Gud och Göran Persson

Om du levde på medeltiden och ville irritera en munk eller präst, så var kanske det bästa sättet att fråga honom om teodicéproblemet. Detta är en av filosofins mer klassiska tankenötter, och lyder ungefär så här: hur kan gud både vara allsmäktig och god på en och samma gång, när det samtidigt finns så mycket ondska i världen? Antingen vill gud utplåna ondskan men kan inte, och är alltså inte allsmäktig, eller så kan han utplåna den men vill inte, och är alltså inte god. Här skulle vår genomsnittlige kyrkans man antagligen lagt pannan i djupa veck, eller kanske börjat samla ved till ett stort bål.

Vi som lever i Sverige nådens år 2006, så här strax efter valet, har ett annat teodicéproblem att ta ställning till. Det gäller sossarna. Det socialdemokratiska teodicéproblemet lyder såhär: sossarna kan inte både ha talat sanning, varit kompetenta och haft verklig kontroll över händelseutvecklingen de senaste tolv åren. Då hade inte samhället sett ut som det gör.

Det står utom alla tvivel att det är sossarnas fel att vi nu sitter med en blå regering. Och då syftar jag inte på deras misslyckade valrörelse där de försökte vifta bort arbetslöshetsproblemet - jag syftar på tolv år av att säga en sak och göra något helt annat, tolv år av prat om solidaritet och rättvisa samtidigt som klyftorna ökat, den offentliga sektorn har slaktats och livet för vanligt folk har hårdnat.

Och det är det som gör det socialdemokratiska partiet till ett enda stort teodicéproblem. För hur kan ett parti bestående av så rutinerade och skolade politiker stå och peka med hela handen åt ett håll, samtidigt som hela samhällsutvecklingen vänder på klacken och stadigt marscherar iväg åt andra hållet? Vad är problemet, ljuger de om sina avsikter, är de dumma i huvet eller har de bara inte alls haft så mycket makt som de velat ge sken av?

Kompetensfrågan är faktiskt den som är lättast att avfärda, trots allt snack som varit om den-och-den sosseministerns duglighet eller högskolepoäng under åren (som om högskolepoäng skulle vara en indikation på hur lämpad man är att styra ett land - tillåt mig fnysa, mina egna tvåhundrafyrtioelva högskolepoäng till trots). Överlag gäller det ändå, att man inte kan vara helt dum i huvudet om man ska bli minister. Undantagen finns alltid (var det någon som viskade "Ringholm"?) men Sahlin var knappast dum, bara nonchalant, Bodström var inte korkad, bara ett hot mot allas vårt privatliv och vår integritet, och Pagrotsky kunde till och med göra bra saker någon gång ibland. Och mycket ont kan sägas om Göran Persson själv, men inte sjutton är han någon förlorare - nu får han ju dra sig tillbaka till sitt gods i lugn och ro, och med lite tur genomför borgarna pigavdraget snart så han dessutom kan skaffa sig lite billigt tjänstefolk. Det brukar inte ofta vara dumma människor förunnat att få gråta hela vägen till banken. Återstår de andra två förklaringarna, med andra ord.

Själv är jag övertygad om att lögnen utgör en del av mysteriets lösning. Persson och de övriga ledande sossarna ljuger. När de går till val och lovar oss att Sverige ska bli mer solidariskt och rättvist så är de fullt medvetna om att de fyra år senare kommer att regera över ett land som blivit ingetdera - tvärtom. Lögnen är en del av spelet, av den politiska dansen, särskilt i valtider. Sossarna som parti är inte ensamma om detta, men eftersom de befunnit sig i hetluften och haft makten så länge är deras lögner mer uppenbara än andras.

Men det är inte hela svaret. Det handlar nämligen om makt också. Hur mycket kan våra svenska politiker egentligen uträtta, när vi är med i EU? Har de någon handlingsfrihet kvar efter att de konvergenskrav, utgiftstak och upphandlingsregler som Bryssel dikterat har blivit uppfyllda? Spelar det någon roll vad sossarna vill, om det kolliderar med vad EU vill? Jag tror faktiskt inte det. Hade sossarna varit ett ärligt vänsterparti hade de sagt så. Vi skulle vilja men vi kan inte. Vi får inte för EU. Låt folk dra sina egna slutsatser av detta. Men det har de inte gjort, utan de har spelat med, skarvat, ljugit, förnekat och förhalat - och därför har de förlorat makten.

Det finns många bra sossar, oftast gräsrötter. Jag känner några av dem, och när jag diskuterar med dem brukar det aldrig vara särskilt svårt att enas om de grundläggande värdena, humanism och socialism. När (jag säger "när", inte "om") den svenska vänstern kommer igen på allvar så kommer dessa människor förmodligen att vara med. Däremot kommer deras nuvarande parti inte att vara det. Och godsägare Persson kommer då sannerligen inte vara inblandad på något sätt, förutom kanske som motståndare.

Då kommer vi att ha ett teodicéproblem mindre kvar att lösa.