Att utrota ett folk

Det pågår ett krig till i Mellanöstern, förutom Irak då. Eller gör det verkligen det?

I Göteborgsposten idag fanns en liten sammanfattning av dödssiffrorna så här långt efter den israeliska arméns offensiv mot Gazaremsan. 30 döda palestinier, en död israelisk soldat. Som historielärare har jag även lite amatörkunskaper i militärhistoria, och även om de flesta professionella mördare skulle anse mig rätt obildad så tror jag mig kunna slå fast följande sanning:

Det finns bara ett sätt att nå oddsen 30 mot 1 i förluster i krig. Det är om motståndaren är i stort sett obeväpnad. Och då kallas det visst inte krig längre, utan folkmord.

Hittills har israelerna sprängt Gazaremsans enda kraftverk i luften, vilket bland annat inneburit att de nyfödda barnen i kuvöserna på al-Nassr-sjukhuset ligger och dör. De har kidnappat runt 60 politiker från det folkvalda palestinska Hamaspartiet. Detta förutom de 30 dödsoffren. Och offensiven fortsätter. Hur många fler har hunnit dö medan jag skrivit det här?

Det började med att några militanta palestinier kidnappade en israelisk soldat, enligt GP. Det gjorde det inte alls! Det började med att den israeliska armén körde bort miljoner palestinier från hem där de levt och bott i generationer. Det började med att man föste samman tusentals hemlösa, fördrivna och förnedrade människor i flyktingläger till en tillvaro utan hopp och framtid. Det började med att ett helt folk fråntogs rätten att existera. Det är fortfarande samma konflikt.

Lite land har palestinerna fått tillbaka, men det är den sämsta marken och de har den bara på nåder: om de, till exempel, råkar välja fel parti till att leda deras regering i ett "demokratiskt" val så dras tumskruvarna åt igen och terrorn trappas upp.

Det talas om att man jagar terrorister, men dessa finns som bekant på närmare håll: den israeliska regeringen och den israeliska armén kryllar av dem, om inte annat. Inget annat land, någonsin i historien, har fått så många FN-resolutioner emot sig som Israel. Ändå hycklar man om Israel som "mellanösterns enda demokrati", istället för att kalla det för vad det är: en olaglig terrorregim, beväpnad till tänderna.

Historien om palestinierna börjar likna de nordamerikanska indianernas öde. Även de hade bott i sina hemländer i hundratals år när de plötsligt kördes bort. De var också "överflödiga", "i vägen" och trängdes ihop på den sämsta jorden där de fick dö av svält bäst de ville. Även de utsattes för angrepp med jämna mellanrum, och demoniserades eller förlöjligades av de som försökte utplåna dem. Och även de utsattes för exempellös terror varje gång de hade fräckheten att försöka försvara sig med vapen i hand.

Kommer man att säga samma sak om palestinierna om ett par-tre hundra år, att det som hände dem var något hemskt som inte får hända igen?

Eller kommer man att säga att vi satte stopp för det innan det var för sent?