Han var belevad, charmig och älskvärd, det var alla som träffade honom överens om. Särskilt kvinnorna tyckte om hans omtänksamhet och hans sunda och renliga vanor. Han var en kärleksfull husse till en schäferhund och han älskade små barn och gullade med dem så ofta han fick chansen. De barn som träffade honom de gånger han var ute på promenad kallade honom för "Farbror Wolfi" och fick ofta både vänliga ord och lite godis på vägen. Han var dessutom estetiskt lagd och tyckte om både konst och arkitektur.
Visst låter detta som en trevlig person? Men det var det inte. Det var nämligen Adolf Hitler jag beskrev.
Nu har vår statsminister i förra veckan äntligen fått träffa sin idol George W Bush och han snålar inte med de vänliga orden. Bush har "en enorm närvaro, breda kunskaper och ett väldigt engagemang". Han är dessutom "väldigt jovialisk".
Att han är en krigsförbrytare är uppenbarligen av underordnat intresse.
Jag kan inte låta bli att stillsamt spekulera i hur Reinfeldt hade resonerat om han hade levt och verkat på 30-talet. Hade han sett lika förtjust ut om han satt där bredvid den tidens störste internationelle skurk, som en ärad gäst?
(Sen är det en annan sak att Reinfeldts dåtida partikamrater var så förtjusta i Hitler att bl.a. deras ungdomsförbund mangrant bröt sig ur och förklarade sig nazistiskt. Men det är, som sagt, en annan historia.)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Nu är du väl ändå orättvis? Att jämföra Hitler med Dubya liksom... ;)
Skicka en kommentar