Soldatens klagan

(Bakgrund: jag skrev den här texten efter att ha läst en notis i dagens Göteborgsposten, som handlade om att en amerikansk soldat skickats hem från Irak eftersom han led av en "personlighetsstörning". Han hade nämligen, tillsammans med sina kamrater, först skjutit ihjäl tre civila, sedan hade han våldtagit en 15-årig flicka, och efter det skjutit ihjäl henne också. Uppenbarligen var det våldtäkten som låg till grund för den psykiatriska diagnosen. Resten är ju rutin bland amerikanska soldater i Irak. Min text handlar inte om samma incident, den handlar om den mer bekanta massakern i Haditha, där 24 civila irakier skjöts ihjäl i sina hem av amerikanska marinsoldater som gick bärsärk.)

Det kan inte vara lätt att vara amerikansk soldat.

För det första förväntas du att lyda order. När din regering har bestämt sig för att föra krig mot civilbefolkningen i ett fattigt land långt borta, så skickas du dit. Och på alla möjliga tider på dygnet förväntas du göra som du blir tillsagd: Åk dit! Skjut ihjäl de där människorna! Spräng de där bostadshusen!

På förläggningen, när du är ledig, är det inte precis människors lika värde och lika rättigheter som diskuteras. Det är psykologiskt otänkbart för en människa att kallblodigt skjuta på folk om måltavlorna är människor av kött och blod, med anhöriga som väntar på dem hemma och som gråter om de aldrig kommer hem mer. Nej, ska man kunna skjuta när man får order om det så måste de tänkta offren avhumaniseras. Alla araber är "towelheads" som pratar konstigt och gestikulerar mycket, som luktar illa och klär sig fult och som i tid och otid faller ner på knä på en filt och mumlar nåt om "allahkbar". En sexåring kan vara en terrorist med en bomb fastsatt runt midjan. Överallt runt dig sitter hatet, uppblandat med rädsla, i väggarna.

Men eftersom du är en stolt soldat som slåss för världens mäktigaste demokrati så gör du utan knot som du blir tillsagd. Dag ut och dag in. Ända tills det oväntade händer.

Det börjar som en helt vanlig dag. Lite ovanligt är att två av dina kamrater blir dödade i en explosion - reaktionen på detta är däremot ren rutin. Ni går in i första bästa bostadsområde, stormar in i några av husen, skjuter ihjäl hela familjer som sitter och gör ingenting särskilt. 24 civila dödar ni, och sen lägger ni kropparna bland offren för morgonens explosion, så att det ska se ut som att alla blev dödade när bomben small. Ännu en vanlig dag på jobbet, med andra ord.

Bara det att den här gången är det nån journalist som snokar lite för mycket. Hittar kulhål i dödsoffer som påstås ha dödats i en explosion. Ställer frågor till befolkningen i området runt omkring. Sätter ihop en bild av vad som egentligen hänt. Och, helt utan respekt för demokrati, frihet och oljeprofiter, kablar han iväg nyheten.

Och nu tar det hus i helvete. Du ska ställas inför rätta, får du veta. Du riskerar dödsstraff. Samma människor som på daglig basis givit dig order om att åka dit, skjuta ihjäl de där människorna och spränga de där bostadshusen blir plötsligt väldigt upprörda, och lovar dyrt och heligt resten av världen att du, ja just du, ska bestraffas för det fruktansvärda brott som begåtts.

Och så får du, i skymf och vanära, åka tillbaka till USA till en osäker framtid, antingen i något av landets överfulla fängelser, eller på death row i väntan på giftinjektionen.

Samtidigt fortsätter kriget i Irak precis som innan. Åk dit! Skjut ihjäl de där människorna! Spräng de där bostadshusen!

En bonde har offrats, men spelet fortsätter.