag tvinga upp dig själv ur sängen på morgonen, oavsett hur mycket din kropp skriker ut i protest. Hårdast är tempot under vintermånaderna, vilket är lustigt med tanke på att vi människor rent biologiskt är skapta för motsatsen: att vara aktiva på sommaren och vila oss på vintern. Redan själva arbetslivet ställer alltså krav på oss som strider mot själva vår grundläggande natur.

Samtidigt ökar stressen på jobbet hela tiden, som ett direkt resultat av "rationaliseringar" inom den privata sektorn och nedskärningar inom den offentliga. Efter varje dust med räknenissarna och deras ekonomiska kalkyler finns färre personer kvar att göra samma jobb. Samhället ställer alltså kravet på oss att vi ständigt ska orka mer på mindre tid, år efter år. Utan att få högre lön för besväret, märk väl.

Vi ska betala våra räkningar, obönhörligen. Allt, allt, allt kostar pengar, från rätten att ha tak över huvudet, vattnet, elen, värmen, resorna till och från jobbet, eventuella mediciner vi behöver ta för att orka, fackavgifter, telefonen, internet, allt. Räkningarna väntar inte och de som vill ha dina pengar tar inte hänsyn till om du har pengar eller inte - du måste betala på utsatt datum. Alla som någon gång haft räkningar större än inkomsterna någon månad vet mycket väl hur det känns att inte kunna leva upp till det kravet.

Sen har vi på senare tid blivit välsignade med en massa ny underbar "valfrihet", vilket inte är något annat än en förskönande omskrivning för en massa nya krav som ställs på oss. Vi ska välja energibolag, pensionsfond, telefonabonnemang och en massa annat. Vi har att välja mellan att hålla oss informerade hela tiden, eller välja i blindo. Hur vi än gör är ansvaret helt vårt eget - vi har bara oss själva och ingen annan att skylla på om vi väljer fel.

Har du barn blir det ännu värre. Du ska försörja dem på den lön som din arbetsgivare är nådig nog att betala dig för ditt slit, och efter att du kommit hem från ett jobb som suger allt mer energi ur dig ska du hämta från dagis och skola, mata, skjutsa till träningar och kompisar, hämta igen och ansvara för att de gör sina läxor och för att de lägger sig i tid. Du ska också orka att vara en bra förälder, ge kärlek, stöd och förståelse och uppfostra väl. Och om något skulle gå snett, som t.ex. att din dotter drabbas av ätstörningar, så står du där med hela ansvaret och hela skammen, medan de storföretag som med miljardresurser bombarderar försvarslösa barn med sjuka ideal står och ser helt oskyldiga ut, hävdar att de inte har något med saken att göra, att det inte är deras fel utan ditt.

Vi har också kravet på oss att hålla oss friska. En vanlig influensa kan kosta en sjuksköterska eller ett butiksbiträde en tusenlapp i förlorad inkomst, vilket kan vara nog så förödande när man i vanliga fall har en tio-tolv tusen att klara sig på varje månad. Ännu värre blir det om kroppen eller psyket plötsligt säger stopp och du inte orkar alls längre - risken är stor att försäkringskassan för statistikens skull väljer att inte betala ut ett öre till dig, så att du mister alla möjligheter att försörja dig. Alltså måste du äta nyttigt, leva nyttigt, träna och hålla dig i form för att kunna göra dina plikter och aldrig visa tecken på svaghet. Det är ditt eget ansvar om du inte klarar det, och den enda som drabbas är du själv, och möjligen dina barn, som är beroende av dig för att klara sig.

När som helst kan du, p.g.a. omständigheter som du inte har någon kontroll över, förlora ditt arbete. Då faller det helt och hållet på ditt eget ansvar att hitta ett nytt. Medan du söker tickar klockan obönhörligt: du får bara ersättning en begränsad tid och den ersättning du får är ännu snålare än din lön. Arbetsförmedlingen hjälper dig inte, de håller bara koll på dig så att du inte försöker smita undan kraven eller ditt personliga ansvar, och för statistik över dig och dina likar, och med jämna mellanrum tvingar de in dig på aktiviteter för att förnedra dig ordentligt.

Är du invandrare har du allt ovanstående att leva upp till. Dessutom ska du lära dig språket och anpassa dig till kulturen inklusive alla de oskrivna reglerna och koderna, samtidigt som du måste hålla liv i ditt ursprung för att inte bli alldeles rotlös. Du måste skaffa dig nya vänner bland en massa människor som till en början kanske inte ens förstår vad du säger, samtidigt som du ska bevara kontakten med vänner och släktingar därhemma. Du ansvarar för att du och din familj lyckas ta sig ifrån ett grått betonggetto där 70-80 procent av dina landsmän är arbetslösa och du ansvarar för att dina barn inte spårar ur i skolan eller hamnar i kriminella gäng. Har du kanske flytt från krig och lider av trauman? Det är ditt eget problem och ditt eget ansvar, psykvården i Sverige är nedlagd. Misslyckas du, får du dessutom stå ut med att sverigedemokrater, numera i sällskap av sossar, folkpartister och andra, står och pekar på dig med anklagande pekfingrar och hävdar att det är ditt fel att integrationen misslyckats.

Är inte allt detta tillräckligt mycket krav att ställa på en stackars människa?

Våra makthavare är dessutom på väg att skärpa kraven ännu mer. Snart kanske små barn kommer att få betyg från tidig ålder, arbetslösa kanske kommer att pressas ännu hårdare med sänkta bidrag, föräldrar kanske kommer pressas med sänkt föräldrapenning och de sjukskrivna kanske kommer att stämplas som fuskare än en gång och jagas ännu hårdare. Om en fem år eller så om vi röstar på sossarna, kanske redan idag om vi röstar borgerligt.

Vi behöver mindre krav och mindre ansvar, inte mer. Vi ligger redan farligt nära toppen i självmordsligan och vi har redan hundratusentals långtidssjukskrivna i det här landet. Människan befinner sig redan nära bristningsgränsen, märkt av alla krav och dignande under allt ansvar. Det räcker så här, tack så mycket.

Vänsterpolitik är att ge människan lite slack. Högerpolitik är att pressa ännu hårdare, tills ingenting finns kvar.